Jag har fått lov att publicera denna berättelse av personen som har skrivit den. Han vill att det ska komma ut hur behandlingen av barnen gick till på de olika barnhemmen och fosterhemmen som han fick växa upp i. Jag har valt att ha honom anonym eftersom hans namn är inte viktigt utan det är hans berättelse som är det. Det här en persons berättelse om hur hans barndom såg ut, det är hans ord och inte mina.
Jag kommer att publicera ny text här med jämna mellanrum samtidigt som jag kommer lägga in texten på sidan som heter, Mitt liv på barnhem.¨
Oavsett så blev min uppväxt inte bättre av
att hamna i statens vård, snarare rena helvetet på jorden, taget ur den värsta
skräckfilm som finns.
Detta är kortfattad beskrivning om mitt liv från 4 åring till 20 års
ålder. Jag önskar ingen annan människa gå igenom detta som jag har fått göra.
Efter 20 års ålder hamnade jag i fängelse flera gånger då jag hade svårt
att klara mig ute.
Till slut så gick det inte längre.
Jag gick på sjön och hade jag inte brutit mig loss så hade jag inte varit
i livet i dag. Sedan träffade jag min fru 1967 och för familjen skull kämpade
jag med mig själv.
Det tog många år innan jag lyckades någorlunda i arbetslivet.
Till slut hade jag turen att få jobba med förståndshandikappade ungdomar och
såg i dem mycket av mig själv.
Jag började som skolchaufför och städare, sedan samordnare som slutade
med att jag blev enhetschef för Särskolans skolskjutsar.
Först hos omsorgsförvaltningen, sedan tog kommunerna över men nu har jag
gått i pension
Jag har fortfarande mardrömmar om min urusla barndom.
Jag har mycket svårt att tala om min barndom och allt det hemska och
fruktansvärda som jag utsattes för.
Det kommer fram många hemska tankar när man skriver om detta.
Efter barnhemmen
Efteråt var det
ingen brydde sig om vart jag tog vägen efter att jag blev klar i det militära.
Inget var ordnat och ingen brydde sig om det heller.
Folkskolan hade
jag gjort och den var ofullständig eftersom arbetet gick före skolan. Jag fick
ingen utbildning över huvud taget utav min mor & far = Staten. Hade ingen
bostad ordnad utan fick bo tillfälligt hos min alkoholiserade mor i Borås.
Hade jag inte
träffat min fru 1967 så vet jag inte hur det gått för mig.
Jag hade säkert
varit död som de flesta av mina kamrater på Skärsbo och på de andra ställena...
Det finns
massor att skriva om mitt liv.
Detta är bara
en liten del av all skit man upplevt, mycket har försvunnit under åren men
kommer fram då och då i mardrömmar.
Jag hade egentligen
förträngt det mesta av min uppväxt så jag fick ett brev ifrån Tommas Kanger, där han ville
intervjuva mig, för han skulle göra ett program om Skärsbo pojkhem.
När vi satt och
pratade om detta så hade jag förträngt namnet på hemmet han tog upp papper om
som jag fick läsa.
Och då kom det
ena efter det andra upp i huvudet och jag bad honom att få tänka över om jag
skulle vara med i programmet. Programmet gick så småningom i tv, det blev sådan
storm över hur man behandlat oss barn.
Jag orkade inte
vara med och ville inte att min familj skulle få veta vad jag gått igenom. Det
var bara min fru som visste att jag vuxit upp på barnhem så jag avstod. Nu i
efterhand har jag ångrat mig många gånger men jag blev oerhört chockad av alla
minnen som dök upp. Efter programmet ville han ha med mig i sitt andra tv
program om hur man hade behandlat oss resande.
Jag jobbade vid
den tidpunkten i Borås stad som enhetschef och var offentlig i Borås. Jag har
levt med skammen och lidandet, med den fysiska och psykiska misshandeln som det
innebar att vara, som det svenska samhället uttryckte sig, ”tattare” så jag kunde
inte hänga ut mig själv och utsätta min familj för detta. Detta var inget som
jag och min fru talade om för våra barn för jag ville inte utsätta barnen för
det lidande som jag fått utstå.
Så jag tackade även
nej till detta
Göran
Johansson ville också ha upp mig till Stockholm för att intervjuva mig. Jag var ju
en av ett fåtal som var i livet från Skärsbo mm.
Fast just Skärsbo pojkhem för mig inte var mycket annorlunda än alla
andra ställen jag var på stryk fick man ju på alla ställen.
Eller kladdad på minns käringen på Gårda barnhem som skulle alltid visa
hur man tvättade sig mellan benen du som är så storväxt mellan benen borde
kunna tvätta snoppen men det hjälpte hon gärna mig med usch.
Jag kunde skrivit mycket mer om mitt liv men vet inte varför man ska riva
upp så mycket hemska minnen i dag så det får räcka med dessa ord från mig.
Ingen som misshandlat mig eller gett sig på mig på annat vis har bett mig
om ursäkt inga vittnen finns eftersom man gav sig på en när dom var ensam eller
för att folk inte ens brydde sig ett dugg.
En fin historia som stämmer med mina tankar
Tänk om detta fått hända mig tyvärr det är
bara drömmar
”Den lille pojken gick och var borta länge. Till sist
kom han gråtande tillbaka och sa:
– Jag hittade inget ris men här har du en sten som du
kan kasta på mig.
Då började mamman också gråta för hon såg plötsligt
alltihopa med barnets ögon.
Barnet måste ha tänkt:
– Min mor vill göra mig illa och då går det väl lika
bra med en sten. Hon slog armarna om honom och de grät en stund tillsammans.
Och sedan la hon stenen på en hylla i köket, och där fick den ligga som en evig
påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!”
(Det var
Astrid Lindgren som berättade denna historia om varför hon var emot aga. I dag
är hon en ängel hoppas jag)
Det som jag tar värst är ju att staten tog ifrån mig hela min identitet
min släkt mina rötter och inte bara mig mina barn har aldrig sett min släkt dom
har inga rötter från min sida så vi blev straffade många.
Jag vill tacka min gästbloggare för att han har delat med sig av sitt liv. Det går inte annat än att beundra denna man som har tagit sig igenom allt han varit med om. Jag hoppas innerligt att han kommer att få de futtiga kronor som ersättningsnämnden vill ge alla dessa barn som fick sina liv förstörda i folkhemmets anda.
Ansökan till ersättningsnämnden
Jag kommer följa upp min gästblogges tema vid olika tillfällen, nästa vecka kommer jag till exempel skriva om mitt besök hos Ersättningsnämnden som kommer att ske på måndag.
Lev och må
Britt-Inger