På nåt sätt var det i alla fall menat och han kom som en stormvind och vann vann oss på en gång.
tisdag 27 februari 2018
Djuret Vito fyller två år
För två år sedan idag tittade djuret ut tillsammans med sina kullsyskon i Sagokullen. Då visste vi inte att han skulle bli vårt djur, Vito.
På nåt sätt var det i alla fall menat och han kom som en stormvind och vann vann oss på en gång.
På nåt sätt var det i alla fall menat och han kom som en stormvind och vann vann oss på en gång.
lördag 24 februari 2018
Likheter och olikheter. Ett brev från en vän
Jag gjorde boken Dinglarens väg -Vorsnos drom tillsammans med etnologen och gode vännen Ann Hellman. Det är vi som var redaktörer för boken.
Vi levde och
andades samma luft när vi gjorde boken. Vi befann oss i en liten
bokbubbla under närmare ett år där vi träffades i en liten skrivarlya i
Finnerödja. Varför det blev Finnerödja är en annan historia som jag inte ska ta
nu. Under den här tiden befann vi oss väldigt nära varandra, vi träffades i vår
lilla lägenhet en vecka i månaden och levde i ett slags mental symbios. Vi pratade om det
mesta, resonerade, skrattade, åt, sov och diskuterade om likheter och olikheter mellan mig och henne,
jag som resande och hon som icke-resande.
Vi konstaterade att olikheterna
fanns men att det var svårt att sätta ord på dem. Vi gjorde klart boken och
började planera för nästa. Nu hade vi börjat nya jobb båda två, vi båda behövde pengar, och
den nya boken som vi planerar blir när den blir. Men jag
kunde inte riktigt släppa våra samtal om likheter och olikheter så jag kontaktade Ann och bad
henne skriva ner hur hon såg på det och då fick jag den här texten av henne.
Till Britt-Inger;
Nu skriver jag bara som jag tänker för stunden. Spånar för
mig själv och för dig som vi gör när vi pratar, det ena ger det andra. Får se
nu var jag hamnar och om det finns nån tråd för dig att dra vidare i!
Alltid när jag mött resande eller
när jag sett resande mötas så ingår i hälsningsritualen att bestämma vilken
släkt vederbörande tillhör. Alltid! Därför blir jag omgående avslöjad som
icke-resande vilket är ganska skönt. Ingen behöver någon längre stund tro att
jag skulle vara resande. Jag behöver inte vara rädd för att verka under falsk
flagg. Å andra sidan kan jag för vissa bli tämligen ointressant när jag inte
tillhör, men hellre det.
Det finns många resande så
hälsningsceremonin kan ta en stund, alla ska ringas in, kusiner och
bryllingar och sånt som vi andra vanligtvis inte bryr oss om. Det skulle vara
intressant att veta om resande- släktträd alltid sett ut som vårt svenska? Jag att bland annat det syriska inte gör det. De har inte farmor och mormor
ens som vi. Där ryms många fler i ”familjen” såna som vi svenska bara räknar
som släkt. Kanske finns nått liknande tänk bland resande? En svensk familj är
mamma, pappa barn. De andra är släkt. Kusinerna avlägsna och det är inte säkert
att de har någon kontakt eller ens sett varandra.
För resande verkar allt detta med släkt och vem man är ha en större betydelse.
En svensk avvikelse finns och det
är om du tillhör någon betydande släkt. Nu pratar jag pengar, slott, gårdar och
mark. Då blir det viktigare även i Sverige att hålla rätt på vem som är släkt
och inte. Det handlar om arvet förstås. Och så finns det en släkthistoria med
porträtt och berättelser långt tillbaka.
Men i statarfamiljer i Fattigsverige
var sådan sekundärt. Där fanns inget att ärva och inget skrevs ner. Inget var
av betydelse om det inte stod något i rättegångsprotokollet. Om inget olagligt
hade skett så fanns inte människorna. Där finns kanske likheten med resande.
Olikheten är, tror jag, att de
resande var tvungna att hålla rätt på varandra. För att överleva i ett samhälle
som på alla sätt ville ha bort dem så blev det viktigt att veta vem som var vän
och vem som inte var det och vilken släkt en tillhörde. Även där fanns de som
var finare än andra, de som var något bättre än de andra och lyckades lite mer.
I alla samhällen finns hierarkier och de resande utvecklade nog sin egen på
sidan om resten av samhället. Du har ibland hintat lite om att det finns de som
är om inte bättre som ”mer” ”riktiga” resande än andra. Det finns nog mycket i
det där sättet att hälsa, mycket som stäms av i den stunden. Det vet du bättre
än mig. Spännande är det i alla fall.
Jag tycker mycket om den bild du
ofta visar med fyra generationer. På din mamma, dig Linda och Teo. Såna
bilder var vanliga förr, minns dem från när jag var liten. Kanske finns de nu
också men jag tror inte det inte i samma utsträckning.
Jag tror att den svenska
familjens sammanhållning tvättats bort i folkhemmet. Det var viktigt
att kunna vara självständig. Göra egna val, inte vara beroende. Samhället tog
över den rollen. Det absolut värsta vi kan tänka oss är att föräldrar bestämmer
vem barnet ska gifta sig med. Det är jämställt med de värsta brotten. Det är
individen som ska ta egna beslut och klara sig i vuxen ålder föräldrarnas
ekonomiska ansvar försvinner i och med att du blir myndig. Då kan du få
barnbidrag, bostadsbidrag och studiebidrag och du ska klara dig själv, annars
är du inte en riktig medborgare. Nu stämmer inte detta fullt ut förstås. Mina
barn blir väldigt trevliga och ”nära” när de behöver mig ekonomiskt. Pengar är
ett viktigt kitt. Och jag säger det utan ironi. Det har folkhemmet på alla sätt
försökt ta bort med välvilja och det är positivt så klart. Men det finns en
baksida. Behöver man inte familjen så är den lätt att upplösa.
Samtidigt som svenskarna skulle
bli självständiga så intensifierades jakten på resande och man siktade in sig
på barnen. De resande fick inte del av folkhemmets rena, fina och nya värld.
Det gjorde att man som resande slöt sig och var tvungen att hålla i sina barn
så gott det gick. Det man med rätta är rädd att förlora och kanske även mister,
de flesta resande känner någon som blivit av med barn eller förlorat förmågan
att ens få lyckan att få sätta några till världen.
Då blir barnen oändligt viktiga,
att ha en familj blir viktigt. De resande kan inte ta den för givet att det ska
vara så. De resande formulerar sin sorg sin rädsla sin förtvivlan att inte få
det som måste vara en grundläggande rättighet överallt i alla tider och i alla
samhällen. Och just det att det blir
uttalat, att det blir något att leva med, att inte kunna ta familjen som en
självklarhet gör, tror jag, att de resande än idag, lyfter fram familjen som
det viktigaste. Om du inte har den vad har du då?
Därför tror jag att de resande
idag håller fram familjen som en mycket större del av sin identitet än vad
vanliga svenskar gör.
Mm…. det var vad jag fick ihop så här långt. Spännande att få
höra vad du har att fylla på med och vad du vill ta bort och ändra! J
Ann
Jag har inte ändrat någonting utan Anns brev till mig står på
egna ben. Det är hennes tankar och funderingar. Jag uppskattar hennes klokhet
och resonerande i ett ämne som jag ibland funderar på.
Etiketter:
barn,
Boken,
Familjen,
Resandefolket
tisdag 20 februari 2018
Stoppa tiden eller bevara kulturen
Jag och Kurt
Magnusson pratade om kultur och traditioner och funderade. Här kommer några av
de tankar vi dryftade under samtalet tillsammans med lite citaten kommer från arbetet med boken
Dinglarens väg – Vorsnos drom (en del finns med i boken och andra inte).
Många är de
resande som har minnen från resor som gjorts genom Sverige och de människor vi
träffat och besökt. Det välkomnande man känner när man kliver in genom dörrarna
hos andra resande är nog ganska unikt och del av våra traditioner. Som barn har
jag många varma minnen från dessa möten med andra resande.
Citat
Dinglarens väg:
”Det har varit fantastiska möten, och många
spännande livsöden. Jag har skrattat så jag har fått kramp i magen, för att
dagen efter sitta och prata med någon där jag har fått behärska mig för att
inte bryta ihop hulkande i tårar vid en vänlig människas köksbord, när jag fått
höra om hur myndigheterna burit sig åt för att utplåna hela familjer.”
Barnen är en
annan viktig ingrediens i vårt sätt att leva och umgås. Jag åkte med mamma och
pappa genom landet och hälsade på vänner och släktingar. Dessa resor minns jag
med värme och glädje. På ett ställe fick jag smycken i massor. De hade över
från sommarens försäljning marknaderna. Jag kände mig som en prinsessa i alla
dessa bjärta plastsmycken som prasslade runt min hals och mina armar.
Citat
Dinglarens väg:
”Jag hade också med mig min 4-årige son, och
trots att han är ett aktivt barn har det inte varit något problem att ha med
honom. Tvärtom så har han varit lika välkommen som jag. Sånt värmer ett mammahjärta.”
”Genomgående är ju att man står sina barn
nära, även om det finns undantag, men det finns det ju överallt.”
Respekten
för de äldre är en sak som de flesta resande fostras in i från barnsben. Att
inte”käfta” mot
de äldre och att hjälpa till där vi har kunnat är något vi ofta får med oss i
modersmjölken. Att åka hem till de äldre som barn innebar både att bli sedd och
känna sig älskad i en kombo med att hjälpa till och inte säga emot. Så här var
det förr menar Kurt men det har börjat tunnas ut bland många av oss vilket Kurt tycker är synd. ”Jag växte upp på barnhem men när jag kom hem var det en
självklarhet för mig att respektera de vuxna. Detta trots att de vuxna på
barnhemmen behandlade mig otroligt illa så uppfostrades jag som resande att
respektera de vuxna och äldre.” Den solidaritet som ofta finns är fantastisk
och att hjälpa de som har det sämre är också en självklarhet.
Citat
Dinglarens väg:
”Man känner sina löss på gången” är ett
gammalt kärt uttryck. Vi resande känner oftast igen varandra utan ord, och vi
välkomnar det vi ser. Vi har bott hemma hos folk, och någon natt i bilen. Och
jag kommer från ett fantastiskt folk. Jag har fått varm mat, jag har fått
husrum, jag har fått vänliga leenden, och en av dem jag intervjuade skickade
mig till och med vidare med en femhundring i bensinpengar och en stor påse
wienerbröd.”
Man blir som
man umgås eller som man fostras. En självklarhet hos många resande är att dela
med sig av den mat som finns när det vankas middag eller fika. Kurt säger också
”att morsan alltid, hur dåligt ställt vi än hade det, bjöd på det som fanns
till de som kom.”
Citat
Dinglarens väg:
”När det kom någon till oss delade vi alltid
på det lilla vi hade och så har det varit i alla tider, vi har delat bröd med
de som har kommit till oss.”
”På helgerna så åkte antingen familjen och
hälsade på någon i släkten eller så kom någon till oss. Familjen och släkten är
fortfarande viktiga för mig.”
Familjen är
viktiga för oss resande på vilket sätt är svårt att förklara för de som inte är
resande, men familjen är en självklarhet för oss som är resande. Under hela min uppväxt satt jag och lyssnade när de vuxna berättade sina
historier som kunde handla om olika affärer, dagens arbete eller om
resandefolket. Jag satt där tyst som en mus så att ingen skulle lägga märke
till mig. Men mamma såg mig alltid och jag fick lova att inte berätta det jag
hört för någon.
Citat
Dinglarens väg:
”Jag står
min mamma, pappa och syster oerhört nära. Vi pratar med varandra flera gånger
om dagen, ses jämt och umgås. Respekt och kärlek är de viktigaste egenskaperna
tror jag. Allt annat blir fel på något vis.”
Livet kanske
inte alltid är en dans på rosor. Kurt har växt upp på barnhem, omhändertagandet
av resandebarnen och det är också en del av resandekulturen. Andra har
släktingar som steriliserats, dessa händelser kanske inte är nutid men det har
präglat oss som folk. Det tråkiga är att idag är det snart ingen som kommer
ihåg det som har hänt och vår samtid handlar om andra saker. Våra traditioner
vattnas ur i samma takt som smältvattnets flödande om våren. Frågan är om vi
kan stoppa tiden, dämma upp vattnet eller bevara kulturen. Eller kanske är
också frågan låter vi våra unga bli de kulturbärare som vi vill att de ska
vara?
Citat
Dinglarens väg:
”Det är ju många som har liknande berättelse
som mig, men jag är ändå stolt över att jag är den jag är, för man har ju fått
med sig något på ett positivt sätt. Såna här saker gör en stark.”
Tankar från Kurt, Britt-Inger och Dinglarens väg - Vorsnos drom
lördag 17 februari 2018
Vi måste få politikerna att lyssna
Nu är det valår och partierna kommer prioritera sina frågor utifrån var de
kan få flest röster. Det spelar ingen roll vad som lovats i ett tidigare skede
nu är det andra regler som gäller.
Jag och Kurt Magnusson träffade Alice Bah Kuhnke 27 januari 2017 och pratade om resandebarnen och den behandling som de fick utstå under 30-40 talet. Vi tänkte då att kanske, kanske skulle frågan om en ursäkt till barnen och Resandefolket komma nu.
Eller nu kommer utredning om vad som hände bli verklighet. Nu kanske vi i alla fall blev lyssnade till. Det kändes lite hoppfullt när vi gick ut. Men säg det hopp som går över till handling och inte stannar vid tomma ord.
Jag och Kurt Magnusson träffade Alice Bah Kuhnke 27 januari 2017 och pratade om resandebarnen och den behandling som de fick utstå under 30-40 talet. Vi tänkte då att kanske, kanske skulle frågan om en ursäkt till barnen och Resandefolket komma nu.
Eller nu kommer utredning om vad som hände bli verklighet. Nu kanske vi i alla fall blev lyssnade till. Det kändes lite hoppfullt när vi gick ut. Men säg det hopp som går över till handling och inte stannar vid tomma ord.
Mellan åren 1920-95
placerades minst 250 000 barn i fosterhem och barnhem. Många av dessa tillhörde
Resandefolket och blev i och med omhändertagandet skilda från sina familjer och
sin kultur. De skulle omprogrammeras för att bli dugliga medborgare.
Nu har både ersättningsnämnden och Kommissionen mot antiziganism avslutat sina
arbeten. Ersättningsnämnden upphörde som myndighet den 30 juni 2016 och det går
inte längre att kontakta myndigheten. Den 30 juni 2016 upphörde också
möjligheten till stödsamtal genom S:t Lukasstiftelsen. Kommissionen mot
antiziganism avslutade sitt arbete den 20 juni 2016, då kommissionen lämnade in
sitt slutbetänkande till regeringen ”Kraftsamling mot antiziganism” SOU
2016:44.
Ingen verkar bry sig
Ingen av dessa
instanser har överhuvudtaget engagerat sig i alla barn som blev omhändertagna
på etniska grunder. Att man genom sterilisering av vuxna och omhändertagande av
barn försökte begå ett folkmord på Resandefolket är det ingen som tagit hänsyn
till eller lagt fokus på. Hur länge ska man låtsas om att det inte har skett? Tills alla inblandade har dött?
Kurt Magnusson som tillhör
Resandefolket och blev omhändertagen som fyraåring säger:
”Jag kan bara
svara för det jag gör, för hur jag blev behandlad tillsammans med många andra
resande under barnhemstiden. Vi blev omhändertagna för att man skulle utrota
vårt folk, vi blev omhändertagna för att vi var av en annan ras, vi var
”tattare”. Vi resandebarn har inte fått någon som helst ursäkt för det man
gjort mot oss och vårt folk, det finns inget om vår historia i läroböckerna. Vi
resandebarn finns inte ens med i Vitboken trots att man, genom att omhänderta
oss, försökte utrota Resandefolket.”
Vitboken som Kurt
hänvisar till, där omhändertagandet av resandebarnen som ett led i ett försök
till utrotning endast nämns i förbifarten, är ”Den mörka och okända historien –
Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet”. En bok som ska
belysa de övergrepp och kränkningar av Resandefolket och romer som skedde under
1900-talet, en bok som ska användas i skolorna. Utredningen lägger ingen vikt
på frågan om de omhändertagna resandebarnen utan där tas detta försök till
utrotning endast upp som en parentes.
Rasism och
rasbiologi låg till grund för hur resande behandlades i Sverige under
1900-talet. I vart fjärde hushåll bland Resandefolket fanns det någon anhörig
som tvångssteriliserats. Omhändertagandet av barn bland resande var mycket
högre än hos övriga i samhället. Det finns knappast någon folkgrupp som varit
så utsatt för att bli räknade och registrerade.
Det behövs en ursäkt
Alla barn som
omhändertogs av myndigheten mellan åren 1920-95 har fått en ursäkt av staten
och ungefär hälften har även fått ersättning. Men varken Ersättningsnämnden
eller Kommissionen mot antiziganism har haft utrotningen av Resandefolket eller
omhändertagandet av resandebarnen på som en prioriterad fråga, trots att det
uppenbart handlat om ras och eliminering.
Det handlar inte
om pengar, utan det handlar om ett erkännande om att det som gjordes mot alla
de resandebarn som omhändertogs var fel. Det handlar om att man aldrig får
blunda för det faktum att svenska staten använde ras som grund för
steriliseringar och omhändertagande av barn. Resandebarnen bör få en offentlig
ursäkt för den behandling som de fick utstå. Dessutom måste man skriva in
behandlingen av Resandefolket i historieböckerna som mer än en parentes eller
generalisering. Det var ett försök till ett folkmord på en etnisk grupp och det
bör man inte komma undan med att tiga ihjäl.
fredag 9 februari 2018
Tiggeri organiserat eller arrangerat
Så länge tiggandet
kommer från en organisation eller arrangerat som en gala är tiggeriet
legaliserat, då handlar det om solidaritet och är väl ansett. Alla ger med
glädje, stora summor och känner att de gjort en god gärning. Samtidigt vill städer driva igenom ett tiggeriförbud för människorna det handlar om. Var tar
solidariteten och glädjen vägen när det kommer till att ge till de som tigger
på gatan?
Tiggeriet är ju lika,
det ena är bara i en snygg förpackning och det andra är den nakna sanningen.
Fattigdom är aldrig vackert i verkligheten. Det är inte så länge sedan dog barn på grund av för lite mat och av
undernäring här i Sverige. Mammorna lät sina barnen äta först vilket gjorde att hennes kropp
inte kunde ge barnet i magen den näring det behövde. Samtidigt som de större barnen
fick skörbjugg med allt vad det innebar av tandlossning och skör benstomme.
Jag har flera nära släktingar som berättar för mig
idag om den svält som fanns på 1900- talets början och konsekvenserna av det. Hur folk
tiggde få sig ett mål mat. Att det sen görs försök med att skriva om historien
och försköna är ett brott mot allt sunt förnuft.
Hur ska vi kunna lära oss av historien om vi inte
berättar sanningen som den såg ut?
Mamma berättade för ett tag sedan.
"Jag satt ute i solen med en väninna", hon hade varit på stan och började prata om alla tiggare som finns. Hon tyckte synd om dem och sa "tänk än då att he fienns så mytche fattu folk". En 90- årig farbror som satt bredvid lade sig i samtalet och sa "förr had vi tattara" och fortsatte med säga att de att knacka dörr vid middagstid för då visste de att det fanns mat. "Tattarna" skickade fram barnen fortsatte han "för de visst att he vor svårare att motstå de hungriga barnaöga".
"Jag satt ute i solen med en väninna", hon hade varit på stan och började prata om alla tiggare som finns. Hon tyckte synd om dem och sa "tänk än då att he fienns så mytche fattu folk". En 90- årig farbror som satt bredvid lade sig i samtalet och sa "förr had vi tattara" och fortsatte med säga att de att knacka dörr vid middagstid för då visste de att det fanns mat. "Tattarna" skickade fram barnen fortsatte han "för de visst att he vor svårare att motstå de hungriga barnaöga".
Mamma gick hem med tunga steg. Tyngden
kommer sig av att det fortfarande berättas om "tattarna" i negativa
former i stället för att prata om den fattigdom som orsakade tiggandet. När hon sen berättar det för mig är hon lite blank i ögonen och sa,
"det är som det är med det" och frågar sen vad hon kan göra för att
hjälpa tiggarna i stan. Den här händelsen skedde för fyra år sedan och inte mycket har ändrat sig sedan dess.
Mamma är född 1930 ochfattigdomen som var under hennes uppväxt och det som
är idag är nog ganska lika. Fattigdom är aldrig vackert, den är bara
skoningslöst, det kan möjligtvis se olika ut och det finns alltid grader i
helvetet men fattigdom är fattigdom vare sig det handlar om för eller nu.
Idag hör vi att det fortfarande mullrar i leden,
människor går samman. Dessa folkliga sammanslutningar organiserar sig mot
rasism och för att hjälpa de fattigaste i vårt samhälle, som ett stort
underkännande av makten.
Allt i de växande klassklyftornas spår.
Vad händer då dagens fattigdom? Kanske måste vi börja kalla saker vid sina rätta namn, tiggeri finns överallt, från tiggaren utanför affären, den lokala fotbollsklubben, Frälsningsarmén med sin bössa till de stora påkostade galorna. Alltså inget
nytt under solen. Tiggandet på våra gator är inte det egentliga problemet, det
är enbart ett symptom på vårt sjuka samhälle med våra ökande klassklyftor.
Lev och må
Britt-Inger
lördag 3 februari 2018
Malå tur och retur
I dag åkte vi till Malå och hälsade på bästa Anette och Christer. 13 mil enkel väg. Vi tog den lilla röda och åkte vid 13 tiden. Kallt men vackert hela vägen.
Mottagandet när vi kom fram var både kram och skäll. På besök hade de nämligen både Cilla och Betty. Det blev rena hunddagiset när vi kom med våra två också. Våran Vito hittade sig en ny polare i lilla Betty (en blandning medan Sankt Bernhard och Grand Danois)
Lite omaka men vad gör det när man har roligt. Vi pratade, skrattade och åt en god middag innan det var dags att åka de13 milen hem igen. Under kvällen hade kylan tilltagit och temperaturen pendlade mellan 15 och 22 minusgrader. Den lilla röda knorrade men tuffade på hela vägen hem igen. Det blev en snabb sväng med hundarna innan jag landade i soffan, kurade ihop mig och njöt av värmen. Det är skönt inomhus när minusgraderna sjunker ute.
Mottagandet när vi kom fram var både kram och skäll. På besök hade de nämligen både Cilla och Betty. Det blev rena hunddagiset när vi kom med våra två också. Våran Vito hittade sig en ny polare i lilla Betty (en blandning medan Sankt Bernhard och Grand Danois)
Lite omaka men vad gör det när man har roligt. Vi pratade, skrattade och åt en god middag innan det var dags att åka de13 milen hem igen. Under kvällen hade kylan tilltagit och temperaturen pendlade mellan 15 och 22 minusgrader. Den lilla röda knorrade men tuffade på hela vägen hem igen. Det blev en snabb sväng med hundarna innan jag landade i soffan, kurade ihop mig och njöt av värmen. Det är skönt inomhus när minusgraderna sjunker ute.
Lev och må
Britt-Inger
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)