Vito är en klok hund, lättlärd och vacker (förutom när han är fullständigt rabiat och biter i allt som rör sig). Han är inkännande och empatisk, tuff och orädd, nyfiken och undersökande, ett energiknippe och lugn, allt i samma djur.
Jag längtar tills hans valptänder försvinner för de är illa vassa och min garderob börjar vara perforerad lite överallt. Jag får lägga upp min arbetsdag till hur han är i fas, lugn och fin arbete, rabiat inget arbete.
Idag gjorde jag ordning hundgården och Vito stannade kvar i den fast grinden stod öppen. Han gillade den, låg där och tuggade på kottar i lugn och ro. Han och Jackson har verkligen hittat varandra, full jakt på gräsmattan med rivstart och spinn off så gräset ryker.
Just nu är Vito med överallt, han var med på ett styrelsemöte, Dik Manusch, i går och skötte sig utmärkt. Jag hade tagit med buren, han tittade på oss en stund och sen la han sig att sova. Tyckte förmodligen att vi var urtråkiga. Mötet var två timmar långt och vi hörde inte ett pip från honom på hela tiden.
I helgen ska det bli bra väder så jag ser fram emot att fortsätta min kamp om att få plantera mina grönsaker innan Vito har dödat dem. På måndag ska Vito besprutas och har därmed fullgjort sina valpsprutor och blivit en stor pojk, eller?
Det där med att stå still och visa sig vacker är varken Jacksons eller Vitos starka sida, men det blev några bilder idag i alla fall.
Lev och må
Britt-Inger
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar