Ensamkommande barn. Är vi på väg att upprepa vår historia?

RUNGs hemsida

Britt-Inger Hedström Lundqvist etnolog och ledamot i föreningen RUNG har arbetat med människor som har befunnit sig i utkanten av samhället hela sitt yrkesverksamma liv. Kurt Magnusson pensionär och kassör i föreningen RUNG och en av de första som fick ersättning från Ersättningsnämnden för den vanvård han blev utsatt för som barn ser likheter och olikheter mellan då och nu.

Resandebarn då, Ensamkommande barn nu.

Under 2015 tog Sverige emot ca 163 000 personer. Politiken, media och samhället såg det som en självklarhet att ställa upp. Vi var ett gäng ryggdunkare som försökte överträffa varandra i solidaritet med de som hade det svårt.

Pojkar som ibland friserar sin ålder en aning för att slinka genom Migrationsverkets nålsöga. "Självklart ställer vi upp" sa statsminister, Reinfeldt ”Vi måste öppna våra hjärtan.” Sen kom Löfven och hans ord var för mindre än två år sedan ”Mitt Europa bygger inte murar.”

Så kom hösten, solidaritetens och medmänsklighetens löv började dala från de mänskliga rättigheternas träd. Morgan Andersson meddelade att EU-ländernas stats- och regeringschefer enats om att medlemsländernas ribba låg på sammanlagt 60 000 flyktingar under de två kommande åren. Den faktiska siffran landade på mindre än hälften. 

För lika duktiga och euforiska som samhället var när vi "vi öppnade våra hjärtan" lika nitiska har vi blivit att minska inflödet. Förr var det resandebarnen som var i fokus för åtgärder, nu är det de ensamkommande barnen.

Det var då. 

Migrationsverkets resurser ökade för att minska tiden för de ungdomar som sitter i "väntrummet". Ändå ökar tiden innan de får veta om de får stanna eller inte. Ett väntrum fyllt med ångest, usel nattsömn, ensamhet, mardrömmar och längtan. 

Vi har minskat inflödet i landet och behandlingen av de som redan finns här är lång och omänsklig. Nu ska det dessutom åldersbestämmas ibland uppåt och ibland neråt. Oavsett vilket håll det är spär det på ångesten i "väntrummet".

Ålderstestet som utförs är lite som att kasta pil och inte på några villkors vis någon exakt vetenskap. Det är Rättsmedicinalverket som testar om de har ljugit om sin ålder. En del åker upp i ålder och andra ner beroende på vart pilen som kastades landar. Det går fortfarande inte att åldersbestämma med någon exakthet. En del har ljugit om sin ålder och andra inte. Men ålder är inget som vetenskapen kan ta fram bevis på.

Tvångssteriliseringsprogrammet som Resandefolket och andra utsattes för har många likheter med det som händer de ensamkommande. För Resandefolket omhändertogs barnen och sattes i särskola (väntrummet) för att på lagliga grunder sterilisera dem som vuxna (utvisning). Detta skedde på 1930 och 40 talet i vårt land. Lagarna skapades för att komma åt "problemet" som då var "tattare" (Resandefolket), psykiskt sjuka, utvecklingsstörda och personer med fysisk funktionsnedsättning och då i synnerhet kvinnor. Samhället ville bli av med dem därför försökte staten utrota ett folk, idag utvisar vi istället.

Nu går inte jämförelsen till fullo applicera det som hände Resandefolket på det som idag händer med Ensamkommande. Resandefolket som folk utsattes medvetet för ett försök till folkmord av staten. Och det är inte syfte med behandlingen av de Ensamkommande barnen. Men det finns många likheter i hur barnen behandlades.

Varför har de ljugit om sin ålder? 

En del av lögnerna står vi för som inte hade beredskapen för att hantera inflödet som blev och de fick inte rätt födelsedata. Andra har ljugit för att skapa sig en bättre framtid, rädda liv och framtid. En del är här för att rädda sina familjer, deras ansvar är tungt och ökar ångesten i "väntrummet". Åldersbestämningen är en motorväg in i psykisk ohälsa, skadebeteenden och i värsta fall självmord. Var tog den solidariska medmänskligheten vägen som vi visade upp när de kom hit. När ändrades vårt varma mottagande till den kyla de upplever nu? 

Läkarna leker mörkerleken och var hamnar vi vetenskapligt?  Var tog evidens och fakta vägen, ligger det i något mörkt hörn och gömmer sig? Ligger det där tillsammans med vår historia som staten inte har gjort upp med och trängs i samma skammens hörn? 

Vad gör man för att klara sig? 

Då bytte många från Resandefolket efternamn, nu ljuger ensamkommande om sin ålder. Staten registrerade de personer de trodde var "tattare" ingen exakt vetenskap och sen lät man bilan fall. Idag åldersbestämmer man, ingen exakt vetenskap innan bilan faller. Allt skedde/sker på godtyckliga grunder och förstörde/förstör människor för resten av livet. 

Staten har fortfarande inte bett om ursäkt för det omhändertagandet som skedde med resandebarnen. Kommer hanteringen av ensamkommande barn bli ytterligare en historisk skam som ska gömmas undan? 

Visst är det märkligt? 

Alla vet att staten gjorde fel då, men för att inte upprepa sina misstag måste kanske staten erkänna att det har skett och be om ursäkt till resandebarnen som omhändertogs på etniska grunder. 

Gårdagens omhändertagande upprepar sig i modern tappning med våra ensamkommande barn idag. Även om det idag inte handlar om en medveten utrotning. Det gemensamma förutom delar av behandlingen är att det i hög utsträckning drabbar barnen. 

Barnkonventionen ska vara norm i Sverige idag låt oss visa det. 30- 40 talet är en skamfläck i vår historia. Gör upp med den och låt oss inte upprepa misstagen i statens namn en gång till.  

Kurt och Britt-Inger