Här kommer det jag skrev i boken.
När jag var liten trodde jag att vi var norm, jag trodde att alla hade det som vi. När jag sen var hos kompisar och inte fick sitta med vid bordet när de skulle äta, tyckte jag det var mycket märkligt. Jag gick hem till min mamma och sa: Vet du mamma hur konstiga de är! Och hon sa: Ja, så konstiga de är. Hos oss åt alla som var hemma av den maten som fanns. Det var alltid en strid ström av människor som kom och gick. Släkten var ofta närvarande och dessutom var mina föräldrar socialt engagerade. Det fanns alltid någon som behövde en säng att sova i, av en eller annan anledning.
Under hela min uppväxt har jag fått höra berättelser om resandefolket, men jag har alltid fått lova att inte berätta dem för någon. I min barnafantasi växte de här berättelserna till något fantastiskt. Jag visste någonting som de andra inte visste, jag var speciell, vi hade en hemlighet, vi var resande. I min värld var detta något märkvärdigt, något att avundas.
När jag sen växte upp insåg jag att vi varken var något att avundas eller var märkvärdiga i andras ögon och vi var heller inte norm, det var vi som avvek. Jag sörjde ett tag över att min dröm gick i kras och kände mig lite lurad. Jag var fortfarande speciell, jag hade fortfarande en hemlighet och jag var fortfarande resande. Jag var det bara inte på det sättet som jag i min fantiserande barnavärld hade målat upp. Vi var inget majoritetssamhället avundades, vi hade degraderats till att vara ett skällsord, ”tattare”.
Vi passade inte in.
När jag blev lite äldre bestämde jag mig för att jag inte skulle dölja att jag var resande. Jag var den jag var, oavsett allt annat, jag var Britt-Inger, en egen person. Jag började med att berätta för mina närmaste kompisar som reagerade med att rycka på axlarna. Någon sa, jaha är det därför du är lite annorlunda. Jag funderade på det, var jag annorlunda? Och i så fall på vilket sätt? Jag hade gått genom livet i min barnavärld och varit norm, det var inte så lätt för mig att se att jag var annorlunda.
Jag var jag.
Livet gick vidare, jag gifte mig, fick barn, skilde mig och träffade min nuvarande sambo när jag var drygt 30 år. Bland det första jag gjorde när jag träffade honom var att berätta att jag var resande. Jag ville inte att han skulle få reda på det av någon annan. Hans svar blev att du får vara grön, gul eller röd det spelar ingen roll, jag är ihop med en person. Sen blev jag arg, mest på mig själv, varför skulle jag egentligen behöva redovisa det? Varför påverkades jag av människors fördomar om mig så mycket att jag ens tänkte tanken att det kunde påverka vår relation? Det är ju inte så att man berättar att man är norsk, dansk, tysk, västerbottning eller göteborgare för att man tänker att det skulle kunna påverka ens relation till andra.
Jag har bott lite överallt i landet men föddes i Skelleftehamn, växte upp utanför Göteborg och flyttade tillbaka till Västerbotten som vuxen. Jag blev kallad ”tattare” för första gången i Västerbotten. Jag blev först paff och sen blev jag arg och tänkte att med vilken rätt säger du så till mig? Sen tänkte jag att människor odlar sina fördomar av okunskap och om jag står för vem jag är så kanske människor kan se förbi fördomen. Då är det inte de där borta som är ”tattare” utan det är jag, Britt-Inger, som är resande.
Jag anser att jag tillhör arbetarklassen och är av resandefolket, men jag har också gjort en klassresa. Jag har läst in högstadiet och gymnasiet på folkhögskola för att sen börja på universitet. Jag har en högskoleexamen i socialt arbete och en fil. mag. i etnologi. Som etnolog har jag skrivit två uppsatser om resandefolket, blivit engagerad som föreläsare och arbetat som etnolog med resandefrågor. Ny miljö och nya människor, nya sätt att betrakta och bedömas. Jag har funnits med i olika sammanhang för att jag har mycket kontakter och är engagerad. Ett engagemang som ibland har kallats för aktivism. När går engagemanget över till aktivism och vem bedömer det? Aktivist kommer av aktiv, engagerad, bra eller dåligt?
Det gäller att passa in.
Jag rör mig igen i en värld där jag inte är norm. Men vad är norm? Kanske det som anses vara normalt: regel, rättesnöre, mönster, för vem och hur? Vem är det som bedömer vad som är normalt? Det som är normalt i ett sammanhang kan vara ytterst onormalt i ett annat. Normer sitter i betraktarens ögon och växlar med andra ord utifrån åskådarens sätt att se. Vilket då skulle innebära att var och en av oss är norm i vår egen värld. Och då hade jag ju rätt som barn, vi var norm.
BRITT-INGER LUNDQVIST, engagerad i resande- och vanvårdsfrågor, ledamot i resandeföreningen RUNG, etnolog och en av författarna i antologin Att störa homogenitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar