Min text i Att störa homogenitet

Jag blev tillfrågad om av en person var man kunde köpa boken Att störa homogenitet och gick ut på nätet för att skicka länken. Men då upptäckte jag att den var slut i lager. Vilket förmodligen innebär att den inte går att få tag på längre. Därför väljer jag nu att publicera min text här.

Att störa det homogena av födsel och ohejdad vana.

Text Britt-Inger Lundqvist

Homogen betyder enhetlig, ensartad, alltigenom lik, likartad, likformig, oblandad. Dess motsatsord är heterogen. Vad är det som är så bra med att vara homogen, varför skulle vi vilja sträva efter det? I det västerländska samhället och i vår samhällsstruktur i stort är det viktigt att inte avvika för mycket från de normer som är rådande. Jag skrev på Facebook att jag skulle skriva om homogenitet och fick ord som stabilitet och trygghet i kommentarerna. Ses det av majoriteten som en merit att ingå i de homogenas sällskap? Vad är det i så fall i det avvikande som gör människor så osäkra?

Hen bli hen, hur?

Anthony Giddens skriver i sin bok Sociologi att identitet har många olika aspekter och kan analyseras på flera sätt. Han menar att i allmän betydelse kan identiteten förklaras med de uppfattningar människor har om sig själva och vilka de är. Men det har också att göra med vad som ses som viktigt och meningsfullt för dem. Giddens tar i sin bok Modernitet och självidentitet upp den personliga identiteten som ett reflexivt projekt. ”Vi är inte det vi är, utan det som vi gör oss till”, skriver han. Med det menar han att det är upp till var och en att skapa sin egen identitet i det moderna samhället. Han anser att vi har en massa val och möjligheter och att det är upp till oss själva att göra valen. Judith Butler skriver i sin bok Subjects of Desire att hon menar att människan endast kommer att vara begriplig för sig själv genom att utestänga den andra och skapa en illusion av ett enhetligt jag. I boken Genustrubbel säger hon att avvikandet hotar gruppen och gruppens identitet. Hon menar också att heterosexualiteten behåller sin position genom att utförligt och djupgående resonera om och framföra ”det andra” som oförklarligt och som motpolen till livets mening och en hälsosam psykologisk utveckling. 

Det homogena samhället.

Jag menar nog att det homogena samhället egentligen inte finns, utan är en utopi. Det finns föreställningarna om ett homogent samhälle, men ett samhälle kan aldrig vara till hundra procent homogent. Fattigdom är ett begrepp som ses som relativt homogent och fångar upp olika aspekter av utsatthet. Men homogenitet är ett relativt begrepp, vilket gör att saker som är avvikande i ett sammanhang inte är det i ett annat. Exempel på detta kan vara sexualitet, kön, hudfärg och så vidare. Status och hierarkier tillåter dessutom olika saker. Till exempel anses högljudda kvinnor avvika mer än vad högljudda män gör. En direktör kan uppföra sig på ett sätt som en städerska aldrig skulle komma undan med.

Det har funnits länder som haft en stor homogenitet etniskt sett, men forskaren och samhällsdebattören Hedi Bel Habib menar att det är ett faktum att dessa etniskt homogena länder har en ovanligt hög frekvens av dödligt våld jämfört med länder som har en stor invandring. I exempelvis Finland, som bara har 2,5 procent utrikesfödda, begås tre gånger så många våldsbrott med dödlig utgång som i Schweiz, där det finns 23 procent utrikesfödda. Innan det etniskt stängda Japan öppnade sig för internationella impulser begicks fem gånger så många våldsbrott med dödlig utgång där som i ett invandringsland, till exempel Storbritannien. Hedi Bel Habib baserar det hon säger på rapporter från WHO och nationella statistikmyndigheter. Med integration däremot startar man en samhällsprocess där människor har rätt att vara olika samtidigt som de trots dessa olikheter respekteras som fullvärdiga samhällsmedborgare. I politiska debatter och samhällsvetenskaper används begreppet integration för att symbolisera en förening av skilda delar till en större helhet. 

Historia ett pågående projekt.

Jag är resande och kommer från en minoritet, jag avviker och stör med andra ord av födsel och ohejdad vana. Jag är uppväxt i en familj där släkten, arbetet och familjen har varit honnörsord. Vi flyttade mycket när jag var liten och det bodde alltid någon extra hemma hos oss när jag växte upp. Jag trodde att det var så alla hade det, men när jag blev äldre blev det uppenbart att så var det inte. Det var vi som avvek från den homogena massan, inte de andra.

När jag skrev mina uppsatser kunde jag via den litteratur jag läst konstatera att kung Birger redan i ett dokument från 1303 omtalar en grupp människor som kallas ”vagorum dictorum sculara”, vilket är latin för ”de vägfarande som kallas sculara”. Forskare har översatt ordet ”sculara” som en form av ”skojare”. Om detta stämmer så kan man se på dessa vägfarare som det de nutida resandefolkens förfäder. Någon gång 1512 finns dokumenterat att ett stort följe kommer till Stockholm under sin anförare Antonius. I dokumenten sägs gruppen bestå av ”tartare” (tattare) och de blir till en början blev väl bemötta i Stockholm.

I början av 1700-talet, efter kung Karl XII:s förluster när krigen var slut, kan man med hjälp av kyrkböckerna se att det fanns många resande i Sverige. De levde av att åka runt i byar och på marknader, där de erbjöd sina tjänster som hästhandlare, förtennare, kopparslagare och djurläkare.

Från 1860-talet och framöver invandrade en liten grupp ”zigenare” som lämnat Rumänien vid denna tid. Romerna i Rumänien hade varit slavar i århundraden. När sedan slaveriet avskaffades vid 1800-talets mitt tog sig de som kunde från Rumänien. Några av dessa familjer kom då till Sverige. Kontakten med de svenska resande och denna nya grupp var inte så stor, trots att språken har ett gemensamt ursprung. Idag finns inga tvivel om att de resande som kom till Stockholm 1512, och även andra resande som kom efteråt genom den svenska krigsmakten, är grenar av ett och samma träd där romerna från Rumänien utgör ytterligare en gren. Trädets rötter har i sin tur förgreningar ända till Indien

”Resandefolkets rätt till sin historia och att vara med och skriva den” är ett pågående projekt. Det finns samarbetsprojekt mellan resandefolket och Bohusläns museum mellan 2004 och 2012. Kristina Lindholm är antikvarie på Bohusläns museum och har arbetat med och om resandefolket i olika projekt sedan 2004.

Gemenskap och identitet.

När vi resande är tillsammans i våra familjer, eller med de som vi känner oss trygga med, är alla avslappnade. Då skrattar vi högt, sjunger, pratar om vårt ursprung, berättar historier från förr och lever ut den kultur vi är födda i och känner oss trygga i. Jag har alltid varit oerhört stolt över den gemenskapen och de speciella band vi har till varandra, den otroliga värme och kärlek som man ger och får tillbaka. Men samtidigt som jag har varit stolt har jag ibland dolt vem jag varit, då jag av erfarenhet har lärt mig att det inte är accepterat att vara resande. För oss och andra minoritetsgrupper handlar det inte om att ändra eller byta kultur utan mer om att respektera olikheter. Först då kan broar byggas mellan människorna i ett mångkulturellt samhälle. Det är också viktigt att finna balans i sin egen identitet så att man inte avsäger sig den eller byter identitet till att bli svensk för att passa in i samhället. Jag har till exempel läst på universitetet, har flera examina och har rört mig i akademiska kretsar, men jag har behållit min identitet som resande.

I boken Ungdomar och identitet kan man läsa att etnisk identitet handlar om individens erfarenhet av att höra till eller att vara en del av den etniska gruppen. Där de kan de känna igen sig i sättet att tänka, känna, uppleva och bete sig när man är en del av gruppen. Alltså handlar etnisk identitet om personens egen upplevelse av att vara del av en grupp, men också om andras syn på vilken tillhörighet du har. Etnisk identitet handlar om vårt ursprung och hur vi förhåller oss till det. I boken Etnicitetens gränser och mångfald står det också att etnisk identitet kan uppfattas som en garanti för att bevara rötterna i ett mångkulturellt samhälle. Men också att etnisk identitet kan relateras till statiska tillhörighetsförhållanden och på det sättet uppfattas som en boja för personen. 

Resandefolket en utsatt grupp.

Bo Hazell menar i boken Resandefolket. Från tattare till traveller att resande har varit en utsatt grupp i mer än ett avseende och att i synnerhet gruppens kvinnor har varit drabbade. De har gått igenom steriliseringar, aborter, omhändertagande av barnen, utanförskap, förföljelser och fattigdom. Resande har alltså fått arbeta hårt med sin överlevnad både som grupp och som individer. Många resandefamiljer splittrades och barnen placerades bort av samhället. I Sverige steriliserades under åren 1935–1975 närmare 63 000 människor (inte bara resande) på grund av lagar som stiftades 1934 och 1941. År 1934 var det de ”psykiskt undermåliga” som i första hand var måltavlan. Steriliseringsfrågan hölls sedan vid liv också under debatterna 1941. Det fanns även personer som ville införa en lag om tvångssteriliserande av ”tattare”, men denna lag klubbades inte igenom. Det blev istället möjligt att sterilisera av sociala skäl och inte bara av medicinska. År 1944 gjordes den sista registreringen av resande till följd av ett direktiv från den svenska regeringen. 

Enligt samma lagar omhändertogs också barnen till resande och placerades på barnhem, adopterades bort eller placerades ut hos bönderna. Resandefolket har haft en stark överlevnadsförmåga, förmodligen för att de har anpassat sig till samhällsutvecklingen. Utsattheten har också stärkt familje- och släktbanden. I dag har vi inte samma problem som tidigare och vi lever i en ny tid, men i många avseenden i en gammal struktur. Något som Bo Hazell tar upp och synliggör i sin nya bok där han bland annat tar upp nya ord som har uppstått på grund av denna struktur. Ett av dessa nya ord är nyresande, ett ironiserande ord om resande som inte växte upp med resandekulturen som nav och nyresande, en sarkastisk benämning på dem som inte känt till eller dolt sin bakgrund och som på senare tid trätt fram som resande. Gunborg Lindholm skriver i sin bok Vägarnas folk att resandes traditionella levnadssätt och starka familjeband inte stämde överens med det nya Sverige. Samhället reagerade på hur barnen uppfostrades och på resandefolkets sätt att leva. Myndigheterna ville omhänderta barnen men tyckte det var besvärligt och problematiskt eftersom både föräldrar och barn gjorde stort motstånd. 

Familjen annorlunda.

Bland resande kan ibland familjestrukturerna se annorlunda ut än i det övriga samhället. I min familj flyttade till exempel vår mormor hem till oss. Det var en självklarhet att hon skulle göra det, och det var också självklart att alla som inte bodde hemma skulle titta in och hälsa på henne så fort de var i närheten. Resandekulturen består som regel av människor med starka familjeband och avvikandet från kärnfamiljsstrukturen stör homogeniteten. I tidskriften Forskning och framsteg står det att i Sverige bor 74 procent av alla barn tillsammans med båda sina föräldrar, i en kärnfamilj, men att fördelningen varierar över riket. Normsamhället består ofta av olika varianter på kärnfamiljen, och då blir den utvidgade familjen i sig själv ett hot mot det som anses naturgivet (mamma, pappa, barn). När till exempel min mormor flyttade hem till oss uppstod det förvirring bland människor i majoritetssamhället. För inte nog med att alla våra släktingar kom och gick hos oss, nu flyttade även gamla mormor in och alla skulle åka förbi där så fort de var i närheten. Människor runt omkring oss kunde inte förstå varför i hela fridens namn vi inte valde att sätta henne på ett hem. För vår familj var det en självklarhet att hon skulle bo hos oss om hon ville det.

Reflektionen av en spegel.

En undersökning som för samman olika identitetsmarkörer som etnicitet, generation, klass och genus inom ramarna för olika sammanhang är en utmaning att genomföra. Det fick jag själv erfara när jag skrev mina uppsatser om resandefolket. Sociologen Richard Jenkins beskriver i boken Social Identity hur identitet utformas och fungerar i människors vardag. Jenkins menar att individer är unika och växlande och att individualitet är socialt konstruerad. För att förstå en minoritets tillvaro i vårt moderna samhälle är det viktigt att inte bara analysera den lilla del som vi förstår och kan se utan att även ta fram det som inte är uppenbart. Jenkins anser att identitet grundar sig i hur man uppfattar sig själv och hur man ger uttryck åt vem man är. Men det handlar också om hur andra upplever och identifierar dig. Deras ögons betraktande är en spegel som reflekterar den bild de har fått av dig.

Kulturen förr och nu.

Resande har en kultur som i vissa avseenden avviker från majoritetssamhället och har fått utstå en behandling av samhället som andra inte har, något jag beskriver i min uppsats ”Stolta och starka”. Resandefolket. I den samhällsanda som rådde under 1930- och 40-talet sågs resande som ett hot mot folkhemmets framväxt och den moderna stat som var på gång. Detta har gjort att vi har blivit ett ”hemligt” folk, vi har många gånger fått dölja vår identitet för att överleva och ha någonstans att bo. Liksom identitet skapas och förändras kultur hela tiden i samspel med omgivningen. Som människa påverkas man av sin närmaste omgivning men också av samhället i stort. För minoriteterna är de svenska koderna viktiga att lära sig och detta sker både på ett medvetet och på ett omedvetet plan. När jag har intervjuat resande säger de att det kan kännas som en trygghet att ha släkt och familj nära. Inom resandekulturen är det mycket uttalat att familjen/släkten är viktig, något som framkommer i min uppsats Liv med motgångar. En resandepojks berättelse.

Numer har vi inte samma behov av att gömma oss för att överleva. Idag är det snarare så att vi behöver träda fram för att inte försvinna. Hos delar av resandekulturen finns ett starkt motstånd mot att träda fram, något jag personligen har fått erfara då jag själv går ut med att jag är resande. Resandefolket har varit offer tidigare och har aldrig fått någon riktig upprättelse för alla fel som begåtts mot dem. Självklart ska vi aldrig glömma vår historia och självklart ska vi ha vår rättmätiga ursäkt och kompensation av samhället för allt som har hänt. Vi får däremot inte fastna i en offerroll, eller i tankar om att inte visa oss. Om vi ska få vår rättmätiga ursäkt, kompensation och plats i historien måste vi ta steget framåt. Vi måste börja synas, höras och ta för oss, för vem ska föra vår historia framåt om vi inte gör det själva?

Okunskap är en fiende.

Jag menar att om vi ska ta steget in i framtiden måste vi börja berätta om oss själva, vi måste upplysa människor, för okunskap är vår värsta fiende. Det homogena samhället räds det som är annorlunda och då spelar det ingen roll om det handlar om resande, romer, samer, HBT-personer eller någon annat som avviker från den gängse normen. Information och kunskap är enda sättet att ta sig förbi det utanförskap som det innebär att bryta mot normerna.

När man tittar på en minoritetsgrupps tolerans mot det avvikande så skiljer sig inte minoritetsgruppen synsätt sig speciellt mycket från majoritetsgruppens. Avvikelser i form av till exempel sexualitet väcker lika stor osäkerhet hos en minoritetsgrupp som hos en majoritetsgrupp. Det innebär att de som är sexuellt avvikande blir utsatta för ett större granskande och ifrågasättande än alla andra. Bemötandet av avvikande sexualitet handlar till större delen om egna, redan färdiga värderingar.

Utstötning dubbel effekt.

Att stöta ut någon ur minoritetsgruppen gör att de som stöts bort blir ytterligare marginaliserade, men det gör också att en går förlorad som annars kunnat se till att kulturen inte dör ut. Lite förenklat blir en resandeflata ifrågasatt, kanske bör hon välja en av identiteterna så att de två kategorierna inte automatiskt förknippas med varandra. Frågan är om något av de två går att välja bort? Vid närmare eftertanke så tror jag kanske att detta i till och med större utsträckning gäller resandemän. Att vara homosexuell, resande och man är om möjligt ännu mer tabu än vad det är att vara homosexuell, resande och kvinna. Männen ställs inför valet i större utsträckning och utesluts oftare ur gruppen än kvinnorna.

Vi är en kultur där kvinnorna är väldigt starka och centrala för familj och försörjning, vilket gör att jag funderar över om männens homosexualitet är svårare att acceptera. Homofobiska känslor rör sig ofta om det sexuella och homoerotiska och mindre om de vardagliga sysslorna som utgör grunden i en relation och skapar närhet och gemenskap. Kvinnorna har inom resandegruppen och inom arbetslivet överskridet könsgränserna genom att till exempel göra affärer med hästar, något som tidigare sågs som något manligt. Däremot kunde mannen knappast gå ut och tigga – det var endast förbehållet kvinnorna. Yvonne Hirdman skriver i tidningen Kvinnovetenskaplig tidskrift att man kan använda sig av genussystemet för att försöka förstå och förklara varför män och kvinnor blir sina genus. Ordningen mellan könen är den grund som hela samhället vilar på, det är det som håller ihop de sociala, politiska och ekonomiska ordningarna. En förändring av relationen mellan män och kvinnor i genussystemet ifrågasätts av alla i gruppen och i samhället. Vi har en sexualkultur där männen är aktiva subjekt och kvinnorna passiva objekt.

Sökande av rötter.

Nu är det inte helt lätt att ta sig förbi ett utanförskap, för det handlar inte bara om att spränga gränserna i det homogena samhället. Det finns också homogena strukturer i utanförskapet som ställer till problem. Idag finns det många släktforskare bland resandefolket och många söker sina rötter efter åratal av tystnad och hemlighetsmakeri. Många av dem som söker sina rötter har av en eller annan anledning inte haft tillgång till sin familj eller släkt. Resandegruppen växer och vi är en erkänd nationell minoritet. Jag har kontakt med många av dessa sökare och har sett hur en del av de ”gamla” resande ser på denna nya grupp. Man skulle kunna tänka sig att de skulle välkomna dessa ”nya” resande på samma sätt som man tog emot den förlorade sonen. Men så är inte fallet för alla, det finns de som ser på dessa ”nya” resande med samma ögon som majoritetssamhället sett på gruppen resande genom tiderna: med andra ord med en stor misstänksamhet och ett mindre berättigande.

Rasism i olika skepnader.

Inom gruppen resande finns det några resandefamiljer som menar att de är av ”djupa släkter”, vilket innebär att släkten/familjen anser sig vara oblandad eller med mycket litet inslag av uppblandning. Man skulle kunna kalla dem en slags resandearistokrati. Nu är inte inställningen till blodsarvets betydelse homogen utan skiljer sig åt lite beroende på vem som yttrar sig. En egen, intern blodsrasism? Några menar att om man inte ”lever som resande” och uttryckligen identifierar sig med kulturens traditioner så är man heller inte resande även om man har blodsbanden. Resande med det här synsättet ser inte dem som fått reda på att de är resande genom att de har släktforskat som riktiga resande. Det gör de inte heller när det gäller alla de som har blivit omhändertagna som barn och tappat kontakten med sina rötter då de varit placerade på barnhem eller i fosterhem. Bägge dessa grupper har inte ”levt som resande” och då spelar det ingen roll om de har blivit tvångsomhändertagna eller om föräldrarna dolt det för dem. En egen intern kulturrasism?

Nu delar inte alla denna åsikt utan det finns andra som tvärtom menar att blodsbanden är det som fäller avgörandet och att arvet finns där även om man inte väljer att leva ett så kallat traditionellt resandeliv. Det finns också resandesläkter som menar att de har ett utomromskt ursprung och att de sedan medeltiden invandrat från olika delar av Europa. Dessa släkter är förenade i samma resandekultur och talar språk som är besläktade med varandra.

De som gifter in sig från majoritetsbefolkningen eller från någon annan kultur i en resandefamilj blir en del av familjen/släkten och kan bli accepterad. Det vill säga om den som gifter in sig väljer att bli en del av kulturen genom att leva efter dess traditioner så blir den ingifte accepterad, men hen ses aldrig fullt ut som resande. Barnen i dessa äktenskap blir däremot betraktade som fullvärdiga medlemmar om traditionerna följs.

Klass, varför? 

Precis som i övriga samhället delar resande in sig i klass. Till vad nytta kan man undra. Varför är det så viktigt för några att vara bättre än andra? Kan det vara så att om man släpper in andra i den lilla homogena gruppen så kanske man måste omvärdera sitt sätt att se på saker och då har man inte samma kontroll längre? Då kommer inte allt se likadant ut längre och inte skulle det vara så förutsägbart heller. Kan det vara det oförutsägbara som skrämmer?

Det finns många aspekter att ta med. Ett mer övergripande fenomen är att i en konflikt mellan majoritets- och minoritetssamhälle förstärks intoleransen både inåt och utåt. I Storbritannien finns ett tydligt exempel på denna utveckling mellan å ena sidan resande som minoritetskultur och å andra sidan majoritetskulturen. När det gäller Dale Farm, en plats som resande i England köpte under 70- talet för att bo på, visar denna utveckling upp sig från sin sämsta sida och problematiken fördjupas hela tiden. Alla blir mer och mer låsta i sina positioner och det blir allt svårare att hitta en väg ut ur konflikten. Poängen är att om minoritetsgruppen är hotad och pressad utifrån blir den också mer sluten och intolerant inåt. När det blir viktigt att dra tydliga gränser för gruppens identitet finns inte utrymme för avvikelser som till exempel homosexualitet eller veganism.

Utveckling är komplicerat.

Att utvecklingen har ändrat förutsättningarna för resande i Sverige är något som visar sig i både litteraturen och bland människorna. Förr i tiden användes häst och vagn men i och med bilens entré i samhället ändrades förutsättningarna för resandefolket. I dag är det inte många som flyttar runt utan flertalet bor som majoritetsbefolkningen i hus eller i lägenheter och arbetar med vanliga jobb eller som egna företagare. Det finns alltjämt de som jobbar som de gjorde förr på marknaderna och som försäljare på sommaren eller med tivoli, även om det inte är lika många längre. Det finns emellertid många som har bisysslor där de handlar med olika saker. I det stora hela är dagens verklighet helt olik gårdagens och därför ser också situationen för resande helt annorlunda ut idag. Trots detta lever många av de gamla strukturerna kvar. 

Alla vill att barnen ska gå i skolan och utbilda sig, och med all rätt: utbildning och kunskap är vägen till utveckling. Det som blir komplicerat inom resandekulturen är att den som redan idag har skaffat sig en utbildning eller högre studier betraktas med misstänksamhet och man ifrågasätter om vederbörande verkligen är en ”riktig” resande. Som om det bara är förunnat de som har gått i ”livets hårda skola” att få kalla sig resande. Kunskap är makt, sägs det, och visst är det så om man får utvecklas utan att hämmas av ett gammalt tankesätt. Därmed är vi tillbaka i resonemanget om klass igen och det gamla ordspråket om skomakaren som ska bli vid sin läst. Rosemary Crompton skriver i boken Class and Stratification att det som för samman många av klassdefinitionerna är att de ger uttryck åt en hierarkisk struktur av grupper i ett samhälle. Dessutom kan klassbegreppet användas till att berätta om social ställning eller inflytande men även för att skildra strukturer av materiell ojämlikhet. Det som skiljer synsätten åt är i första hand de mekanismer man väljer att lägga i själva definitionen av klassbegreppet och vilka processer man väljer att räkna till dess effekter. Den klassiska frågan med andra ord: vad kom först, hönan eller ägget? Göran Cigéhns bok Klassidentitet vid seklets slut tar upp att det inte är sagt att en persons känsla av klasstillhörighet alltid har sin förklaring i yrkestillhörigheten utan den kan också påverkas av till exempel utbildningsnivån, klassbakgrunden eller av den nuvarande familjesituationen.

Kunskap vägen till inkludering.

Kunskap är vägen ur utanförskapet, för utan den kunskap som skolan tillhandahåller är det lätt att hamna i arbetslöshet, missbruk och kriminalitet. Alla vill vara accepterade och finnas till i ett sammanhang, och kan man inte vara bäst på att vara bäst kan man vara bäst på att vara sämst. Hemspråksundervisning och föreningar kan vara ett sätt att behålla den kulturella identiteten. Det borde dessutom ingå i alla länders skolor att få lära sig om sitt lands minoritetsbefolkningar. Fast i Sverige måste man först skriva in resandefolket i historieböckerna. För trots att vi har funnits i minst 500 år i Sverige och har utsatts för stora orättvisor, så står det inte ett enda ord om oss i de svenska historieböckerna.

Det behövs bättre tillgång till korrekt utbildningsmaterial, arbeten, möjlighet att delta i och påverka samhället och få bort rasismen. Men också att fler resande finns och syns inom alla områden i samhället: politik, universitet, arbeten, nöjesbranschen, media och så vidare. Min pappa arbetade som snickare (egenföretagare) och förde det arvet vidare till sina söner. Han försökte även övertala mig att börja med detta yrke, men jag hamnade i behandlingsbranschen som familjehemsförälder och senare som egen företagare. Det valet av yrke fick jag av min mamma som under hela min uppväxt tog hand om ”fosterbarn”, förutom alla släktingars barn som bodde hos oss. Jag har sedan fört detta yrke vidare till ett av mina barn. Jag har också släktingar som har restauranger, som driver campingar och även de som arbetar inom politiken i kommunen där de bor, så vi finns redan i dag i alla skikt i samhället. Det handlar mer om att våga träda fram och stå för vem man är, både inför majoritetsbefolkningen och inför den egna gruppen. 

Den nya generationen inger hopp.

De resande som idag sticker ut huvudet och berättar att de är resande får både ris och ros från de egna leden. Några tycker de ska vara tysta och att de säljer ut gruppen när de berättar om den. Andra tycker att det är bra att någon vågar träda fram och synliggöra resandegruppen. Det är inte helt enkelt för den som kliver fram: hen får räkna med att stå ensam i rampljuset, för även om många hejar på vill de inte synas.

Som tur är kommer så småningom en ny generation resande med nya friska ögon och utan historiens tunga ryggsäck och förutfattade meningar. För resande liksom för många andra minoritetskulturer är ungdomen de som ska bära kulturarvet vidare. Det kommer en ny tid, förhoppningsvis, där ungdomarnas tanke- och synsätt inte begränsas av de gamla tiderna.

Referenser:

Butler Judith (1987) Subjects of Desire New York: Columbia University Press

Butler Judith (2007) Genustrubbel Göteborg: Daidalos

Cigéhn Göran (1999) Klassidentitet vid seklets slut Sociologisk Forskning Nr1: Sveriges Sociologförbund

Crompton Rosemary (2008) Class and Stratification Cambridge: Polity Press

Frisén Anna, Hwang Philip (red) (2006) Ungdomar och identitet Stockholm: Natur och Kultur

Giddens Anthony (2004) Sociologi Lund: Studentlitteratur

Hazell Bo (2002) Resandefolket. Från tattare till traveller Stockholm: Ordfront förlag

Hirdman Yvonne (1988) Genussystemet. Reflexioner kring kvinnors sociala

underordning Kvinnovetenskaplig tidskrift årg. 9 nr 3

Jenkins Richard (1996) Social identity, London: Routledge

Johansson Rune (red) (2000) Etnicitetens gränser och mångfald Stockholm; Carlsson

Höjer Henrik (2010) Forskning och framsteg Ur F&F 2/2010 http://fof.se/tidning/2010/2/karnfamiljer

Lundqvist Britt-Inger (2011) ”Stolta och starka”. Resandefolket Högskolan gotland C- uppsats Etnologi

http://hgo.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:510075

Lundqvist Britt-Inger (2012)  Liv med motgångar. En resandepojks berättelse Högskolan gotland D- uppsats Etnologi

http://hgo.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:541337