De döda barnen som är osynliga

Barnen som dog på barnhemmen under 1900-talet var finns de?

Det finns en vanvårdsutredning om vanvården. Men det finns ingen redovisning av döda barnen i utredningarna. Istället används det sammanfattande ordet "överdödlighet." (SOU 2099:99 s. 26, 54, 152, 158.) 

Jag funderar på varför man inte redovisat de berättelser man känner till om de barn som dött. 

Ekonomhistorikern Johanna Sköld vid Tema Barn på Linköpings universitet har tittat på olika typer av fosterhemsplaceringar under 1900-talet. Och anser att vid förra sekelskiftet fanns det en omfattande barnhandelsindustri där det var vanligt att barn annonserade ut i tidningarna och vanvårdades.

Johanna menar att;

- Det var ett stort samhällsproblem att många barn dog en för tidig död.
http://www.forte.se/sv/Tema/I-samhallets-vard/Fosterbarnsvard-bedrevs-i-manga-olika-former/

Jag har pratat med flera stycken som har egen erfarenhet av den vanvård som förekom under den här perioden. En av dem berättar att;

- På Vidkärr dog barn, det minns jag, men var ju själv liten. 

På de olika barnhemmen dog barn av vanskötseln och men också av andra orsaker. När barnen plötsligt var borta frågade de andra barnen efter dem fick de svaret att;

- De blivit så sjuka och kunde inte vara kvar.

Jag letar ibland min litteratur i bokhyllan efter den brittiske psykoanalytikern och barnpsykiatern John Bowlby (1907-1990) och hans  anknytningsteori. Han studerade föräldralösa barn efter andra världskriget i det krigshärjade Europas många barnhem. Vid den här tiden trodde man att småbarn inte behövde så mycket. Mat och en varm säng att sova i räckte för att de skulle må bra. Men John Bowlby uppdagade att den känslan av att bli buren i en mjuk famn är precis lika viktig för ett barns överlevnad som mat. De barn som bodde på barnhem och inte fick den livsnödvändiga kroppskontakten riskerade att dö utan synbar orsak. Detta var också något som hände många barnhemsbarn innan John Bowlby gjorde sin upptäckt. Faktum är att ett barn som inte blir kramad eller buren intill en varm kropp tror att det blivit övergivet. Eftersom barnet då känner att allt hopp är ute slutar barnet att utvecklas normalt och riskerar, om inte det sker en förändring, att tyna bort och dö.

Jag letar vidare för att se om jag hittar något mer och hittar Sören Olssons krönika. Han skriver om en undersökning som gjordes under andra världskriget på de tyska barnhemmen om dödligheten på små barn. Det förvånade forskarna då de såg att vid ett barnhem, på en speciell avdelning, överlevde det fler barn än på någon annan avdelning i hela undersökningen. När de tittade efter närmare visade det sig att det på just den avdelningen fanns en nattsköterska som varje natt tog sig an ett barn i taget. Hon bar med sig det lilla barnet under sitt arbete under natten. Hon kramade barnet och bar det under kläderna intill sin egen hud. Nästa natt tog hon nästa barn i turordning och gav den samma behandling. De barn som fick känna denna intimitet och närhet överlevde där andra små barn dog.
http://www.foraldrakraft.se/articles/n%C3%A4rhet-och-fysisk-kontakt-%C3%A4r-livsviktigt

Nu kan man tänka att det var i Europa och Tyskland barnen dog av närhetsbrist. Men då måste vi komma ihåg att Sverige var det första land i världen att skaffa oss ett rasbiologiskt institut. 1921 lades en motion om detta i vår riksdag, som undertecknad av högerns Arvid Lindman och socialdemokraten Hjalmar Branting. Sverige fick sitt institut och efter att ha mätt och kategoriserat folket så skapades en handlingsplan för att skapa genetiskt utrymme för den ljusa, blåögda nordiska rasen. Detta gjordes på bekostnad av ”lappar, zigenare och tattare” och alla de som i övrigt inte passade in i det elitsamhälle som skulle införas så som fattiga, sjuka eller ensamstående mammor. Det var deras barn som omhändertogs och hamnade på barnhemmen, barn som samhället inte hade något värde i. Så att barn har dött av närhetsbrist i Sverige är nog mycket troligt.

Dessa teorier bekräftar det som saknas i vanvårdsutredningen alla de små barn som dog av känslomässig svält och vanvård. Var är de? Är de bara en siffra i statistiken eller blev de ens till statistik? Är de helt osynliga?

Några andra man kan fråga sig var de är, barnen som tog livet av sig?

Att det fanns barn som tog livet av sig kan många av de vanvårdade barnen vittna om. Alla som bodde på barnhemmen visste att det var barn som tog sitt liv i/på cellerna/rummen.

En av de jag har pratat med berättade att;

- Jag kände två, sen vet ju ingen vad som hänt mer. Vi fick ju inte reda på allt. 

En annan sa att;

- En kompis tog de till sjukan han hängde sig. 

Jag och en vän smög dit och såg när han hängde i lakanet. Jag var 6-7 år gammal.

Var finns statistiken för hur många barn som tog livet av sig? Eller finns inte den statestiken heller?

 Är de också helt osynliga?

På Irland har det framkommit att;

It is believed nearly 800 children died at what was once a mother and baby home run by nuns in Tuam, County Galway.

http://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-27976515

Det finns inget underlag för att säga att samma sak har hänt i Sverige. Vi har inte ens med de döda barnen i utredningarna. Det är som att de aldrig funnits, precis som barnen på Irland, ända tills de återfanns. 

Kanske borde Svenska staten även titta på den här delen av vanvården. Oavsett hur barnen dog så borde de få den uppmärksamhet som de förtjänar och sen få vila i frid.

Lev och må

Britt-Inger