En resa på barnlöshetens krokiga väg. Del 1

Det här första delen i Helens resa på barnlöshetens krokiga väg. Hon kommer skriva med jämna mellanrum i bloggen och alla artiklarna kommer var från nuet och den situation hon befinner sig i just då. Helen svara gärna på frågor om ni undrar något.

Helen börjar sin berättelse med att förklara varför hon vill skriva om sin resa.

Jag vill skriva den här artikeln för att jag och min man är några av de tusentals och åter tusentals som är drabbad, men som inte talar om det. Varför vet jag inte, men kanske för att det är för svårt eller för privat.

Känslan av att något saknas finns där konstant trots att jag och min man lever i ett äktenskap fullt av kärlek. Trots vår tvåsamhet finns en oändlig ensamhet. Det jag talar om upplever någon gång ca en halv miljon människor i Sverige.  Det innebär att du med stor sannolikhet känner någon som förmodligen lider i det tysta. 

Jag talar om ofrivillig barnlöshet och infertilitet.  Till vardags används infertilitet och ofrivillig barnlöshet som synonymer. 

Definitionen för ofrivillig barnlöshet är en sjukdom, en funktionsnedsättning och en livskris.

Infertilitet är ett medicinskt tillstånd där det finns fysiologiska hinder för att en graviditet ska uppstå eller bli fullgången, medan ofrivillig barnlöshet inte alltid behöver vara medicinskt.  Det finns flera par som saknar fysiologiska förklaringar på sin barnlöshet, men oavsett orsaken till tillståndet så drabbas den enskilda individen hårt. Ofta handlar det om en långvarig, ibland livslång livskris som leder till psykisk ohälsa och försämrad livskvalité. 

Tidigt i vår relation började vi tala om barn. Ja, inte bara ett utan kanske två eller tre barn var vår dröm.  Vi visste att det skulle bli lite mera komplicerat för oss att få barn pga. att jag lider av en vanlig sjukdom som heter PCOS. 

Vi var unga och hade tiden framför oss, men när vi inte lyckats efter flera års försök så sökte vi slutligen hjälp via specialistmödravården och gick igenom en rad olika IVF behandlingar. Totalt har vi kämpat i 15 år. 

Under den här tiden har vi pendlat mellan hopp och total förtvivlan. Vänner, släkt och kollegor fick barn. Ja inte bara ett utan de fick två, tre, fyra barn och vi stod kvar på ruta ett med både misslyckade behandlingar, missfall och allvarliga komplikationer.  

All tid gick till att ägna oss åt mediciner som innebar stor påfrestningar på såväl mig som min man. Att vara den som står bredvid är minst lika svårt som att vara den som genomgår den medicinska behandling som IVF medföljer.  All min frustration, sorg och ilska tog jag ut på min man som gjorde allt i sin makt för att finnas vid min sida, trots sin egen sorg. Så här i efterhand så är jag så otroligt tacksam för att han orkade och det vi tillsammans har gått igenom har gjort att vi kommit varandra närmare. 

Hela vår ”resa” har varit en stor känslomässig berg- och dalbana. Vi har pendlat mellan hopp, framtidstro och livsglädje till att genomlida stunder av total tom avgrund, oändlig otröstlig sorg och längtan. 

En viss tid i livet pratas det en hel del om barn i stort sett i alla sammanhang. På jobbet, hemma hos vänner och släkt, familjehögtider mm och det är ju fullt naturligt. Hur skulle samhället se ut om vi inte gjorde det?   Det är vid sådana tillfällen som vi ofta tagit varandras händer och gett varandra styrkan att orka vara delaktiga. Oftast har vi åkt hemåt i total tystnad. Båda väl medvetna om att vi klarat av ytterligare ett steg på livets resa. 

Att vi är ofrivilligt barnlösa innebär inte att vi missunnar andra att få barn, men det har funnits stunder då jag inte kunnat glädjas åt den typen av nyheter. Då jag velat krypa in i min egen kokong och slippa vara delaktig i det fina i att någon faktiskt har fått uppleva det vi så länge efterlängtat. 

Än idag är jag och min man ofrivilligt barnlösa. Vi har accepterat att drömmen om ett biologiskt barn inte går att realiseras och har valt att avsluta all typ av behandling för att kunna få biologiska barn.

Det känns inte längre som en sorg utan jag vill beskriva det som en befrielse.  Att ta beslutet var inte lätt och det tog lång tid innan vi vågade fatta det. Sorgen hängde sig också kvar länge efteråt.

Jag är övertygad om att jag och min man har tagit oss till dit vi är idag genom att vi tillsammans har vågat uttrycka, visa, tala och gråta oss genom vår sorg. Vi har låtit sorgen ta tid att läka och vi har tillåtit varandra att sörja på vårt högst personliga sätt. Ingens sorg är densamma även om man delar upplevelsen. Vi har varit öppna med vår sorg och har haft otroligt fint stöd av såväl familj som vänner. 

Vi tänker inte glömma den period i livet som denna resa inneburit utan vi kommer att bära den med oss in i framtiden när vi förverkligar våra nya gemensamma drömmar och mål.  Vår framtid är som ett frö som gror och vi ser med stor nyfikenhet och längtan framför oss att vi en dag kommer att bli föräldrar till ett barn som finns någonstans i världen och som vi vill ge all vår kärlek. 

Helen