Djuret Vito premiär på skotern

Nu är vi tillbaka i verkligheten i lägenheten på tredje våningen. Helgen har varit bra, vädret var skit men lugnet och naturen gjorde att helgen i ändå blev lyckad.

Vito gjorde sin första tur som skoterhund och med mössan (avklippt socka) på skallen. När jag trädde på den såg han ut som han tänkte att, mycket ska man få vara med om. Men lät mig ändå sätta på den vackra skapelsen utan protest.

När jag skulle sätta ner Jackson bredvid Vito blåste han upp sig så inte Jackson skulle få plats. Han gjorde samma sak varje gång. Skulle tro att han ger upp efter sjuttifemte gången eller nåt sånt. Terrier kräver en viss upprepning innan de ger sig. 

Väl nere i konten gick det bra även om Vito tog mer än lovligt med plats. Sen körde vi iväg Jackson är gammal och van så han är jag trygg med, men att ha Vito där var spännande. Fast det gick helt fantastiskt bra. Han är en både tuff och trygg så min oro var helt obefogad.

 

Så blev dags för fiske och Vito var lika delaktig i det som han är med allting annat. Nyfiket, närgånget och envetet. Vi hade lite diskussion om vad fisken som drogs upp skulle användas till leksak eller mat. Jag provade tricket att vakta fisken. Ni vet man böjer sig ner och markerar kraftigt mot hunden för att tala om att den här är min. Funkar dåligt på Vito. Han bara tittar på mig och ser ut att tänka, vad skriker du om nu då? Så diskussionen om fiskens funktion tog en stund innan han bestämde sig för att ge sig för den här gången. Så efter lite (mycket) diskussion enades vi om att det var mat i alla fall.

Pimelhålet var nästa sak som var högintressant. Var det därifrån fisken kom? Och vad släppte man ner för nåt? Vuxna människor med fokus på ett hål, nåt spännande måste det ju vara, men vad?

Det är tveksamt om han förstod vår passion. Efter att ha stått en stund vid mitt hål lyfte han benet och pissade på det som för att markera hur tråkigt han tyckte mitt intresse för hålet var.

 

Ha det så bra alla djur och människor för det har i alla fall vi och glöm inte att lev och må// Britt-Inger