Kan man annat än beundra en sån kvinna, min stolthet över min mamma är enorm. När artikeln var klar frågade Linda, barnbarnet, Norran om de ville publicera hennes mormors text och det ville de. Mamma blev mer än lovligt nöjd Norran som är tidningen med stort T i hennes värld hade sagt ja till hennes artikel. Tänk så märkvärdigt ändå, hennes glädje visste ingen gräns. Norran ville inte beskära hennes text utan publicerar den i sin helhet fast den egentligen för lång. Sen beslutade de också att de skulle komma förbi på boendet för att fota mamma.
Det blev mer än lovligt spännande, fram med kläder, piffa till håret, många oj oj och nämen ändå, blev det innan de var dags för fotosession. När Norran väl dök upp var hon hur proffsig och charmerande som helst. Boendet bjöd på kaffe med paj som var nybakad av världens bästa Moa, mammas kontaktperson, en helt fantastisk tjej.
Mamma posade för fotografen som den värsta fotomodell och skrattade gott när han gick mer på knä för henne. Snyggt jobbat morsan, du är så fantastisk.
Foto Britt-Inger Hedström Lundqvist.
Norran släppte hennes hennes artikel i lördagens tidning och där fick den rubriken "Gunnel Lundqvist, 87: Varför berömmer ingen dessa fantastiska människor?"
På söndag kom den även på nätet och då tog det fart.
Hennes insändare i Norran uppmärksammats av fler media och NEWSNER berättades om mamma under rubriken "Gunnel, 87, fick livet tillbaka på korttidsboendet - nu hyllar hon vårdpersonalen"
Sen ringde Expressen och intervjuade mig om min mamma och skrev ett reportaget "Gunnel, 87, hyllar vården: "Ni är som änglar""
Expressens reportag hamnade precis som Norrans även i papperstidningen, fast i omvänd ordning först på nätet och sen i tidningen.
Hur tog mamma all uppståndelse då? Jo då med ro. Hon tyckte det var roligt och berättade att personalen på boendet nog tyckte det var roligare än vad hon själv tyckte.
- Jag säger bara det som behöver sägas.
Sen tillägger, med ett leende, att hon kanske ska skriva fler artiklar nu när hon ändå har kommit igång.
Här kommer hennes insändare i sin helhet med min rubrik.
Himmelens änglar har usel timpeng!
Jag heter Gunnel Lundqvist och är 87 år. Jag är en rik kvinna
på många sätt. Jag har umgåtts med människor från alla grupper i samhället,
även om mitt hjärta alltid klappat främst för människor som ingen annan
ser.
Min livfulla framfart genom livet har bromsats in lite på
äldre dagar. Bland annat så ser jag nästan ingenting, och hör väldigt dåligt,
efter några års tumör i hjärnan. För att kunna säga det jag vill säga till er
så har jag använt ett av mina barnbarns kunskaper i datoranvändning. Själv har
jag genom alla år istället roat mig med symaskinen, men den ser jag inte
längre.
För en tid sedan blev jag inskriven på ett korttidsboende,
och det är med anledning av detta jag vill skriva några rader. Jag var skeptisk
till boendet i början. Så som så många av oss äldre är misstänksamma mot saker
vi inte känner till. Vi kan ju inte bara gå därifrån om det inte passar oss.
Och när man vet att man är i slutet på livet så är en eventuell försämring
väldigt kännbar. Jag trodde att det skulle bli dåligt. Jag hade förutfattade
meningar. Och ingen gång i livet är det så skönt att ha fel som då!
Så mycket ömhet och kärlek som de här kvinnorna och männen
visat sen jag kom hit har jag väl aldrig sett maken till. Jag kunde varken gå
eller stå när jag kom hit. När jag försökte så föll jag. Men efter en tid med
omsorg, egengjorda vitamindrycker på bär och yoghurt, i sällskap av kunnig och
professionell personal så klarar jag till och med att gå på toaletten själv.
Det är inte illa pinkat av en trähäst!
Jag ligger oftast i sängen, annat har jag inte ork till. Mitt
rum är på markplan, och fast jag inte kan se fåglarna längre så kan jag se hur
naturen byter kostym med årstiderna, och känna lukten från den. Ibland när jag tagit en tupplur vaknar jag
till doften av nybakat. Pepparkaka och sockerkaka. Det går inte med ord
beskriva vad lukter betyder för en människa som förlorat flera andra sinnen.
Och lukter från barndom, och från de egna barnens uppväxt. Det luktar
barnaskratt och helgmys. Personalen här bakar så ofta de hinner. På sommaren
tänder de grillen och även de tandlösaste av oss börjar längta efter grillat
kött.
Min avdelning stängdes över julen. Vinterkräksjukan härjade
våra gamla kroppar svårt. Som himmelens änglar tog personalen hand om oss. De
lyfte mitt huvud när jag skulle kräkas, och strök mig över pannan. Jag som
alltid varit den som tagit hand om andra fick nu det tillbaka.
Jag är inte gaggig än. Jag vet vad de tjänar för allt de gör för
oss. De är fruktansvärt kunniga och kompetenta, men har inte lön därefter. Om
någon grupp i samhället är värda en högre lön, så är det dessa kvinnor och män.
Undersköterskornas löner är inte i närheten av deras kompetens eller
engagemang. Och det tycker jag är fel. Mitt hjärta klappar för dem som inte
andra ser, och det är ingen skillnad nu. Varför berömmer ingen dessa
fantastiska människor, och visar dem vilket värde de har genom en rejäl
löneökning. Det kan jag tycka är skamligt. Skäms på er politiker att betala
himmelens änglar så usel timpeng! Det kan komma att bli kännbart när ni själva
står där inför Sankte Per.
Gunnel Lundqvist
Pensionär i Skellefteå
Lev och må
Britt-Inger
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar