Hur blev det fru kulturminister?

Kurt Magnusson och Britt-Inger Hedström Lundqvist hade den 27 januari 2017 ett möte med kulturminister Alica Bah Kuhnke om resandebarnen och den ursäkt och det erkännande som de båda anser att staten ska ge Resandefolket och de barn som omhändertogs under Sveriges rasbiologiska era.  Mötet med kulturministern väckte ett hopp.

Bakgrunden till mötet är att mellan åren 1920-95 placerades minst 250 000 barn i fosterhem och barnhem. En stor del av dessa barn tillhörde Resandefolket och blev i och med omhändertagandet skilda från sina familjer och sin kultur. De skulle omprogrammeras för att bli ”dugliga” medborgare.

Både ersättningsnämnden och Kommissionen mot antiziganism har avslutat sina arbeten. Ersättningsnämnden upphörde som myndighet den 30 juni 2016 och det går inte längre att kontakta myndigheten. Den 30 juni 2016 upphörde också möjligheten till stödsamtal genom S:t Lukasstiftelsen. Kommissionen mot antiziganism avslutade sitt arbete den 20 juni 2016, då kommissionen lämnade in sitt slutbetänkande till regeringen ”Kraftsamling mot antiziganism” SOU 2016:44.

Ingen av dessa instanser har överhuvudtaget engagerat sig i alla barn som blev omhändertagna på etniska grunder. Detta trots att det pågick en systematisk utrotning av Resandefolket. Staten omhändertog barnen och satte dem i ”särskola” så att staten kunde använda sig av steriliseringslagarna när de blev äldre. Att man genom sterilisering och lobotomering av vuxna och omhändertagande av barn försökte begå ett folkmord på Resandefolket är det ingen som tagit hänsyn till eller lagt fokus på.

Kurt Magnusson och Britt-Inger Hedström Lundqvist har varit drivande i frågande rörande resandebarnen via föreningen RUNG och som privatpersoner långt innan ersättningsnämnden tillsattes. På mötet med Alice Bah Kuhnke pratades det bland annat om att Resandefolket och den behandling som barnen fick utstå och att staten måste ta sitt ansvar när det gäller resandebarnen.

Alla barn som omhändertogs av myndigheten mellan åren 1920-95 har fått en ursäkt av staten och ungefär hälften har även fått ersättning. Men varken Ersättningsnämnden eller Kommissionen mot antiziganism har haft utrotningen av Resandefolket eller omhändertagandet av resandebarnen på som en prioriterad fråga, trots att det uppenbart handlat om ras och eliminering.

Rasism och rasbiologi låg till grund för hur resande behandlades i Sverige under 1900-talet. I vart fjärde hushåll bland Resandefolket fanns det någon anhörig som tvångssteriliserats. Omhändertagandet av barn bland resande var avsevärt mycket högre än hos övriga i samhället. Det finns knappast någon folkgrupp som varit så utsatt för att bli räknade och registrerade.

Om vi som land inte gör upp med vårt förflutna finns det en uppenbar risk för att vi kommer upprepa vår historia. Okunskapen om minoriteten romer och Resandefolket är stor. Något som blir tydligt i dag när det gäller den Romska inkluderingen som kommunerna har satsat på. Resandefolket som varit här längst är mycket lågt representerade i dessa sammanhang. De invandrade romska grupperna ser romsk inkludering som integration och inte som inkludering. Minoriteten romer är fem olika grupper med olika behov. Inkludering får aldrig bli integration.  

Staten är en bidragande orsak till allt som sker och genom att inte erkänna och stå för de fel som har begåtts exkluderas fortfarande Resandefolket i Sverige. Historien om Sveriges förflutna kommer fortsätta finnas i en dimridå av förnekelse och ignorering om staten inte berättar hela historien och erkänner det fel som begått. 

Det handlar inte om pengar, utan det handlar om ett erkännande om att det som gjordes mot alla de resandebarn som omhändertogs var fel. Det handlar om att man aldrig får blunda eller ignorera det faktum att svenska staten använde ras som grund för steriliseringar och omhändertagande av barn. Resandebarnen måste få en offentlig ursäkt för den behandling som de fick utstå. 

Behandlingen av Resandefolket är ett öppet sår som inte läker så länge staten inte erkänner sin del i det som hände och står upp för det. Dessutom måste man skriva in behandlingen av Resandefolket i historieböckerna som mer än en parentes eller generalisering. Det var ett försök till ett folkmord på en etnisk grupp och det bör man inte komma undan med att tiga ihjäl.

Nu är frågan var mötet med kulturminister Alice Bah Kuhnke bara ett spel för gallerierna? Eller kommer hon göra det möjligt för såren av vanvården, steriliseringar, lobotomeringar och den rasism som staten utsatte Resandefolket för få möjligheter att påbörja sin läkningsprocess? 

Lev och må

Britt-Inger