Romer mördades natten 2-3 augusti i förintelselägret Auschwitz-Birkenau

På natten mellan 2 och 3 augusti 1944 mördades de sista 3 000 kvarvarande romerna i förintelselägret Auschwitz-Birkenau i södra delen av det tyskockuperade Polen. Många av dessa tillhörde sintigruppen.

Alla romerna hade bokstaven Z intatuerat och var  placerade i en speciell avdelning där tusentals rutinmässigt gasades eller slogs ihjäl, dog av sjukdomar, undernäring eller i alla de medicinska experiment som utfördes. Det togs inga hänsyn till om det var vuxna eller barn.

Under Förintelsen mördades närmare en halv miljon romer. Romerna var icke-existerande, osynliga människor vilket gjorde att aldrig blev införda på några listor. Vilket gör att forskarna är osäkra om det exakta antalet. 

Men romernas lidande började under förintelsen utan långt tidigare. utan det handlar om århundraden förföljelser och trakasserier. Romer och resande har hållits utanför samhällets gemenskap och fått leva i utkanten av samhällena, majoritetssamhället har föraktat och misstänkliggjort dem.

I boken Dinglarens väg-Vorsnos drom står det att läsa:

Tankarna om rashygien fanns i hela Europa, även om det var i Uppsala som världens första rasbiologiska institut öppnade. Herman Lundborg var institutets första chef. Han genomförde rasbiologiska undersökningar av 100000 svenskar där man ansåg sig kunna hitta brottslighet, alkoholism, sinnessjukdom och andra negativa egenskaper kopplade till etnicitet. Resultaten presenterades bland annat 1926 i en lärobok för gymnasiet med titeln Svensk raskunskap. I steriliseringslagen, som kom 1934, fick man inte sterilisera någon utifrån etnicitet. I praktiken sammanföll ändå egenskaperna som tillskrivs 

Resandefolket med de karaktärsdrag som angavs som skäl för sterilisering. Det var individer vilka ansågs vara psykiskt sjuka, sinnesslöa eller utvecklingsstörda som man med tvång kunde sterilisera. Vem och vilka som ansågs höra till de kategorierna var, sett med dagens ögon, väldigt godtyckligt. 1941 utvidgades lagen till att även gälla dem som genom arvsanlag kunde överföra en sjukdom eller som levde på ett sätt som kunde uppfattas som asocialt. Dessutom kunde de som ansågs olämpliga som föräldrar steriliseras. 

Det fanns förslag om att lagen även skulle innehålla tvångssterilisering av alla som tillhörde Resandefolket, men detta förslag blev nedröstat. Däremot tillkom ett tillägg om levnadssätt, vilket blev ett sätt att komma åt Resandefolket. Hur många resande som blev steriliserade med tvång eller av andra orsaker finns inga uppgifter om, men de flesta resande kan berätta att de känner någon som blivit steriliserad. I Sverige steriliserades 1935–1975 närmare 63000 människor. Steriliseringarna utfördes på både män och kvinnor men det var påfallande många kvinnor som råkade ut för det.

Regeringens har skrivit en vitbok om övergrepp och kränkningar av romer och resande visar hur dessa grupper systematiskt tvångssteriliserats, kartlagts och registrerats, förvägrats bostad, barnbidrag, pension, socialförsäkringar, rösträtt och skolgång. För att inte tala om den stängda arbetsmarknaden. I Sverige på 1900-talet, långt efter Auschwitz och alla de lärdomar vi borde gjort utifrån Förintelsen.

I Dinglarens väg-Vorsnos drom tas Vitboken upp i ett eget kapitel:

Vitboken 

Tanken med Vitboken är att ge ett erkännande åt offren och deras anhöriga samt att skapa en större förståelse för minoriteten romers situation i dag 2011 påbörjas ett arbete inom regeringskansliet för att göra en Vitbok om de övergrepp och kränkningar som minoriteten romer blivit utsatt för under 1900-talet. 2014 presenterar integrationsminister Erik Ullenhag Den mörka och okända historien, en vitbok om de övergrepp och de kränkningar av Resandefolket och romerna som förekommit i Sverige under 1900-talet. Boken har tagits fram av Arbetsmarknadsdepartementet. Den innehåller arkivmaterial, forskarrapporter och intervjuer med Resandefolket och romer. 

Den ger inte en fullständig bild av minoriteten romer/ Resandefolkets utsatthet under 1900-talet, men är den hittills mest omfattande boken på detta område. Trots sitt goda syfte innehåller den ändå felaktigheter. Det har forskats mycket lite kring minoriteten romer/Resandefolket. Det finns många teorier om de fem olika gruppernas ursprung, och det är därför viktigt att var och en av dessa fem grupper får skriva sin egen historia både ur ett bevarandeperspektiv och ur ett identitetsperspektiv. 

Att förstå vem man är i förhållande till sin omgivning förutsätter att man vet var man kommer ifrån. Identitet är beroende av många saker, bland annat genus, klass, religion, familj, släkt och etnicitet. Men identiteten är också beroende av historia och möjligheten att kunna se sin del i historien. Om man berövas sin historia eller om den är otydlig uppstår en identitetskris som kan få konsekvenser för individen såväl som för minoriteten. 

I Vitboken står det att »tattarinventeringen« 1944 registrerade romer, vilket gör att det blir en begreppsförvirring. »Tattarinveneringen« registrerade Resandefolket. De senare »zigenarinventeringarna« registrerade romer. Minoriteten romer/Resandefolket blev erkänd som bestående av fem olika grupper i det beslut som togs år 2000. Tyvärr osynliggörs och blandas grupperna ihop i Vitboken. 

Denna sammanblandning av de olika grupperna hjälper inte någon av grupperna att bevara sin kultur och sina traditioner. Behandlingen av de olika grupperna har sett olika ut genom tiderna och ser olika ut även i vår samtid. Romerna fick t ex inte gå i skola förrän på 1960-talet medan Resandefolket har gått i skola lika länge som det har funnits skolplikt i landet. Dessa och andra fakta gör att det är oerhört viktigt att var och en av grupperna inom minoriteten får skriva sin egen historia. 

Rasism och rasbiologi låg till grund för hur resande behandlades i Sverige under 1900-talet. I vart fjärde hushåll bland resandefolket fanns det någon anhörig som tvångssteriliserats. Omhändertagandet av barn bland resande var mycket högre än hos övriga i samhället. Det finns knappast någon folkgrupp som varit så utsatt för att bli räknade och registrerade. Ändå har varken de tvångsomhändertagna resandebarnen eller Resandefolket har fått nån ursäkt för det man gjort mot dem.

Vi får aldrig glömma vår historia

Britt-Inger