Han föddes tillsammans med resten av Sago-kullen 2016-02-27 och fick namnet Little Blue's Fairy God Father.
Vi tog fasta på God Father i namnet och döpte honom till Don Vito Corleone som senare blev djuret eller bara Vito. 
Djuret hämtades den 17 maj 2016 och jag kan säga att det var kärlek vid första ögonkastet. Vilken hund, han var ämnad för oss. Mitt hjärta smalt som smör i solsken för det lilla livet.
Att visa bilder på honom när han sover är inte helt med sanningen överensstämmande. Djuret har från det han hämtades uppvisat en större dos av överskottsenergi och fullt av bus. 
Vito är den största retsticka jag varit med i djurväg. Något som Jackson får stå ut med. Eller ibland står han inte och då får Vito lägga benen på ryggen och dra för annars får han stryk. Hur det än är så är gammal äldst.Vi tackar vår lyckliga stjärna att Jackson är en så tålmodig hund, han underlättar vår fostran av djuret avsevärt.
Vito har visat sig vara allt vad vi kunnat önska oss. Rolig, lurig, modig, snygg och nära. Ibland väldigt nära, ibland känns det som har försöker krypa under skinnet på en. 
Hans vilda framfart har föranlett en del krockskador också. Här hade han en blodbula stor som ett ägg som brast. Djuret blev flintis efter sin krockskada. Vi hoppades på att det skulle växer ut så vi slapp skaffa en extra vadderad skotermössa åt honom. Det har växt till sig.
Våra hundar är med oss på det mesta. Så att lära sig att åka skoter var en av de saker som han fick lära sig i vinter. Inga problem, hans mod är det inget fel på. Han åker också framför mig på skotern kortare sträckor. Och om han fock välja gjorde han nog det hela tiden. Att åka båt är ytterligare en sak ha gillar. Eller han gillar all form av fart och vind vare sig det är skoter, båt, bil, fyrhjuling eller släp. 
Det enda han inte gillar är åskan. Det är visst ett djävulens påfund tycker ha. Han vänjer sig kanske så småningom. Men att ligga i solen på mornarna är mysig och sen är djuret kvällstrött. Vilket i sig inte är så konstig för han är igång heldagar. Vi är evigt tacksamma att denna varelse kom in i våra lev. Men som allting blev när vi letade valp så var han nog menad för vår familj. Ett stort tack till Ylva som hade förtroende nog för oss att låta honom flytta till Västerbotten.
Lev och må
Britt-Inger
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar