Linda skriver: Vi är inga duvor

 På vissa ställen i Sverige så har man försökt bli av med duvor från torg och annat genom att sätta upp långa vassa piggar på alla de ställen där en duva kunde tänkas vilja sitta och chilla.

När jag som tonåring besökte en stor stad blev jag bestört över den grymhet som måste finnas hos någon som tänkt ut ett sådant illvilligt sätt att bli av med oönskade små individer. Nu görs detsamma mot oönskade människor.

Det har blivit vanligare i städerna att formge de offentliga utrymmena på ett sätt som är gjort för att vara särskilt ovänlig mot människor i någon form av nöd. Bänkar som går att sitta på, men är omöjliga att ligga och sova på, betongklumpar under brofästen där människor tidigare sov om natten, och omotiverat stora blomsterarrangemang där en person tidigare satt och bad förbipasserande om en slant. På tågstationerna har bänkarna ett räcke i mitten, eller är rundade eller lutar att den som är trött inte ska få vila. En del av toaletterna i de offentliga utrymmena kräver en mobiltelefon med pengar på för att få använda, och kräver att personen som ska använda dem kan tillgodogöra sig instruktioner på svenska i liten text.

Strategin går ut på att få bort oönskade personer från offentliga platser.

Och de oönskade människorna är alla som spenderar tid i staden utan annat syfte än att spendera pengar. Det handlar inte bara om de mest socialt utsatta. Det handlar om att vi alla håller på att bli utbyggda från de städer vi lever i eller i närheten av. De miljöer som tillhör oss alla blir mer och mer en yta för reklam och handel. Platser som tidigare fungerat som naturliga mötesplatser för människor rivs för att ge bättre insyn där stora gallerier butiker eller gallerior öppnar.

Det handlar allt mindre om vad människor faktiskt behöver för att känna att staden tillhör oss, och allt mer om vad vi kan konsumera där.

Om du vill sitta bekvämt så får du betala för en kaffe på ett café, för bänkarna som tidigare stod på torget ersätts mer och mer med öppna lösningar som inte skymmer sikten för butikerna. Och om du inte har någon sittplats så kanske du låter bli att sätta dig på marken och ta en frukt eller en glass med ungarna i centrum. Kanske väljer du någon annan, mer välkomnande plats.

Det värsta jag har sett i form av exkluderande design är galler, som inte skyddar någonting. Ett galler sätts upp för ingen ska kunna befinna sig på den markplätten under till exempel en trapp. Det finns inget av värde bakom gallret, men det finns något oönskat där utanför. Och det är vi.

Det är en del i gentrifieringen, vilket i praktiken innebär att man snobbar till de utrymmen där vi alla tidigare kände oss välkomna, till att passa mer välbeställda människors behov och vanor. Det ska se lite finare ut. Lite mindre löst folk som är i vägen för de fina skyltfönstren.

För hur skulle det se ut om alla småpratade och fikade på mötesplatser inne i stan helt utan att spendera något?

Ganska trevligt, skulle nog den vanliga människan säga. Det blir mer och mer tydligt att det är pengarna som styr kommunpolitikerna när de bygger ut oss från stadskärnorna, för att få en mer välpolerad fasad.

Vi vill inte ha en öppen yta för att kunna se vad butikerna har för nytt sortiment. Vi vill sitta ner i lugn och ro och kunna ta en mjukglass i solen. Helst utan att känna oss som duvor som butiksägarna vill spetsa på spikar för att vi inte ska vara i vägen och skräpa ner.

Linda Lundqvist