8 Mars Kvinnokamp ett självklart ställningstagande

 

Den 8 mars är internationella kvinnodagen, alltså den dag som alla de som definierar sig som kvinnor är i centrum. Tanken är att kvinnors situation i världen ska uppmärksammas. Något som man kan tycka ska göras alla dagar i veckan. 

Starten

Det hela började i USA på ett protestmöte för textilarbeterskor i New York 1909. De hade samlats för att kämpa för bättre villkor och under mötet tog de ett beslut om en nationell kvinnodag för rösträtt. Kampen om den allmänna rösträtten och fred finns som en röd tråd genom hela den internationella kvinnodagens historia. 

Foto Linda Lundqvist

Det finns fortfarande mycket kvar att göra innan vi är ett jämställt samhälle. Det är t.ex. obegripligt att vi fortfarande hör kvinnor berätta om sina erfarenheter från vården, om hur de viftas bort, negligeras, klappas på huvudet och framför allt inte får rätt och tillräcklig hjälp. Det är illa nog att det mesta i den medicinska litteraturen är skrivet utifrån mannen som norm, varför man dessutom bagatelliserar kvinnors hälsoproblem är en gåta. Dessutom ses arbetet inom vården som ett kvinnoyrke och är därmed ett låglöneyrke. Löneskillnaderna en viktig fråga idag. Som om kvinnors insats är mindervärdig och därmed ska betala sig mindre. Detta gör att 8 mars är fortfarande en aktuell och viktig dag.

 

I Sverige såg kvinnodagen sitt ljus för första gången den 12 maj 1912.
Tidningen Morgonbris tyckte att de socialdemokratiska kvinnoklubbarna skulle hålla möten där rösträtten var en huvudfråga. Så kom första världskriget och fokus flyttades till kampen för fred. I Sankt Petersburg genomförde krigströtta kvinnor 1917 en stor demonstration för bättre levnadsförhållanden. I väst hade intresset för en kvinnodag däremot minskat, dagen förknippades med kommunismen.

Men det blev en nystart hösten 1945, Franska kvinnor, som varit medlemmar i motståndsrörelsen under kriget, bjöd in kvinnor från hela världen till en kongress i Paris. Tanken var att skapa en internationell organisation med fokus på fred och bekämpa fascismen. Women´s International Democratic Federation (WIDF) bildades och fick dessutom en konsultativ status i FN:s ekonomiska och sociala råd och Unesco.

Vi duger.
Vi ÄR och det räcker. Ska vi kunna gå framåt och skapa något nytt och bättre för framtiden måste vi hjälpas åt, inte diskutera vem som har rätt eller fel utan enas i det vi tycker lika. Lika lön för lika arbete, fred, mänskliga rättigheter osv.  

Tillsammans ska vi göra våra röster hörda, oavsett kön eller tillhörighet. Man kan inte älska alla men man kan acceptera varandra, det är inte viktigt att tro på ena eller andra sortens lösningar utan ska det bli något av måste vi göra det hela tillsammans och ibland på olika sätt. Alla behövs.

WIDF beslutade att 8 mars skulle vara kvinnornas kampdag.
Organisationen växte och fick många miljoner medlemmar världen över, särskilt i Afrika och Asien. I väst gick det trögare då organisationen fortfarande hade kommuniststämpel. Svenska kvinnors vänsterförbund har dock alltid varit medlem.

På 60-talet såg en ny kvinnorörelse dagens ljus i USA och Västeuropa, då främst bland radikala välutbildade kvinnorna. Fred var fortfarande ett ledord men även internationell solidaritet fanns med på dagordningen och mer individualistiska krav.

I Sverige streds det för fri abort, daghem och sex timmars arbetsdag och 8 mars var en naturlig kampdag för dessa strider.

FN ordnade 1975 en internationell kvinnokonferens i Mexiko på initiativ av WIDF. Parollerna var jämlikhet, utveckling och fred. På den konferensen föreslogs det att kvinnodagen den 8 mars skulle vara en internationell högtidsdag och sedan 1978 finns den även med på FN:s lista över sådana.

Samhället har INTE råd att INTE värdera kvinnor på samma sätt som män.
Samhället förlorar på att att vi kvinnor underskattas istället för att nyttja den otroliga resurs som kvinnor utgör och skapa ett jämlikt samhälle. Vi är fortfarande inte där och det behövs fortsatt förändring. Kamratskap bland oss kvinnor är kittet i mosaiken som ska bilda vägen framåt. Vi är lika mycket värda, oavsett hur olika vi är. Enade måste vi se till att vi blir likvärdigt behandlade med lika lön och möjligheten och att vi står upp för fred och mänskliga rättigheter.
Vi behöver inga gratulationer eller få höra hur duktiga vi är i arbetet för kvinnor utan vi behöver ett självklart ställningstagande för jämlikhet från alla håll.

Rossana Dinamarca 2015
”Den feministiska rörelsen är stark idag. Samtidigt är vi många som får känna på det sexistiska och rasistiska hatet. Vi ska backa varandra, vi ska hålla varandras händer och hjälpas åt att stå i fronten, men vi ska aldrig, aldrig tystna.”

Till sist vill jag uppmärksamma alla de vittnesmål som visade på en stor otrygghet bland kvinnor under #metoo- rörelsen och hoppas att den oron tas på allvar av våra politiker. Det har också lämnats förslag på åtgärder för ett jämställt och tryggare samhälle lagom till 8 mars.

Lev och må

Britt-Inger