Så här i coronatider när folk verkar vara ytterst oroliga för hur de ska kunna torka sig när de gjort sina behov och hamstrar toapapper tänkte jag att det hade varit roligt med lite dasshumor.
Selma Lagerlöf ska ha sänt en dikt till Gustav Fröding för att få hans omdöme. Fröding var vid detta tillfälle, så att säga, inte varit helt vid sina sinnes fulla bruk när han svarade på detta sätt.
I skitande ställning jag läste ditt brev
ju mer jag läste, dess mera det drev.
Men marken var frusen, det fanns inga löv
så med dina rader jag torkade min röv.
Fröding var en stor diktare som min högt ärade far gillade. Om han hörde en bra vers sa han ofta att det nog var Fröding som skrivit den, vilket han förmodligen inte hade gjort. Pappas egna verser nådde aldrig den klass som Frödings befann sig i, även om jag som barn var omåttligt road av pappas deklamerande.
Om jag kunde skita guld
Skulle jag betala all min skuld
Aldrig mer handla på krita
Bara sitta här och skita
Pappa var en stor poet i mina barnaögon, han deklamerade dikter och sjöng mycket. Som vuxen inser jag att det var lite varierande kvalité på det han gjorde. Men en sak är säker det var oftast mycket lärorikt för ett barn. Här kommer en av dessa underbara dikter han lärde mig.
Det låg ett älskande par på stranden
Kärlek viskade i löven
Så kom det en våg från andra stranden
och sköljde dem båda i röven
Här kommer en annan av dessa dikter han deklamerade mycket högtidligt.
Huru skönt är det ej att skita
och torka sig i röven med rosor
En annan av dessa fantastiska dikten som han gärna deklamerade. Jag tror att den heter en Dåres dikt, eller så var det min pappa som gav den det namnet.
Se tallens stam står ren och vit till färgen
och björkens kottar ringla uti rad.
Här lyser mörkret på de ljusa bergen
och gäddan slår en drill så gråtmilt glad.
En loppa sitter fången bak ett galler
den ryter milt och skakar på sin bur.
Se vad är det som från trädet faller
är det ej klorna av en ilsken tjur.
Här ser ni spåren efter hästens tassar
och här en långbent tax har flugit fram
Och suggan har med sina många nassar
lyft vingarna mot havets makadam.
Ser du där borta på den ljumma isen
den vita negern stå i brännhet snö
sin fulla tombutelj han ställd på spisen
en ofödd änka är hans längtans mö.
Du store dvärg låt sorgen fröjda
gråt ut hos mig när du är full av skratt
För jag är glad att ni ej är nöjda
nu skiner solen fram nu blir det natt
Det var inte alltid han tog hela dikten men det gjorde inget för han gjorde det med en sån inlevelse. Förutom en hel massa fantastiska dikter så sjöng vi mycket tillsammans. Vi sjöng ofta skillingtryck. Min pappa gjorde aldrig något halvdant så han sjöng med stor inlevelse.
Det var också han som lärde mig att sjunga psalmer, han hade varit med i kyrkans kör som barn där han ofta sjöng solo eftersom han hade en sån fantastisk röst. Och när psalmerna tog slut lärde han mig snapsvisor, han var en mångfasetterad man med mycket olika kunskaper.
När jag sjöng med honom kan man säga att hans röst hade passerat det skönsjungande stadiet och hade ett större djup. Jag frågade honom om varför och han berättade, som den goda berättaren han var, om hur han hade varit ute en kväll i glada vänners lag och hade skrattat så mycket att han förstörde rösten.
Lev och låt leva, framförallt låt alla få tillgång till dasspapper.
Britt-Inger
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar