Himmelens änglar har usel timpeng! av Gunnel Lundqvist

För två år sedan hamnade Gunnel Lundqvist på ett korttidsboende, en ny erfarenhet för henne.  Gunnel har tidigare blivit omskriven i tidningarna Arbetaren, Oberoende och gatutidningen Dik Manusch av sitt barnbarn Linda Lundqvist men hade aldrig tidigare skrivit själv. Men nu bestämde hon sig för att ta hjälpa av sitt barnbarn och skriva en artikel för att hylla alla de fantastiska kvinnor och män som finns inom vården. Hennes insändare uppmärksammades i ett flertal tidningar och återpubliceras här som en hyllning till denna fantastiska kvinna, mamma, mormor, farmor som gjort stor skillnad för så många. 

Himmelens änglar har usel timpeng!

Jag heter Gunnel Lundqvist och är 87 år. Jag är en rik kvinna på många sätt. Jag har umgåtts med människor från alla grupper i samhället, även om mitt hjärta alltid klappat främst för människor som ingen annan ser.

Min livfulla framfart genom livet har bromsats in lite på äldre dagar. Bland annat så ser jag nästan ingenting, och hör väldigt dåligt, efter några års tumör i hjärnan. För att kunna säga det jag vill säga till er så har jag använt ett av mina barnbarns kunskaper i datoranvändning. Själv har jag genom alla år istället roat mig med symaskinen, men den ser jag inte längre.

För en tid sedan blev jag inskriven på ett korttidsboende, och det är med anledning av detta jag vill skriva några rader. Jag var skeptisk till boendet i början. Så som så många av oss äldre är misstänksamma mot saker vi inte känner till. Vi kan ju inte bara gå därifrån om det inte passar oss. Och när man vet att man är i slutet på livet så är en eventuell försämring väldigt kännbar. Jag trodde att det skulle bli dåligt. Jag hade förutfattade meningar. Och ingen gång i livet är det så skönt att ha fel som då!

Så mycket ömhet och kärlek som de här kvinnorna och männen visat sen jag kom hit har jag väl aldrig sett maken till. Jag kunde varken gå eller stå när jag kom hit. När jag försökte så föll jag. Men efter en tid med omsorg, egengjorda vitamindrycker på bär och yoghurt, i sällskap av kunnig och professionell personal så klarar jag till och med att gå på toaletten själv. Det är inte illa pinkat av en trähäst!

Jag ligger oftast i sängen, annat har jag inte ork till. Mitt rum är på markplan, och fast jag inte kan se fåglarna längre så kan jag se hur naturen byter kostym med årstiderna, och känna lukten från den.  Ibland när jag tagit en tupplur vaknar jag till doften av nybakat. Pepparkaka och sockerkaka. Det går inte med ord beskriva vad lukter betyder för en människa som förlorat flera andra sinnen. Och lukter från barndom, och från de egna barnens uppväxt. Det luktar barnaskratt och helgmys. Personalen här bakar så ofta de hinner. På sommaren tänder de grillen och även de tandlösaste av oss börjar längta efter grillat kött.

Min avdelning stängdes över julen. Vinterkräksjukan härjade våra gamla kroppar svårt. Som himmelens änglar tog personalen hand om oss. De lyfte mitt huvud när jag skulle kräkas, och strök mig över pannan. Jag som alltid varit den som tagit hand om andra fick nu det tillbaka.
Jag är inte gaggig än. Jag vet vad de tjänar för allt de gör för oss. De är fruktansvärt kunniga och kompetenta, men har inte lön därefter. Om någon grupp i samhället är värda en högre lön, så är det dessa kvinnor och män.

Undersköterskornas löner är inte i närheten av deras kompetens eller engagemang. Och det tycker jag är fel. Mitt hjärta klappar för dem som inte andra ser, och det är ingen skillnad nu. Varför berömmer ingen dessa fantastiska människor, och visar dem vilket värde de har genom en rejäl löneökning. Det kan jag tycka är skamligt. Skäms på er politiker att betala himmelens änglar så usel timpeng! Det kan komma att bli kännbart när ni själva står där inför Sankte Per.

Gunnel Lundqvist

Epilog

Gunnel Lundqvist har nu stilla somnat in på Skellefteå lasarett, januari 2019, och hennes sista tid blev som hon levat. Hon var omgiven av människor som älskade henne i rummet och i tanken. Gunnel har betytt mycket och gjort skillnad för många genom sitt liv. Hon har alltid haft plats för en till i sin stora famn och kunde alltid ordna en sängplats om det fanns behov av det. Många är de som funnit en fristad och värme hos henne. Gunnel kommer vara saknad av många.


Sov i ro.
Hela den stora utökade familjen

Fattigdom är ett fenomen som samhället blundar för

Det som inte syns finns inte

Jag skrev en krönika innan nyår om hur vi ser på fattigdom och hur vårt samhälle skiter i de som befinner sig längst ner i sammhällshierarkin.

"De flesta går förbi tiggaren utan att se personen eller den fattigdom den står för. Sen får vi inte glömma att människorna gav ju tomten en samvetspeng före jul och den pengen räcker länge, för någon måtta får det ändå vara på givandet. Det skvalar musik ur alla högtalare, det är pimpat överallt och ljusen lyser för fullt för nu vankas det nyår. Ingen ser heller den hemlöse som pantar sina flaskor för att få pengar till mat."


Krönikan heter "Nyårsbetraktelse" och finns i DIKKO.
"Härbärgen och andra sociala inrättningar ger mat till de människor som inget har, till de som ingenstans har att ta vägen på julafton, nyårsafton och alla andra dagar. Det är fullt hus på dessa inrättningar under vinterns högtider. Och för några få timmar kan de fattiga glömma och drömma sig bort till en varmare, trevligare tillvaro och få lite mat i magen. Innan kylan och verkligheten kommer i kapp igen."

Lev och må

Britt-Inger

Mitt gamla och nya år åsså drar jag till storstan!

Om några dagar är det nytt år och då ska man ju reflektera över året som har gått.
Jobbmässtigt har slutat ett jobb och börjat ett nytt för att sen söka ett annat jobb och fått det och ska byta stad.

Privat så är det nog sig ganska likt och inte så mycket att utvärdera.

Men jobbmässigt vänder jag alltså blad och börjar ett nytt jobb i en ny kommun. Jag avslutar mitt arbete i Nordmaling och styr kosan mot Lycksele. Jag kommer sakna mina arbetskamrater det måste jag erkänna men det här jobbet gick inte motstå.

Jag har lärt mig mycket under åren jag varit i Nordmaling. Att börja arbeta i Nordmaling var en ny upplevelse för det var min allra första fasta anställning någonsin. Jag har tidigare varit egen företagare förutom när jag var ung och vickade.

Och nu byter jag jobb, fortfarande som fastanställd. Det ska bli fantastiskt roligt att få vara med och starta upp en verksamhet från början och vara med och forma den åt det håll man tror på. Att jag dessutom får fantastiska medarbetare gör inte det hela sämre. Vi är ett grymt team i Lycksele så det kan inte bli annat än bra.

Förutom det vanliga lönearbetandet så har jag varit med att starta upp magasinet DIKKO.
Sen har jag varit engagerad i lite andra projekt som har haft med resandefolket att göra men den stora grejen har ändå varit magasinet som jag är både nöjd och stolt över.

I februari lämnar jag alltså min lilla vindsvåning i Nordmaling mot en etta på bottenplan endast fem minuter från jobbet. Kunde inte ha fått tag på bättre jobblägenhet än så. Nu tar jag mina hundar och mitt pick och pack och intar Lycksele för nytt arbete.

Se upp LappStockholm here I come!

Lev och må

Britt-Inger

Tant har fyllt 60 år

När jag fyllde 30 år blev jag uppvaktad av vänner och bekanta. Annars brukar min födelsedag gå ganska obemärkt förbi. Vem har tid med kalas så där två dagar innan julafton när justressen är som värst. Det ska lagas mat, köpas julklappar till familjen, vänner och medfirare och glöm för jösses namn inte svärmor.

När jag fyllde 50 gjorde jag ett försök jag ett försök att slå på stort och bjuda på mat i en nedlagd gruva. Men familjen var utspridd och upptagna med livet så ingen hade tid att komma så jag och Roger firade den dagen själva (vilket var ganska skönt). Och efter det tyckte jag att jag hade gjort mitt när det gällde kalasandet.

Men så fyller jag 60 år och tänker inte att det ska spela någon större roll det heller. Jag kunde inte ha haft mer fel. Det var vid 60 det hände, det var nu jag skulle fira min födelsedag, med överskningspartyn, arbetskamrater som uppvaktat mig och en familjefest av sällan skådat slag. Jisses vem visste att det var 60 år som var grejen.

Nu tänker jag att det mesta kan hända.
Min dotter säger att tanten hoppade över en generation i vår familj. Hon och mormor är tanter av rang men jag har aldrig varit det. Jag måste kanske hålla med henne lite, jag har varken varit någon bullmamma eller tant, men nu när jag har fyllt 60 år kanske jag förvärvat mig rätten att kalla mig tant i alla fall för bullmamma kommer jag aldrig bli. Vi får se hur det går.

Sen ser jag en trend i detta med mina födelsedagar, jag uppvaktades när jag fyllde 30 år och sen vid 60 så nästa milstolpe blir ju då 90 år och då kommer det bli en hejdundrande fest. Tack alla fina som uppvaktat mig på min födelsedag, ett särskilt tack till min underbara familj som jag älskar mer än jag kan beskriva, ni har gjort mig både rörd och glad. Tack för alla fantastiska presenter från alla, ingen nämnd och ingen glömd..
Jag bjuder här omgående in er alla till nästa fest när jag fyller 90 då ska vi verkligen festa lös. Väl mött 2048.

Nybliven tant och 60 år ung.

Britt-Inger

Romanifolken spränger landsgränser och språkbarriärer

En ny gemenskap har uppstått. En gemenskap som inte känner några landsgränser eller språkbarriärer.

I slutet av februari och i början av mars 2018 träffades resande/romanifolk från olika länder. De kom i kontakt med varandra via DNA och insåg att de var samma folk. De första som hittade igen varandra var från USA och Sverige. Men snabbt knöt DNA ihop resande/romanifolk från andra länder också och fort växte skaran av människor och länder.

Romanifolket enades över landsgränserna och bestämde sig för att skapa en symbol för den gemenskap och det släktskap som alla kände inför varandra. Romanifolket finns överallt och nu vill de visa att deras släktskap och gemenskap lever genom att skapa symboler så som en flagga och en romanidag. 

Gemenskapen mellan romanifolken har inga landsgränser eller språkbarriärer.

Utifrån de första personerna som fick kontakt bestämdes av resande/romanifolket i de olika länderna att den 1 mars skulle vara den dag som får symbolisera att resande/romanolk världen över återigen är ett folk med en egen flagga som vi Sverige ska flagga varje år på denna högtidsdag den 29 september.

I dagarna kommer den nya flaggan röstas fram och då är föreningen över alla gränser fullbordad. 

Det finns en fb-grupp för flaggan och där står det:
"The idea for a flag unique to Romanisaels -Romanichals, all Sinti, Mannouche, and Kaale who would like to join us (we believe we are also one people!), is a purely grassroots idea sparked by Elizabeth Small-Isaacs (UK), Paul K Roos (Sweden), Amanda Schreiber (Canada/USA), Johnny Jack Pearce (USA), and is overwhelmingly supported by families in our respective countries and beyond. We believe the Romanichal flag salutes the importance of cultural unity and promotes the alliance between us, wherever we reside."

Och en hemsida. Det har tidigare skrivits om det i DIKKO. Resandefolket vill skapa egen flagga

Britt-Inger