När kvinnans utseende blir viktigare än hennes åsikter

Utseende är inget argument, varken för kvinnor eller män

Nyligen blev jag indragen i en diskussion om hur kvinnor bedöms utifrån sitt utseende. Fokus låg inte på kvinnors åsikter, erfarenheter argument eller sakfrågan, utan på smink, klädsel, hijab och frågan om de överhuvudtaget kan tas på allvar beroende på hur de ser ut. Här går meningarna isär och det finns också en skiljelinje mellan kvinnor och män.

Det här säger något märkligt om vår samtid.

Det är självklart att kvinnor ska utbilda sig, ta plats och delta i samhällsdebatten – samtidigt som deras trovärdighet fortfarande, år 2026, bedöms utifrån ansikte, kläder och kropp.

Varför?

En kvinna kan vara starkt sminkad och intelligent.
Hon kan bära hijab och ha genomtänkta politiska åsikter.
Hon kan vara modeintresserad och samtidigt vara expert inom sitt område.
Hon kan ha fått barn och göra karriär.

Det ena utesluter inte det andra.
Ändå finns en dubbel standard.

Är hon för sminkad är hon ytlig.
Är hon osminkad har hon inte ansträngt sig.
Är hon välklädd är hon fåfäng.
Klär hon sig enkelt är hon ovårdad och tråkig. 
Bär hon hijab är hon radikal.
Finns det barn kommer hon inte hinna med engagemanget. Vilket inte påverkas av om hon lever med barnets förälder eller inte.

Hur hon än gör kan utseendet användas mot henne.

Och när hennes åsikter är obekväma blir det ännu enklare att flytta fokus från sakfrågan till personen eller kläderna.

I stället för att fråga: 

Har hon rätt?
Vad grundar hon sina åsikter på?
Vilka belägg har hon?
Håller argumenten? 

Riktas uppmärksamneten på henne och frågan blir: 

Hur ser hon ut?
Varför är hon klädd så?
Vad säger det om henne?

Det handlar inte om kritiken.

Självklart bör man kunna ifrågasätta kvinnors tankar, det är inte syftet med mitt skrivande. Vi ska istället fokusera på att kritisera resonemangen – inte utseendet, klädseln eller kroppen hos den som uttrycker sina åsikter. Det spelar ingen roll om hon är gammal eller ung, oattraktiv eller vacker, sminkad eller utan makeup, tatuerad eller på något annat sätt dekorerad, hennes åsikter och idéer är det som har betydelse. Ändå kan det kanske avslöja mer om den som bedömer baserat på yttre egenskaper än om kvinnan själv.

Utseendet hos en person utgör inte ett argument.
Makeup är ingen indikator på förmåga.
Kläder bör inte ses som ett test på intelligens.
En kropp har inget att göra med en persons förmåga att tänka.

Den centrala frågan handlar inte om varför kvinnor ser ut på ett visst sätt, utan varför vi fortfarande tillåter deras utseende att påverka hur mycket vi är villiga att lyssna på dem.

Om ett argument är svagt eller dåligt – bemöt det.
Om ett argument är starkt eller bra – bemöt det.

Men håll människors kön, utseende, kläder och kroppar utanför diskussionen.

En översättning och tolkning av Cynthia Nixons ”Be a Lady They Said" uppläst av mig i samarbete med DIKKO och Robin Tinglöf

The Queen of...
Britt-Inger

DIKKO, kulturkanon och nytt efternamn

Vilken otrolig nyhet att både förlaget DIKKO och tidskriften DIKKO har fått en plats inom Resandefolkets kulturkanon.

Bidraget från förlaget innefattar boken Resandefolkets berättelser - Vorsnos manus, medan tidskriften DIKKO är med som en digital utgåva.

Jag känner mig både förvånad, lycklig och stolt över att DIKKO får ingå i denna kulturkanon, som kommer att bevaras på Bohusläns museum för kommande generationer.

Resandefolkets kulturkanon presenterades igår under programmet Sverige Romano, där Barbi och Dusan var programledare, och jag tillsammans med Ralf Novak Rosengren närvarade som gäster och representanter för Resandefolket.

Inspelningen var mycket underhållande, även om mitt efternamn hade ändrats i tv-sändningen.

Linda skyndade sig att kontakta Roger (min make) för att berätta den fantastiska nyheten om att jag hade gift mig igen, och detta utan att han visste något. Han skrattade och sa att han anade att något var på gång när jag åkte till Malmö för inspelningen.

Eftersom jag var ensam hemma firade jag och hundarna. Eller jag firade medan de låg och sov.

Ett stort tack till alla som har nominerat, det är en ära att få vara en liten del av något så betydelsefullt.

Och ett stort tack till magasin DIKKOs redaktion: Curt Magnusson, Johanna Olsson-Hockum, Linda Lundqvist, Stellan Beckman, Jack Rosell och jag.

Och ett annat stort tack till DIKKO QUEENS och förlag DIKKOs redaktion: Linda Lundqvist, Johanna Olsson och jag.

The Queen of ...

Britt-Inger

Höst i stugan och den 22 november Piteå

 

November är en hektisk månad.

Vi ska hösta stugan och flytta in till stan igen nu när nattfrosten börjar smyga runt knutarna. 

Planerna för våren börjar ta form och sen har vi en föreläsning i Jönköping om Jönköpingskravallerna och Linda fortsätter sin turne med Queera romer och resande. Dessutom så planeras det för fullt för Piteå.

För den 22 november mellan 12-16 – blir det en dag som kommer att fyllas med film, föreläsning, musik och boksläpp, med fokus på romsk kultur i Piteå på biografen. 

Det känns så roligt att få vara med och skapa en dag med berättelser, musik, kultur och nya möten. Jag hoppas att det blir en dag fylld av värme, nyfikenhet och kanske en och annan överraskning.

🎬 På filmduken visas Cirkuspojken.

🎤 Toni Rhodin föreläser och delar med sig av sina berättelser och erfarenheter från sitt liv med cirkus.

📖 Vi firar boksläppet av den nya boken Låt mig vara, låt mig leva, låt mig finna min väg – en bok som väcker tankar, känslor och berättelser till liv.

🎶 För musiken står Janna Li Janke och Mattias Kalander, som kommer att ge dagen ytterligare en dimension.

Bakom arrangemanget står Rättighetscentrum Norrbotten, Förlag DIKKO och Piteå kommun som samarbetspartners.

Så – save the date: 22 november i Piteå! 

Mer information kommer snart. Det här är en dag jag hoppas att många vill vara en del av.

Men nu först blir det en helg med Frans och därefter hösta stugan.

Vi ses i Piteå!

The Queen of ...

Britt-Inger

25/11

Kravallerna i Jönköping

Museet i Jönköping

Föreläsning av mig och Linda

Hemma igen - demokrati, föreläsning och hundkaos

Gamla tant Kexet och Frans från förra gången han hälsade på

Nu är jag äntligen hemma efter att ha varit iväg och pratat om Resandefolket och demokrati i Olofströms bibliotek i Blekinge.

Det var helt fantastiska människor som kom till föreläsningen, och det blev otroligt många fina, roliga, intressanta och givande samtal. Det är sådana gånger som man åker från föreläsningen med nya tankar och funderingar.

Det blev en lång resa, men hör och häpna – den flöt faktiskt på riktigt bra. Inga större missöden och jag kom till och med fram ungefär som planerat. Bara det är ju nästan värt ett eget demokratiskt beslut. 

Det har varit många intressanta samtal, kloka tankar och en hel del att fundera på. För visst är demokrati viktigt – men ibland är det också viktigt att få sätta sig ner, andas ut och konstatera:

”Jaha… då var man hemma igen.” 

Nu väntar soffan, något gott att äta och den kanske viktigaste formen av demokrati för kvällen:

Vem bestämmer vad vi ska se på tv?

I morgon är det dags att hämta Frans, det lilla tramset, och ha honom några dagar medan Linda är iväg och föreläser.

Jag misstänker att Kexet och Vito kommer vara fullständigt utmattade efter några dagar med Frans och hans något högre energinivå. De två gamla djuren kommer förmodligen ganska snabbt börja fundera på om det finns någon paragraf i hundlagen som ger dem rätt till både ålderspension och störningsfri vila. 

Frans däremot kommer sannolikt tycka att livet är alldeles fantastiskt och att de andra två mest behöver lite hjälp med att få upp tempot.

Men det är roligt också. Frans livar minst sagt upp tillvaron – på gott och ont. Så efter demokratiska samtal, lång resa och en kväll i soffan väntar nu några dagar av hunddemokrati.

Och där är jag ganska säker på att det inte är jag som har rösträtt.

Skickar med en bild på konstverken som mötte mig utanför ytterdörren. Jag älskar när barn är kreativa.

The Queen of ...

Britt-Inger

En resa genom dyslexins utmaningar och kreativitetens segrar

Att ha namnet Britt-Inger Lundqvist som barn och samtidigt vara delaktig i en liten kärlekshistoria med problem kring stavningen har inte alltid varit en enkel väg.

Jag minns särskilt en händelse från grundskolan när vi fick tillbaka ett arbete. Lärarinnan yttrade något liknande: "Alla har klarat den här uppgiften utom en som inte ens kan stava sitt eget namn. " Sedan höll hon fram mitt arbete så att hela klassen kunde se min stora tabbe – jag hade glömt den sista bokstaven i mitt förnamn. Hon betonade den saknade bokstaven tydligt och klart, och jag ville bara försvinna av skam.

Så jag och stavningen har haft en minst sagt känslomässig och stormig relation under hela min tid i skolan. Jag glömde ofta bokstäver, ibland hela ord, särskilt de kluriga ändelserna på längre ord (ja, mitt namn var inte alltid lätt). Men precis som många andra med dyslexi blev jag en expert på att dölja mina svårigheter. I grundskolan var det bara att kämpa på. Jag tror att jag faktiskt tänkte att jag nog inte hade fått mer medskickat så det var bara att gilla läget.

När jag läste upp mina grundskolebetyg på folkhögskola (för så klar gick jag ur grunskolan med urusla betyg) höll jag alltid koll på mina klasskamrater – jag valde smarta personer som mina sidokickar, särskilt när det gällde engelskan. Med mig och min fantastiska ordförståelse men usla stavning blev vår kombination oslagbar. Jag insåg dock inte då att jag hade dyslexi; jag var mer intresserad av att lösa problem än att hitta orsaken bakom.

När jag sedan började på universitetet upptäckte jag att mina stavproblem var mer omfattande än "normala". Och det var då jag verkligen insåg att jag inte bara "var oduglig på att stava", utan att jag led av dyslexi. Det tog tid att bearbeta denna insikt, men vilken lättnad det var att äntligen få en förklaring! Det handlade inte om att vara trög (även om jag nog är lite långsam som inte insåg det tidigare).

I universitetsmiljön försvann grupparbetena, och nu fanns det ingen möjlighet till kreativa lösningar för mina stavproblem. Som tur var hade jag Linda (min dotter), som är min främsta korrekturläsare, och ett fantastiskt dataprogram som kunde stava åt mig. Engelska var en egen historia – från kaos på folkhögskolan till rena katastrofen på universitetet. När jag behövde skriva Abstracts i mina uppsatser blev Lindas vän Nina min räddning. Hon ordnade översättningen och plötsligt var allt på engelska i toppskick! Jag har verkligen mina vänner och mina datorprogram att tacka för att jag kunde avlägga mina examina.

Med åren har det blivit bättre med stavningen, erfarenhet och ett envetet användande av det skrivna ord gör att jag klarar mig ganska hyfsat. Men jag byter fortfaranade ut ord som jag inte kan klura ut stavningen på till enklare som jag kan hantera. Sen glömmer jag fortfarande ofta den sista bokstaven i ord och ibland hela ord, så vi kan säga att – stavningen kommer aldrig att bli perfekt. Men jag tycker ändå att det ser helt okej ut, även om mitt öga (eller min hjärna) luras ibland. De röda strecken i Word visar omedelbart var felen ligger och hjälper mig att hitta rätt ord – och att stava dem korrekt! 

Nu har jag turen att dessutom ha fantastiska människor omkring mig som bidrar till att korrekturläsa det jag skriver. År 2021 grundade jag, Linda och Johanna förlaget DIKKO. Hur går det till? Ja, man kan säga att jag korrekturläser i alla fall inte. Utan jag gör en massa annat som behövs för att driva ett förlag, så det funkar utmärkt. Men utan mitt nätverk av fantastiska stavare hade det inte funkat. Var och en ska göra det de är bäst på och stavning är inte mitt område. Innan dess var jag med och startade magasin DIKKO. Något jag heller aldrig kunnat göra utan alla kompetenta människor runt mig.

Så vem säger att man inte kan jobba med ord bara för att man har dyslexi? Jag älskar Word, mina vänner och mitt nätverk som gör det möjligt för mig att vara kreativ och uttrycka mig trots mina utmaningar med stavningen. Jag är oerhört stolt över det jag har åstadkommit, trots eller kanske på grund av mina svårigheter. Så adjö dyslexi, vi är ett team!

The Queen of ...

Britt-Inger

Ps. Den här bloggen skriver jag utan korrekturläsare, och ibland missar jag bokstäver, kastar om eller glömmer ord och då går jag in och ändrar i bloggen. Men ibland ser jag inte var det blivit fel och då får det stå som det gör. Så till alla ordpoliser: stå ut eller låt bli att läsa. Ds.