"ingen förutom de två vet vad som har hänt"

Ramlade över Lambertz blogg där han förklara skillnaden mellan tafsande och kladd och vilket som är moraliskt godtagbara. Samtidigt som jag vid sidan av detta blogginlägg ser kategorin  #metoo, där skar det sig lite för mig.

I blogginlägget beskriver han vad som är sexuella beröringar och fortsätter sedan med att skriva att "I fortsättningen talar vi bara om icke sexuella beröringar", allt är beskrivet utifrån mannens perspektiv. Efter det radar han upp en massa "otillåtet kladdande" för att avsluta på punkt 10 med ett tillåtet kladdande och orden:

"men han måste ta bort armen direkt om hon drar sig undan det minsta"

Lambertz erkänner det som har hänt, men frågan är slutade när hon drog sig undan och lever han som har lär ut? Att gärningsmän rakt av erkänner sitt brott är ovanligt, eftersom de redan har rättfärdigat sina handlingar i tanken, annars skulle de inte utföra dem. 

Jag har sett flera kommentarer kring att "ingen förutom de två vet vad som har hänt". Vilket för mig är en tankevurpa eftersom Lambertz redan har erkänt att det har hänt. Men för den goda sakens skull kan jag resonera lite kring detta.

Lambertz erkänner alltså vissa omständigheter men förnekar brott. Kvinnan beskrivs som hans yngre adept, och enligt de båda är Lambertz mer än en mentor för henne, han är mer som hennes extrapappa, vilket han också anser. I så fall skulle det innebär att de har en familjerelation som är att betrakta som far- dotter relation. Hur blev det nu då? Att ligga med sin dotter som dessutom uppger att hon inte ville!

Om man sen funderar vidare i detta så skulle resonemanget om att "ingen förutom de två vet vad som har hänt" så tar det helt klart ställning för mannens utsago och ger honom ett slags tolkningsföreträde och vetorätt. Glöm inte att han erkänner att det har hänt, även om han förnekar brott, där faller  "ingen förutom de två vet vad som har hänt"- teorin direkt.

Hela resonemanget förminskar kvinnans utsago, som också uppger vad som har hänt, men att hon ser det som ett brott. På vilket sätt är hennes ord och upplevelser mindre värda än hans? För att han är snäll och har hjälpt henne, för att de har en familjerelation, för att hon är hans adept och därmed underlägsen honom?

Det är lite som att säga att pedofilen är i alla fall snäll med barn och att det ska vara en förmildrande omständighet. Eller att mannen som trakasserar den ensamstående mamman i alla fall är en duktig ungdomsledare......

Sen kan man fundera på hur ställningstagandet, om att "ingen förutom de två vet vad som har hänt", påverkas av att det handlar om en högt uppsatt äldre man och en yngre kvinna. Är det mer försvarbart av en man i högre position att förgripa sig på en yngre kvinna Det känns som hela vårt rättssystem faller med resonemanget att "ingen förutom de två vet vad som har hänt". 

När det gäller övergrepp är det nämligen ofta fallet att "ingen förutom de två vet vad som har hänt". I det här fallet erkänner Lambertz att det har hänt och ändå försvaras han med "ingen förutom de två vet vad som har hänt". Visst är det märkligt.

Tidningen Arbetare skrev en ledare som ställde frågan "Har feminismen gått för långt?" som slår huvudet på spiken. 

Lev och må
Britt-Inger 

Horunge - tänk efter lite före

 

Horunge verkar vara det nya heta ordet bland människor som vill krydda debatten lite extra. Det senaste jag såg var ett plakat i samband med en olaglig demonstration. Personen som skrivit plakatet hyllades av rätt-åsikts-maffian.

Ta ert jävla vaccin. Horungar! stod det.

Budskapet på plakatet hade ett klart ställningstagande, personen ville att man ska vaccinera sig. Sen kommer ordet horungar, vilket jag inte förstår. Det är inget förstärkningsord för att understryka budskapet. Spontant tänker jag att man kanske inte ska döma andra efter sig själv. För kanske säger det mer om den som använder ordet än de som är mottagare av dem.

Jag kan förstå frustrationen mot vaccinmotståndet men plakatet riktade sig knappast mot dem utan är mer en publikfriare till de redan frälsta. Skylten fick uppenbart avsedd effekt för rätt-åsikts-maffian gick genast loss med hyllningar och delningar av fotot på sociala media.

Någon säger ett fult ord och det delas som aldrig förr, någon annan är kliver utanför gränserna och rätt-åsikts-maffian gnuggar händer och delar. Går det över styr tar de sin hand från personen och låter den stå i snålblåsten själv.

Hora, prostituerad, gatflicka, nattfjäril, sköka, slinka, slampa, 
fnask, luder, glädjeflicka och sexsäljare, det finns många benämningar på kvinnor. Med ordet hora syftar man oftast på en kvinna som haft utomäktenskapligt sexuellt umgänge eller en kvinna som säljer sex. Motsvarigheten för män är gigolo, manshora och eskortpojke. Den manliga motsvarigheten har inte alls lika många benämningar eftersom det ofta setts som manligt med många erövringar.

Man kan tycka att vi lever i en tidsepok där vi ser varandra med jämlikhetsglasögon och människors lika värde hyllas av samma rätt-åsikts-maffian som hejar på horunge-plakatet. Det är fortfarande så att hora är ett ord som används för att benämna någon som man föraktar.

Så dyker detta nya upphottade ord för att förnedra sina kombattanter, horungar. Man tar ett ord som genom tiderna har nedvärderat framförallt kvinnor och lägger till dennes barn och så har vi ett nytt ord att förnedra andra med.

På vilket sätt nu ett barn skulle kunna belastas för sina föräldrar yrkesval, omständigheter eller inkomstinbringande. Det är ju inte så att barnet är i en position där den kunnat välja dem.

Ändå tror jag tror knappast att rätt-åsikts-maffian skulle vilja att deras barn skulle kallas horungar. Bara för att man tillhör motståndarlaget gör inte ens mamma till hora något som rätt-åsikts-maffian inte verkar ha koll på. 

Eller är det okej? Och säg nu inte att den andre började först, för visst är vi vuxna nog att inte använda den typen av retorik. 

Lev och må
Britt-Inger

Första dagen på nya jobbet

Jag har börjat jobba som verksamhetsledare på Kärngården i Umeå. Det kommer blir spännande med en ny verksamhet. Och det kommer bli en ny verksamhet på mer än ett sätt för verksamheten har precis flyttat in i nya lokaler på Renmarkstorget 11, i Umeå. Första dagen bådade gott och jag ser fram emot fortsättningen. 

Jag blev direkt inkluderad i den fina atmosfären som mötte mig redan på anställningsintervjun. Att jobba på en arbetsplats där man ser människors tillgångar istället för deras brister passar mig som handen i handsken. 

Kärngården är en mötesplats för personer med psykiska funktionsnedsättningar och annat utanförskap. Till Kärngården kan man komma för att bryta isoleringen, delta i planerade aktiviteter eller bara umgås med personal eller andra besökare. Det finns en secondhandbutik och ett café där man kan köpa billigt fika.

Jag kommer arbeta halvtid på Kärngården och kommer sen ägna den andra halvan åt Magasin DIKKO och andra projekt. 

En annan fördel med att jobba i Umeå är att jag kommer närmare Linda, Teo och de vänner jag fick under åren som jag arbetade i Nordmaling. Jag ser fram emot att träffas och ta en fika eller luncha med dem igen. Vi synes! Till alla andra vill jag bara säg; Kom förbi och ta en fika!

Lev och må
Britt-Inger

Gästbloggare: Just be a few seconds more

Det här är en del av en text ur en bok som en 11-åring skriver.

You wake up, You go to work, And you go home.
Everything is completely normal.
That is until your leg falls into a pothole in the road, Mid traffic. As you try to get out you get hit by a truck. 
Your leg snaps off by the knee, And you left arm and head are now roadkill. 
You wake up, Completely fine, At the place you died. 
It seems to be permanently 11:00, Summer. 
You wonder where everyone went, There are no longer any cars, Animals, Or humans. 
Only you. 

Of course you freak the fuck out and scream for help, No response. 

After a week of searching the city for anything, You give up. You jump off a 12 story skyscraper. 
It doesn't even leave a scratch. 
Quickly freakout turns to realisation, You're stuck. 
You are never gonna leave. After... 
You can't actually tell, Atleast 50 years without aging, Endlessly roaming the empty world, You are in a room, Crying as you usually do around 11:00.
Until you hear footsteps.
Everything turns dark. 

Your fear hinders you from breathing entirely.
As you hear moans of agony and a thing phases trough the wall as if it were not there. It is entirely pitch black, Resembling a vague human figure.
Your hand goes right trough it, you know that you have gone crazy.
Endless distorted ballroom music play from within your head, As if memories of a time before the torment came to you.
Now you will sit here, In this corner, For eternity. Altough it may just be a few seconds more...
Just a few...

Dagen efter dagen före

Så här dagen efter nyårsafton är det verkligen dagen efter. Vi skålade i vår inköpta och sparade Russchian på tolvslaget och stod i fönstret och tittade på att lyktor som steg upp i skyn under tystnad. Folk i fjällen är föredömliga på den fronten, vi varken såg eller hörde en enda raket eller smällare. Vilket gjorde att vår skotträdda hund överlevde nyåret utan några nervösa sammanbrott.

Hur man kan bli bakfull på Russchian kan man alltid undra över. Kanske handlar det om de tidigare nyårsaftnarna som suggererar fram bortträngda minnen och skapar denna känsla av att vara bakfull. I vilket fall som helst segar vi omkring idag som om det hade varit full fest igår. Vi har bestämt att vi ställer in skoterturen. Vi kommer på sin höjd åka och handla för att fylla på förråden med toapapper, hundmat och kaffe.

Nu har i alla fall det nya året infunnit sig som det gör varje år, vilket känns skönt att veta. Jag menar vissa saker hade blivit katastrof om man hade flyttat på. Tänk bara om man bestämde sig för att nyårsafton ska infalla på en helg varje år! Hur hade det blivit? Ekonomierna runt om i världen hade reagerat, börserna hade skrikit, världsindex hade fått fnatt och det hade blivit kaos på marknaden.

Kaoset i världen hade påverkat oss alla, klockorna och datumen hade spårat ur, tidlås hade öppnat sig bankerna hade tappat sin bevakning och larmen hade skrikit. Det hade blivit gyllene tider för alla som vill plundra världen på de skatt som finns inom lås och bom. Jag har ju sett på film hur enkelt det blir att komma åt olika diamanter och pengar om tidlåsen inte fungerar som de ska.

Som vän av ordningen kan man hävda att det skulle jämna ut sig med åren och infalla med en viss kontinuitet i alla fall och världens experter skulle hitta bra lösningar för att få det att fungera. Se bara på midsommar och påsk, det funkar ju. 

Men att flytta julafton skulle skapa större problem än att flytta nyår. För det skulle innebära att Jesusbarnets födelse skulle firas med en viss ojämnhet. Och oavsett om vi är religiösa eller inte så är Jesusbarnets födelse helig. Hur skulle vi annars veta när jullovet ska infalla? Dessutom skulle kyrkorna och de religiösa ledarna rasa för det är nog det enda som man faktiskt kan enas om, att Jesus är född och när. De skulle lägga in sitt veto och deras makt är stor.

Det är så skönt att Jesus födelse och nyår är permanenta så man vet när man ska få sina julklappar och vara bakfull.

Lev och må
Britt-Inger