Idag hämtade jag Teo i Åsträsk, vi kör halva vägen var, perfekt lösning. Vi åkte hem hämtade morfar och drog till staden. Vi handlade först mat och sen blev det en cykel till Teo. Och inte vilken cykel som helst utan en som både morfar och Teo godkände, jag lade ner min röst för jag insåg att vi aldrig skulle bli klara om jag lade mig i också. Inte nog med det utan det ska var en cykelhjälm till också. Nu lade jag mig i för Teo ville ha en Hello Kitty hjälm för den var rosa, jag hittade en annan hjälm som också var rosa men inte Hello Kitty, lyckan var gjord trodde jag, men den fanns inte i rätt storlek. Då hittade morfar affärens dyraste hjälm, tack och lov så fanns inte den heller i rätt storlek. Till sist hittade vi en hjälm som alla kunde enas om, och med en human prislapp, så det blev en svart hjälm med döskallar på.
Nu bar det i väg hemåt och full fart på cyklandet, efter två vurpor enades vi om att det var dags för en paus. Vi gick till grannen och hälsade på hennes hund som hon hade hemma, när vi hörde ljudet av fyrhjulingen och Teo fick eld i röven. Han stoppade morfar ute på vägen och hoppade på. De körde förbi hemma och hämtade cykelhjälmen, den med döskallarna på, och så drog de iväg. När de kom tillbaka såg Teo ut att vara det lyckligaste barnet på jorden. Först en egen cykel och sen en repa på byn med fyrhjulingen, kan livet bli bättre än så för en fyraåring.
Lev och må
Britt-Inger
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar