"ingen förutom de två vet vad som har hänt"

Ramlade över Lambertz blogg där han förklara skillnaden mellan tafsande och kladd och vilket som är moraliskt godtagbara. Samtidigt som jag vid sidan av detta blogginlägg ser kategorin  #metoo, där skar det sig lite för mig.

I blogginlägget beskriver han vad som är sexuella beröringar och fortsätter sedan med att skriva att "I fortsättningen talar vi bara om icke sexuella beröringar", allt är beskrivet utifrån mannens perspektiv. Efter det radar han upp en massa "otillåtet kladdande" för att avsluta på punkt 10 med ett tillåtet kladdande och orden:

"men han måste ta bort armen direkt om hon drar sig undan det minsta"

Lambertz erkänner det som har hänt, men frågan är slutade när hon drog sig undan och lever han som har lär ut? Att gärningsmän rakt av erkänner sitt brott är ovanligt, eftersom de redan har rättfärdigat sina handlingar i tanken, annars skulle de inte utföra dem. 

Jag har sett flera kommentarer kring att "ingen förutom de två vet vad som har hänt". Vilket för mig är en tankevurpa eftersom Lambertz redan har erkänt att det har hänt. Men för den goda sakens skull kan jag resonera lite kring detta.

Lambertz erkänner alltså vissa omständigheter men förnekar brott. Kvinnan beskrivs som hans yngre adept, och enligt de båda är Lambertz mer än en mentor för henne, han är mer som hennes extrapappa, vilket han också anser. I så fall skulle det innebär att de har en familjerelation som är att betrakta som far- dotter relation. Hur blev det nu då? Att ligga med sin dotter som dessutom uppger att hon inte ville!

Om man sen funderar vidare i detta så skulle resonemanget om att "ingen förutom de två vet vad som har hänt" så tar det helt klart ställning för mannens utsago och ger honom ett slags tolkningsföreträde och vetorätt. Glöm inte att han erkänner att det har hänt, även om han förnekar brott, där faller  "ingen förutom de två vet vad som har hänt"- teorin direkt.

Hela resonemanget förminskar kvinnans utsago, som också uppger vad som har hänt, men att hon ser det som ett brott. På vilket sätt är hennes ord och upplevelser mindre värda än hans? För att han är snäll och har hjälpt henne, för att de har en familjerelation, för att hon är hans adept och därmed underlägsen honom?

Det är lite som att säga att pedofilen är i alla fall snäll med barn och att det ska vara en förmildrande omständighet. Eller att mannen som trakasserar den ensamstående mamman i alla fall är en duktig ungdomsledare......

Sen kan man fundera på hur ställningstagandet, om att "ingen förutom de två vet vad som har hänt", påverkas av att det handlar om en högt uppsatt äldre man och en yngre kvinna. Är det mer försvarbart av en man i högre position att förgripa sig på en yngre kvinna Det känns som hela vårt rättssystem faller med resonemanget att "ingen förutom de två vet vad som har hänt". 

När det gäller övergrepp är det nämligen ofta fallet att "ingen förutom de två vet vad som har hänt". I det här fallet erkänner Lambertz att det har hänt och ändå försvaras han med "ingen förutom de två vet vad som har hänt". Visst är det märkligt.

Tidningen Arbetare skrev en ledare som ställde frågan "Har feminismen gått för långt?" som slår huvudet på spiken. 

Lev och må
Britt-Inger 

Horunge - tänk efter lite före

 

Horunge verkar vara det nya heta ordet bland människor som vill krydda debatten lite extra. Det senaste jag såg var ett plakat i samband med en olaglig demonstration. Personen som skrivit plakatet hyllades av rätt-åsikts-maffian.

Ta ert jävla vaccin. Horungar! stod det.

Budskapet på plakatet hade ett klart ställningstagande, personen ville att man ska vaccinera sig. Sen kommer ordet horungar, vilket jag inte förstår. Det är inget förstärkningsord för att understryka budskapet. Spontant tänker jag att man kanske inte ska döma andra efter sig själv. För kanske säger det mer om den som använder ordet än de som är mottagare av dem.

Jag kan förstå frustrationen mot vaccinmotståndet men plakatet riktade sig knappast mot dem utan är mer en publikfriare till de redan frälsta. Skylten fick uppenbart avsedd effekt för rätt-åsikts-maffian gick genast loss med hyllningar och delningar av fotot på sociala media.

Någon säger ett fult ord och det delas som aldrig förr, någon annan är kliver utanför gränserna och rätt-åsikts-maffian gnuggar händer och delar. Går det över styr tar de sin hand från personen och låter den stå i snålblåsten själv.

Hora, prostituerad, gatflicka, nattfjäril, sköka, slinka, slampa, 
fnask, luder, glädjeflicka och sexsäljare, det finns många benämningar på kvinnor. Med ordet hora syftar man oftast på en kvinna som haft utomäktenskapligt sexuellt umgänge eller en kvinna som säljer sex. Motsvarigheten för män är gigolo, manshora och eskortpojke. Den manliga motsvarigheten har inte alls lika många benämningar eftersom det ofta setts som manligt med många erövringar.

Man kan tycka att vi lever i en tidsepok där vi ser varandra med jämlikhetsglasögon och människors lika värde hyllas av samma rätt-åsikts-maffian som hejar på horunge-plakatet. Det är fortfarande så att hora är ett ord som används för att benämna någon som man föraktar.

Så dyker detta nya upphottade ord för att förnedra sina kombattanter, horungar. Man tar ett ord som genom tiderna har nedvärderat framförallt kvinnor och lägger till dennes barn och så har vi ett nytt ord att förnedra andra med.

På vilket sätt nu ett barn skulle kunna belastas för sina föräldrar yrkesval, omständigheter eller inkomstinbringande. Det är ju inte så att barnet är i en position där den kunnat välja dem.

Ändå tror jag tror knappast att rätt-åsikts-maffian skulle vilja att deras barn skulle kallas horungar. Bara för att man tillhör motståndarlaget gör inte ens mamma till hora något som rätt-åsikts-maffian inte verkar ha koll på. 

Eller är det okej? Och säg nu inte att den andre började först, för visst är vi vuxna nog att inte använda den typen av retorik. 

Lev och må
Britt-Inger

Första dagen på nya jobbet

Jag har börjat jobba som verksamhetsledare på Kärngården i Umeå. Det kommer blir spännande med en ny verksamhet. Och det kommer bli en ny verksamhet på mer än ett sätt för verksamheten har precis flyttat in i nya lokaler på Renmarkstorget 11, i Umeå. Första dagen bådade gott och jag ser fram emot fortsättningen. 

Jag blev direkt inkluderad i den fina atmosfären som mötte mig redan på anställningsintervjun. Att jobba på en arbetsplats där man ser människors tillgångar istället för deras brister passar mig som handen i handsken. 

Kärngården är en mötesplats för personer med psykiska funktionsnedsättningar och annat utanförskap. Till Kärngården kan man komma för att bryta isoleringen, delta i planerade aktiviteter eller bara umgås med personal eller andra besökare. Det finns en secondhandbutik och ett café där man kan köpa billigt fika.

Jag kommer arbeta halvtid på Kärngården och kommer sen ägna den andra halvan åt Magasin DIKKO och andra projekt. 

En annan fördel med att jobba i Umeå är att jag kommer närmare Linda, Teo och de vänner jag fick under åren som jag arbetade i Nordmaling. Jag ser fram emot att träffas och ta en fika eller luncha med dem igen. Vi synes! Till alla andra vill jag bara säg; Kom förbi och ta en fika!

Lev och må
Britt-Inger

Gästbloggare: Just be a few seconds more

Det här är en del av en text ur en bok som en 11-åring skriver.

You wake up, You go to work, And you go home.
Everything is completely normal.
That is until your leg falls into a pothole in the road, Mid traffic. As you try to get out you get hit by a truck. 
Your leg snaps off by the knee, And you left arm and head are now roadkill. 
You wake up, Completely fine, At the place you died. 
It seems to be permanently 11:00, Summer. 
You wonder where everyone went, There are no longer any cars, Animals, Or humans. 
Only you. 

Of course you freak the fuck out and scream for help, No response. 

After a week of searching the city for anything, You give up. You jump off a 12 story skyscraper. 
It doesn't even leave a scratch. 
Quickly freakout turns to realisation, You're stuck. 
You are never gonna leave. After... 
You can't actually tell, Atleast 50 years without aging, Endlessly roaming the empty world, You are in a room, Crying as you usually do around 11:00.
Until you hear footsteps.
Everything turns dark. 

Your fear hinders you from breathing entirely.
As you hear moans of agony and a thing phases trough the wall as if it were not there. It is entirely pitch black, Resembling a vague human figure.
Your hand goes right trough it, you know that you have gone crazy.
Endless distorted ballroom music play from within your head, As if memories of a time before the torment came to you.
Now you will sit here, In this corner, For eternity. Altough it may just be a few seconds more...
Just a few...

Dagen efter dagen före

Så här dagen efter nyårsafton är det verkligen dagen efter. Vi skålade i vår inköpta och sparade Russchian på tolvslaget och stod i fönstret och tittade på att lyktor som steg upp i skyn under tystnad. Folk i fjällen är föredömliga på den fronten, vi varken såg eller hörde en enda raket eller smällare. Vilket gjorde att vår skotträdda hund överlevde nyåret utan några nervösa sammanbrott.

Hur man kan bli bakfull på Russchian kan man alltid undra över. Kanske handlar det om de tidigare nyårsaftnarna som suggererar fram bortträngda minnen och skapar denna känsla av att vara bakfull. I vilket fall som helst segar vi omkring idag som om det hade varit full fest igår. Vi har bestämt att vi ställer in skoterturen. Vi kommer på sin höjd åka och handla för att fylla på förråden med toapapper, hundmat och kaffe.

Nu har i alla fall det nya året infunnit sig som det gör varje år, vilket känns skönt att veta. Jag menar vissa saker hade blivit katastrof om man hade flyttat på. Tänk bara om man bestämde sig för att nyårsafton ska infalla på en helg varje år! Hur hade det blivit? Ekonomierna runt om i världen hade reagerat, börserna hade skrikit, världsindex hade fått fnatt och det hade blivit kaos på marknaden.

Kaoset i världen hade påverkat oss alla, klockorna och datumen hade spårat ur, tidlås hade öppnat sig bankerna hade tappat sin bevakning och larmen hade skrikit. Det hade blivit gyllene tider för alla som vill plundra världen på de skatt som finns inom lås och bom. Jag har ju sett på film hur enkelt det blir att komma åt olika diamanter och pengar om tidlåsen inte fungerar som de ska.

Som vän av ordningen kan man hävda att det skulle jämna ut sig med åren och infalla med en viss kontinuitet i alla fall och världens experter skulle hitta bra lösningar för att få det att fungera. Se bara på midsommar och påsk, det funkar ju. 

Men att flytta julafton skulle skapa större problem än att flytta nyår. För det skulle innebära att Jesusbarnets födelse skulle firas med en viss ojämnhet. Och oavsett om vi är religiösa eller inte så är Jesusbarnets födelse helig. Hur skulle vi annars veta när jullovet ska infalla? Dessutom skulle kyrkorna och de religiösa ledarna rasa för det är nog det enda som man faktiskt kan enas om, att Jesus är född och när. De skulle lägga in sitt veto och deras makt är stor.

Det är så skönt att Jesus födelse och nyår är permanenta så man vet när man ska få sina julklappar och vara bakfull.

Lev och må
Britt-Inger

SKÅÅÅÅÅÅÅL och Gott Nytt År

 

För visst har 2021 bättre förutsättningar att bli ett bättre år än det år som man i media kallar för ”skitåret 2020”. En benämning som jag för övrigt är helt enig om.

Vi, jag och gubben, kommer skåla in det nya året med Russchian av märket Schweppes. Denna eminenta dryck är för oss värsta lyxen (till de som inte gillar Russchian går det lika bra med champagne).

Varför är nu detta så märkvärdig, jo för att vi i flera år har glömt att köpa något att skåla i. Vi har därför skålat in det nya året med, den helt klart utomordentliga angenäma drycken, vatten.  Vi har inte bara glömt att köpa dryck det har också hänt att vi druckit upp vårt dricka innan nyåret och därefter glömt att fylla på förrådet.

Men efter skitåret 2020 kände vi att vi faktiskt behövde skåla in och välkomna det nya året 2021 med något ordentligt. Och vi valde därför vår favoritdricka Russchian. I år har vi hållit oss från att provsmaka upp den innan nyår.

Inför det nya året skrev jag en ledare i DIKKO om att Pandeminökar klassklyftorna. Vi har under det år som gått på många sätt backat i vår utveckling på arbetsmarknaden, jämlikhet, rasismen och mänskliga rättigheter.

2020 är året när pandemin tog över vår verklighet, fackföreningarna gick i lag med LO, (lite som svära i kyrkan), det var Koranbränning och upplopp, restauranger och butiker stupar som trän under en storm, människor befinner sig i karantän eller självvald isolering, den psykiska ohälsan ökar och det skjuts som aldrig förr.

Vi kommer ha massor att jobba med. Vaccinet kommer inte sudda ut det faktum att vi har backat på så många områden. Vi behöver medvetet jobba oss tillbaka där vi var innan pandemin för kunna gå framåt.

Vi hoppas därmed att det nya året blir ett bättre år än det år som passerat. Eller man kanske säga att det nya året kan bara bli bättre, för 2020 har verkligen varit ett genuint skitår på så många plan. Men nu ser vi fram emot 2021 och de äventyr som väntar bakom hörnet och att vaccinet får bukt med den hemska pandemi som grasserar i världen.

Lev och må
Britt-Inger och Roger

God jul och Gott nytt år, nu vänder jag blad

Jul och nyår kommer präglas av den nya tiden. Vi kommer fira julen som vi brukar med delar av familjen och några vänner. Självaste julfirandet ska ske utomhus och där vi ska grilla, helt anpassat efter den nya tiden vi lever i. Nyår kommer vi fira där vi för tillfället är, det är inte bestämt ännu. 

Året som har gått har varit händelserikt både i samhället och på ett privat plan. 

Under senare delen av året insåg att jag var tvungen att fatta ett beslut. Det var inte enkelt och det var inte självklart att ge upp den dröm som inte blev. Men ibland är omständigheterna sådana att ett beslut måste tas, hur svårt och tråkigt det än kan kännas. Och så är beslutet taget, lättnaden uppstår och jag beger sig ut i det okända blå, en hissnade upplevelse, en härlig men skrämmande känsla och lite pirr infinner sig medans den nya vägen börjar utkristallisera sig. 

Erfarenhet och kunskap är aldrig tungt att bära. Det spelar ingen roll om det är en erfarenhet eller upplevelse man vill få eller inte. För hur det än så lär man sig nåt av allt som händer och blir en erfarenhet rikare som går att ha nytta av i framtiden. Och genom åren har erfarenheten lärt mig att efter regn kommer solsken och som person dras jag alltid till soluppgången och satsar framåt. Och nu tycker jag mig se soluppgången glimta där borta i horisonten. Ja visst är det solen som är på väg upp, den syns nu tydlig och klar.

På väg in i soluppgången tar jag med mig mina vänner och min familj som ärligt och solidariskt har stått vid min sida. Och nu är jag här tillsammans med de mina. Nu är det dags, jag vänder blad och ser med tillförsikt och glädje framåt.

På det nya bladet och det nya året skriver jag in nytt jobb som verksamhetschef, i en ny verksamhet, ett jobb som jag verkligen ser fram emot att börja med. Men också nya projekt, tillsammans med gamla goda vänner, och så klart fortsatt engagemang i magasin DIKKO med alla fantastiska människor där. Under sista veckan har jag har varit inne i ett flow med flera positiva händelser och många positiva människor. Positivism har strömmat mot mig, det gnuggar av sig och jag kommer låta detta definiera det nya året. 

Efter fem års veckopendlande ska jag visst börja äta middag med gubben igen. Bara en sån sak! Vi ska visst börja vardags-umgås! Det är en stor bonus och något jag ser fram emot. För mig är glädjen en viktig ingrediens i livet, det ska vara roligt att leva, jobba, umgås och engagera sig. Och nu bubblar jag av glädje och skratt. 

Glädje och skratt är inte bara viktiga beståndsdelar för att jag vill ha roligt utan det är stressreducerar. När du skrattar aktiveras kroppens muskler, hjärnan skrattmotioneras och då frigörs endorfin och andra må bra-ämnen så som serotonin och dopamin. Glädjen och skrattet är en underskattad medicin i vardagen. Efter regn kommer alltid solsken och det gäller att njuta av solen när den finns inom räckhåll. 

Ett bra motto är att "alltid ta ut glädjen i förskott för det värsta som kan hända är att du varit glad i onödan" och det gör ingen skada, snarare tvärt om. 

Lev, njut och var glad
Britt-Inger

Gästbloggare: Tog fast vid en livlina och bad om hjälp

En tid som denna behöver vi fundera på hur man kan hjälpa människor som lever i ett ohälsosamt förhållande. Av egen erfarenhet vet jag hur fruktansvärt svårt det är att bryta upp ifrån ett förhållande. Jag var medveten om hur det sakta bröt ner mig dag för dag.

Någonstans fanns det ändå något i mig som fortfarande höll fast vid att jag borde faktiskt vara värd något. Jag som hade blivit isolerad från mina gamla kompisar eftersom de, enligt honom, inte var bra för mig. Jag tog kontakt med en person som jag hade träffat på en gemensam aktivitet. Hon blev någon som jag började testa olika teorier på. Jag kunde till exempel ta upp en situation som hade hänt hemma och berättade om det. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag studerade henne för att se vilken reaktion hon fick på det jag berättade. Jag blev uppriktigt förvånad av att hon reagerade så starkt, för jag hade ju fått lära mig att hålla inne med känslor. Det kunde vara farligt att känna för mycket. 

Det som min nyfunna vän var bra på var att lyssna, ge mig feedback och ändå låta mig ta min tid med att berätta. Hon var tydlig och saklig, men kom aldrig med förmaningar om hur jag borde göra. Hon fanns mest där som ett bollplank och utan att hon tänkte på det hjälpte hon mig att börja sortera ut det som var galet i den situation jag befann mig i.  Jag pratade aldrig om henne hemma för jag förstod att om han fick reda på att vi pratade så skulle han sortera bort henne också. Ju mer vi lärde känna varandra desto tydligare blev hennes reaktioner på det jag berättade. Lite som en dans, jag berättade saker som var jobbiga och hon följde med mig, och när jag backade så backade hon med, men fanns kvar bredvid mig, utan krav.

Det är först i efterhand som jag har blivit medveten om hur jag, utan att jag visste det, tog fast vid en livlina och bad om hjälp. För i det jag levde räknades inte mina känslor som något som hade betydelse. Jag var inte värd något alls. Då allt eskalerade och jag valde att flytta så fanns hon där. Jag visste att jag inte längre var ensam. Kommer ihåg hur hon satt med tårarna rinnande nerför kinderna för min skull, och jag förstod inte varför. Med tiden så byggde vi på vår relation och när hon och och några till bestämde sig för att det var nog, så visste jag att jag inte kunde säga emot. Hon och hennes sambo var tydliga i vad som skulle hända och att jag inte kunde välja längre. Det var dags att bryta upp och ställa honom till svars för hur det var.

Hon följde med mig till polisen och drev på när jag backade och var väldigt tydlig med att jag behövde berätta allt, sedan fick polisen göra en bedömning av vad man skulle göra. Något som jag är tacksam för. För hon tog bort ansvaret från mig. Det var inte jag som anmälde honom utan jag berättade min historia. Om sedan polisen bedömde att det var brottsligt så kunde inte jag göra något åt det. Efteråt när jag fick panik och ville ta tillbaka det jag sagt, eftersom det blev tydligt att det här var faktiskt något som polisen bedömde var brottsligt, så fanns hon där och såg till att jag inte tog tillbaka det jag hade berättat. Hon var den som körde mig till skyddat boende när det blev riktigt akut för mig och jag inte längre kunde bo hemma utan behövde gömma mig.

Allt sedan dess har hon och hennes sambo funnits där för mig. De betyder så mycket för mig.

Vad vill jag ha sagt med det här? 

Det handlar inte om att om man misstänker att någon far illa så ska man hoppa rakt in i det och försöka hjälpa. Jag önskar bara att fler människor gjorde som min vän. Det kan räcka med att du ser någon i ögonen och säger hej. Att du som medmänniska är tydlig med att personen du möter har ett värde. Så le och säg hej. Det kan vara så att den person du uppmärksammar kanske inte har det svårt, då kan jag tänka att ingen mår dåligt av att någon faktiskt uppmärksammar dem.

I dessa tider när inget är som vanligt skulle jag önska att man tränade på att uppmärksamma andra. Vem vet, det kanske blir en början på vänskap som växer sig starkare än du någonsin kunnat tro.

Irene Vrede

Tillsammans är grejen med DIKKO

Att jobba med Magasin DIKKO har inneburit att få jobba med underbara människor som alla ser möjligheterna och är engagerade. Det har också inneburit en massa jobb, sena kvällar, artiklar som ska ut, jagande av fakta och så vidare. Men vi har gjort det tillsammans, var och en har dragit sitt strå till stacken i strävan för att tidningen ska bli bra. 

Att nu DIKKO lyfter sig till nästa nivå är helt fantastiskt det hade aldrig gått utan de personer som finns med runt om och gör att DIKKO är en tidning. Tillsammans kan man uträtta underverk och det är så underbart att få vara med om det. 

Läs mer här om när Magasin DIKKO lyfter sig till nästa nivå och blir Magasin DIKKO AB

Jag älskar verkligen att jobba med gänget som är stommen i Magasin DIKKO

Lev och må

Britt-Inger

Ser fram emot att jobba mot valet 2021

Semestern är slut för länge sedan. Jag är tillbaka på jobbet och i verkligheten. 

På DIKKO händer det mycket. Vi har skrivit under Deklaration för en stark demokrati och kommer fram till valet bevaka det som händer speciellt när det kommer till frågor som rör de nationella minoriteterna. 

Jag ser fram emot att jobba med dessa frågor tillsammans med resten av redaktionen. 

Känner du att du har något du vill skriva om gällande demokrati eller nationella minoriteter ta kontakt med oss på redaktionen@dikko.nu

Lev och må
Britt-Inger