måndag 20 april 2020

En bok väl värd att läsa. FRIGÖRELSEN

Jag har nu läst stora delar av boken Frigörelsen. Romers och Resandes emancipation i Sverige och andra länder av Jan Selling.
När jag läste boken skrev jag om den i DIKKO. Ny bok om resande/romers historia och nutid av Jan Selling.


Det är en bra bok om resande/romers historia och nutid. En bok som framförallt, använd rätt, kan minska den stora okunskap som finns om minoriteten romer.

Det som gör att jag skriver om boken här bloggen är att jag började med att läsa i förordet och tappade hakan över det jag läste. Jag blev otroligt stolt och glad för där stod mitt namn med ett tack från Jan Sellings till sina nordiska rådgivare. Visst har vi pratat av och till, men jag visste inte att jag skulle bli omnämnd i boken. Att jag dessutom blir citerad inne i boken gjorde inte euforin mindre.


"Detta är en bok om romer skriven av mig som gadjo (romanes för icke-rom, pluralformen lyder gadje). [ ] För mig har det därför varit väsentligt att i stor utsträckning använda romska källor och bedriva forskning i dialog med de romer jag kommit i kontakt med genom mitt arbete som lärare, forskare och akademisk aktivist inom romska studier sedan 2010. Samtidigt är det en bok med bäring utöver det romska, eftersom den behandlar mänskliga problem som frigörelse och social rättvisa i den emancipatoriska forskningens anda." skriver Jan Selling själv på bokens baksida. 

Emancipation är en frigörelse från ett tillstånd av omyndighet, underordnande eller rättslöshet och erhållande av fri självbestämningsrätt och jämlikhet med andra. 

En bok väl värd att läsa.
Britt-Inger

måndag 13 april 2020

Beröringsskräckens era är här så håll avståndet


En märklig tid vi lever i. Vi håller avstånden i affärerna, personal och kunder undviker att stå nära. Vi hälsar med fötterna eller armbågen om vi hälsar alls. Möten sker via videolänk eller telefon. Folk jobbar hemifrån om de kan, det vill säga om de har jobbet kvar alls.

Sen har vi alla oss som arbetar med människor och inte kan jobba hemifrån, vi som måste jobba på som vanligt, fast lite renligare. Vi tvättar händerna, använder handskar och hoppas på att vi ska ta oss igenom pandemin utan några större komplikationer.

Jag och min maken lever på var sitt håll eftersom jag måste jobba och han är i en riskgrupp. Han har isolerat sig på annan ort och vi har numer tät telefonkontakt. Det går bra att säga att man älskar varandra, avhandla viktiga saker och skälla via telefon, men inte är det som att umgås med varandra. Man kan säga att vi numer har ett pandemiförhållande där corona dikterar villkoren. Jag ser fram emot sommaren när vi kanske kan ses igen.

Sjukvårdspersonalen är i en hjälteklass för sig som ingen annan arbetsgrupp kan mäta sig med. Jag hoppas verkligen att de kompenseras ekonomiskt för den insatsen de gör.

På facebook är uppfinningsrikedomen stor. Folk sjunger, leker, dansar och högläser ur böcker filmade med mobilkameran live. Sen har vi alla knep och knåp för att pigga upp karantänlivet. Men också önskningar om hjälp med handling av mat och andra förnödenheter.

Det har skapats grupper som hjälper de som inte har anhöriga eller vänner som kan hjälpa till. Inget ont som inte har nåt gott med sig, vår medmänsklighet verkar ha ökat några grader. Vi är nog lite mer rädd om varandra nuförtiden. Det känns som det självklarar livet har blivit lite skörare, samtidigt som medmänskligheten har ökat.

Vilket gjorde det så sorgligt när jag gick till ICA för att handla och utanför satt min vän Illie med sin mugg som var tom. Vi hälsade med en klapp på hjärtat istället för att kramas. Folk rusade förbi, på behörigt avstånd, med sina fulla vagnar och kassar utan att bevärdiga honom med en blick. Jag frågade om han var hungrig och han sa ja, och visade fram de salta pinnarna han satt och tuggade på.

Jag gick in och handlade, höll avståndet till andra, undvek att krocka ihop med någon när jag tog mina varor, ställde mig på den markerade linjen när jag kom till kassan och betalade till kassörskan bakom det skyddande plexiglaset, tvättade händerna både på vägen in och på vägen ut. Känns lite som att vara med i en skräckfilm ibland.

Kontrasten blev stor när jag gick ut till Illie som satt där ute i kylan med sin mugg. Jag hade köpt potatissallad, lite grillat kött, bröd, en stor dricka och lite godis som han fick. Det var länge sedan jag sett en så stor tacksamhet, han var verkligen hungrig. Då slog det mig att vår medmänsklighet faktiskt också håller avståndet. Vi hjälper gärna på distans, grannen swichar över pengarna för maten och vi hänger den på dörren, ingen närhet och ingen beröring och sen tvättar vi händerna när vi kommer hem igen.

De som lever i vårt samhälles ytterkanter har kanske ingen dörr och inga pengar att swicha över, de kan inte sätta sig själva i karantän eller be grannen handla mat. I bästa fall kan de gå till våra soppkök för att få i sig nåt varmt. Blir de sjuka är risken stor att de dör då deras immunförsvar redan är nedsatt. De sitter där utanför våra affärer i hopp om att någon ska avvara en slant så de kan handla sina mediciner och får äta.  Men i beröringsskräckens era lägger vi inget i muggen för vi gör ju redan vår goda gärning hos grannen så någon annan får ge tiggaren.

En tia eller tjuga är inte mycket i vår värld, den kan vi både ha och mista, men för tiggaren gör den stor skillnad. Skänk något i tiggarens mugg och gör skillnad för en med människa. Du kan alltid tvätta händerna efteråt om det känns bättre.

Lev och må
Britt-Inger



lördag 14 mars 2020

Med humor, dikter och sång kommer man långt, sa min far

Så här i coronatider när folk verkar vara ytterst oroliga för hur de ska kunna torka sig när de gjort sina behov och hamstrar toapapper tänkte jag att det hade varit roligt med lite dasshumor. 

Selma Lagerlöf ska ha sänt en dikt till Gustav Fröding för att få hans omdöme. Fröding var vid detta tillfälle, så att säga, inte varit helt vid sina sinnes fulla bruk när han svarade på detta sätt.

I skitande ställning jag läste ditt brev
ju mer jag läste, dess mera det drev.
Men marken var frusen, det fanns inga löv
så med dina rader jag torkade min röv.

Fröding var en stor diktare som min högt ärade far gillade. Om han hörde en bra vers sa han ofta att det nog var Fröding som skrivit den, vilket han förmodligen inte hade gjort. Pappas egna verser nådde aldrig den klass som Frödings befann sig i, även om jag som barn var omåttligt road av pappas deklamerande. 

Om jag kunde skita guld 
Skulle jag betala all min skuld
Aldrig mer handla på krita
Bara sitta här och skita


Pappa var en stor poet i mina barnaögon, han deklamerade dikter och sjöng mycket. Som vuxen inser jag att det var lite varierande kvalité på det han gjorde. Men en sak är säker det var oftast mycket lärorikt för ett barn. Här kommer en av dessa underbara dikter han lärde mig.

Det låg ett älskande par på stranden
Kärlek viskade i löven
Så kom det en våg från andra stranden
och sköljde dem båda i röven

Här kommer en annan av dessa dikter han deklamerade mycket högtidligt. 

Huru skönt är det ej att skita
och torka sig i röven med rosor 

En annan av dessa fantastiska dikten som han gärna deklamerade. Jag tror att den heter en Dåres dikt, eller så var det min pappa som gav den det namnet.


Se tallens stam står ren och vit till färgen

och björkens kottar ringla uti rad.
Här lyser mörkret på de ljusa bergen
och gäddan slår en drill så gråtmilt glad.

En loppa sitter fången bak ett galler
den ryter milt och skakar på sin bur.
Se vad är det som från trädet faller
är det ej klorna av en ilsken tjur.

Här ser ni spåren efter hästens tassar
och här en långbent tax har flugit fram
Och suggan har med sina många nassar
lyft vingarna mot havets makadam.

Ser du där borta på den ljumma isen
den vita negern stå i brännhet snö
sin fulla tombutelj han ställd på spisen
en ofödd änka är hans längtans mö.

Du store dvärg låt sorgen fröjda
gråt ut hos mig när du är full av skratt
För jag är glad att ni ej är nöjda
nu skiner solen fram nu blir det natt


Det var inte alltid han tog hela dikten men det gjorde inget för han gjorde det med en sån inlevelse. Förutom en hel massa fantastiska dikter så sjöng vi mycket tillsammans. Vi sjöng ofta skillingtryck. Min pappa gjorde aldrig något halvdant så han sjöng med stor inlevelse. 

Det var också han som lärde mig att sjunga psalmer, han hade varit med i kyrkans kör som barn där han ofta sjöng solo eftersom han hade en sån fantastisk röst. Och när psalmerna tog slut lärde han mig snapsvisor, han var en mångfasetterad man med mycket olika kunskaper.

När jag sjöng med honom kan man säga att hans röst hade passerat det skönsjungande stadiet och hade ett större djup. Jag frågade honom om varför och han berättade, som den goda berättaren han var, om hur han hade varit ute en kväll i glada vänners lag och hade skrattat så mycket att han förstörde rösten.

Lev och låt leva, framförallt låt alla få tillgång till dasspapper.
Britt-Inger

lördag 22 februari 2020

En helg i fjällen



Jag tog ledigt på fredagen och körde i mörker, regn och halka de dryga 30 milen till fjällen. Sista biten hann jag börja gruva mig för backen upp, hur skulle den se ut, isig, full i snö eller skulle det bara vara att gasa? Väl framme vid backen var det bara att gasa och svänga in till stugan. Jag var framme trött men lycklig.

In med alla grejor och landa i soffan där det började dra i ögonlocken, tyngdlagen tog ut sin rätt och jag var i säng före 22. Jag somnade som en klubbad till ljudet av Skenet bedrar och de medföljande skratten. Sov hela natten, vaknade samtidigt som maken som fortfarande skrattade åt gårdagskvällens tv-serien.

Frukost och kontakt med våra vänner, ut med hundar, packa skotrarna och så iväg. En strålande dag, en sån där dag som gör att man vet varför det är värt att köra de dryga 30 milen. En naturupplevelse som det inte finns så mycket annat som slår.

Fisket blev så där, en stor öring på pimpel, våra vänner fick två rödingar. Men vad gjorde det när solen strålade och fjällen visade sig från sin bästa sida.

På kvällen gick vi ner till våra vänner och käkade grillat, för min del blev det haloumiburgare och de andra åt nåt köttigt. Trevligt, gott, njutbart och nöjda med umgänget drog vi oss tillbaka till vårt lilla krypin där vi såg en film som handlade om rasmotsättningarna i USA mellan vita och svarta The best of enemies. En film som väckte ilska över den behandling svarta fick/får utstå. Klockan blev mycket innan vi hittade igen sängen denna kväll.

Vi vakande av ljudet av storm, man kan säga att det blåste något helt fantastiskt. Vi tog en kojdag, enda gången jag var ute denna dag var när jag gick ut med djuren. Tänkte ta en långpromenad men det såg ut som djuren skulle flyga till väders så jag vände och de vara lika glada för det. Vi har myst i soffan, tittat på skidor, underhållit fiskeutrustningen nu när säsongen är här och skrivit en massa. Ibland är det skönt med sådana dagar också.

Vad morgondagen har i sitt sköte vet jag inte ännu förutom att jag måste åka neråt igen och återgå till mitt arbete. Det jag hoppas på är att vägen tillbaka till verkligheten inte är halkig eller att den åtminstone är sandad. Men oavsett så är det bara att gilla läget och köra det som går och landa i jobblägenheten för att återgå till jobbet på måndag.

Men innan dess ska jag njuta av kvällen, maten och ledigheten tills tröttheten gör sig påmind och sängen ropar på sällskap. 

Lev och må och glöm inte njuta av vardagen
Britt-Inger



lördag 1 februari 2020

Nationella minoriteters referensgrupp Kulturrådet 2020 - 2024


Det ska bli spännande och lärorikt att vara med det här gänget. 

Fabian Arnheim, VD Skellefteå museum, Skellefteå (ordförande)

Daniel Särkijärvi, modersmålslärare i meänkieli, Kalix-Nyborg
Samir Mehmed,musiker och lärare, Hisings Backa
Irina Heinonen, kommunikatör och projektledare, Stockholm 
Anne Wuolab, författare och språklärare i nordsamiska, Lycksele
Britt-Inger Hedström Lundqvist, etnolog, Skellefteå

Läs mer om bidragen

söndag 5 januari 2020

Året som gått och året som komma ska

Det har varit ett år med många upp och nedgångar. Det känns som det här året har tagit ut svängarna rejält.

2019 började inte så bra, min älskade mamma dog i början av året. Det var en svår förlust som gjorde mig lite vilsen ett tag.

Sen började jag nytt jobb i Lycksele som föreståndare på ett nystartat HVB-hem. Lite tillbaka till rötterna och lite närmare hem.

Men innan dess avslutade jag mitt jobb i Nordmaling som Kultur och fritidschef med att sjösätta en Regnbågsvecka och kommunen beslutade att flagga på de nationella minoriteternas dagar och under Regnbågsveckan. Det var ett otroligt roligt projekt som jag hoppas lever vidare. Kommuninnevånarna visade sig vara ett gäng som gillar mångfald, responsen och engagemanget blev otroligt. Jag kan ibland sakna Nordmalings gemenskap och välkomnande av nya saker.

Sen var det dags för ny ort, ny lägenhet och nytt jobb. Jobbmässigt har det, som i alla nystartade verksamheter, funnits upp och nedgångar, barnsjukdomar och strukturer som måste sättas. Men i det stora hela trivs jag med jobbet och känner att jag har massor att ge till verksamheten och kommunen.

Magasin DIKKO mitt lilla skötebarn, har varit lite av en räddningsplanka för mig när jag haft lite tyngre stunder. Tidningen går från klarhet till klarhet och fler och fler läser den och vill engagera sig i tidningen. Så roligt, man kan inte annat än bli glad av sånt. Engagemang är ljuvligt.

Jag har föreläst lite grann, men har tyvärr inte hunnit med det i samma utsträckning som tidigare av olika anledningar. Under nästa år kanske jag kan hinna med fler föreläsningar, vi får se.

Sen fick jag Katarina Taikon - priset ett pris som jag är otroligt stolt över att ha fått och som betyder mycket för mig personligen. Priset hjälpte mig också att förstå hur viktigt det är att engagera sig i sånt som betyder något. Samtidigt som det gav mig en belöning för allt ideellt arbete som jag under åren lagt ner på mänskliga rättigheter genom åren. Det tände min gnista igen, inte för att den hade slocknat, den lyser snarare klarare nu är tidigare. Och det gör mig redo för 2020 och det som året har i beredskap åt mig.

Sen har jag publicerat min saga Valentin - Vorsnos drom, både här i bloggen och i magasin DIKKO och på allvar startat igång projekt Dinglarens väg - Metodboken tillsammans med Ann, Linda och Johanna.

2020 hoppas jag ska visa sig vara det år då jag får rätat ut lite frågetecken, att jag arbetsmässigt hittar min plattform och att jag framförallt får ha roligt och trivas.

Lev och må
Britt-Inger

fredag 3 januari 2020

Semester, sol och bad


Har nu varit lite över halva tiden i Thailand. När vi kommer ner var redan fem i familjen här och två anlände dagen efter oss. Så vi totalt nio stycken under vår första vecka.


Vi firade min födelsedag med ett äventyr som klanen hade planerat utan min vetskap. En helt ljuvlig dag på en båt. Vi badade, snorklade, det fiskades och vi strosade runt på en ö (som jag inte minns vad den heter). Det var en dag i harmoni och njutning. Att det dessutom inte var så många på båten var ju bara ett plus. Jag fyllde 61 år och det firade vi med en iskall ananas-smoothie. Jag älskar verkligen min familj.


Sen kom julen och den njöt vi av på en restaurang i skogen, ett helt magiskt ställe. Barnen fick mata monstruösa fiskar som simmade runt i vattnet som omgav restaurangen. Maten var gudomlig och julafton blev en av de bästa jag har haft. Tack alla för en underbar dag och kväll. 


Till nyår hade Kim och Jenny åkt vidare till nya äventyr. Vi valde att fira nyåret dagen innan på samma restaurang som vi åt på julafton för hela Thailand verkade invadera området vi bodde på. Och säga vad man vill men de kan verkligen fira nyår. Här snackar vi inte om kvällsfirande utan det innefattar hela dagen. Jag och Roger somnade innan klockan slog tolv men vaknade av tolvslaget som innehöll mängder med bomber och raketer.


Vi har också hunnit med att hyra ett kök så att Linda fick laga lite mat åt oss. Det blev tre grymma måltider som tillreddes. Vi åt så vi storknade och ändå räckte det både tjuvätning och en måltid till. Mat är livet!

Lissa och Lii har återvänt till Sverige så nu är familjen desarmera till fem och vi saknar dem. Men ingen kan vara ledsen länge på den här breddgraden.

Nu har den lilla orten återgått till sin lunga lite sömniga tillvaratogs igen efter nyårsfirandet och det känns ganska skönt. Vi solar, eller jag sitter i skuggan medans de andra solar, äter gott och njuter av lugnet. Så förutom en del jobb med tidningen och lite artiklar så för vi en ganska lat tillvaro just nu.

Lev och må
Britt-Inger



fredag 6 december 2019

Jag ska vara med på MR-konferens på temat vardagsrasism i Umeå

På måndag ska jag inledningstala på MR - konferensen med temat vardagsrasism. Jag har blivit tillfrågad som pristagare av Katarina Taikon- priset. 

Motiveringen till Katarina Taikon- priset löd:

Årets Katarina Taikon pris: Britt-Inger Hedström Lundqvist, Skellefteå. ”Kämpar för att romer ska få makt över sin egna historia. En förebild som länge jobbat ideellt och varit med i statens referensgrupper. Föreläser om romsk historia och varför det är viktigt att romer enas som grupp. Har skrivit böcker, startat nättidningar och kämpar för att romer ska få ta tillbaka sitt språk och kultur.

Sen kommer jag sitta med i paneldebatten som konferensen avslutas med. 

Tid och plats:
9 december kl. 0930–1500
P5-Konferens, Storgatan 45 A, 903 26 Umeå
(Entré Väven Norra, våning 5)



MR-konferens på temat vardagsrasism
Länsstyrelsen Västerbotten bjuder in till en konferens på temat vardagsrasism inom ramen för uppdragen om mänskliga rättigheter, barnrätt, nationella minoriteter och utsatta EU/EES-medborgare. Syftet med dagen är att lyfta olika perspektiv, samtala och samverka kring hur vi kan förebygga och motverka vardagsrasism. Konferensen vänder sig till organisationer, föreningar, myndigheter, kommuner och regionen.

Program

09,30–09.50 Fika

09.50–10.05 Länsstyrelsens uppdrag

10-05–10.15 Välkomsttal
Britt-Inger Hedström Lundqvist, eldsjäl och vinnare av 2019 års
Katarina Taikon-pris på den första romska prisgalan ”Himlen, jorden, hjulet”

10.15–11.00 Främlingsfientlighet – en forskningsöversikt
Mikael Hjerm, professor och stf. prefekt vid Sociologiska
institutionen, Umeå Universitet

11.00–11.45 #Vardagsrasismmotmigsomsame
Katarina Hällgren, författare och journalist

11.45–12.30 LUNCH

12.30–13.15 Vardagsrasism i skolan – Vad spelar etnicitet, trosuppfattning och kön för roll?
Patrick Konde, sakkunnig i rasism, Friends

13.15–14.00 "Det känns fel": Om det svenska samhällets reaktioner på närvaron av tiggande EU-medborgare?
Erik Hansson, Fil.dr Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet

14.00–14.15 Fika

14.15–14.45 Paneldebatt om kopplingen mellan teori och verklighet: hur
hänger det ihop? Hur kan vi förebygga och motverka vardagsrasism?

14.45–15.00 Avslutning och utvärdering

Hoppas vi ses
Britt-Inger



tisdag 26 november 2019

Sagan Valentin - Vorsnos drom



Min plan var att jag skulle ge ut sagan i bokform men nu blev det inte så, utan den publicerades i DIKKO istället.

Jag har lagt upp den här bredvid också. Det är bara att klicka på bilden för Valentin - Vorsnos drom

Språket är en viktig del i resandegruppen och bevarandet av det är en pågående process.

Norsk och svensk resanderomani har inslag av ord som härstammar från många olika språk. Men romanin har också i stor utsträckning påverkat svenskan. I svenska språket finns idag många romaniord. 
Boken är tvåspråkig där ena språket är svenska och det andra är romani. Eftersom det inte finns någon allmän uppfattning om hur ljuden i språket skall stavas så finns helt naturligt många varianter. Det är därför fullt naturligt om andra stavar samma ord finns i boken på ett annat sätt. De personer som har översatt den svenska texten till romani härstammar från Norrland något som gör att till exempel resande från Skåne kan ha ett annat sätt att säga/skriva samma ord. 
Trevlig läsning!

lördag 9 november 2019

Livet är fullt av överraskningar


Jag skrev en gång om min klassresa och blev refuserad med förslaget att jag kanske borde skriva en bok. Något jag aldrig tänkt, alls.

Så dog mamma och jag tog till en gammal beprövad metod för mig när det krisar. Jag började skriva. Tog tag i det refuserade materialet och lade till och fortsatte skrivandet. Nu är jag uppe i 50 A4 sidor och vet fortfarande inte vad jag ska göra av materialet. Hux flux upptäcker jag att jösses, och kanske i alla fall.

Det är nåt alldeles fantastiskt terapeutiskt att skriva för mig. Jag bearbetar och mår bättre efteråt.

Nu har jag suttit hela morgonen och lagt in nya händelser i texten och verkligen funderat på vad jag ska göra av all textmassa som jag har. Jag läser texten och inser att kanske, i alla fall, är det ett ämne till en bok. Kanske, kanske.

Ja, ja vi får se, jag är inte där ännu. Än så länge skriver jag mest för att jag fortfarande har ett behov av det.

Den som lever får se
Britt-Inger