När min dotter var tio år lånade hon mellan sju och tio böcker i veckan på biblioteket. Sju till tio! Hon läste inte böcker, hon slukade dem. Som andra barn äter lördagsgodis konsumerade hon litteratur. Skillnaden var att hennes sockerchock bestod av trycksvärta, och att jag slapp plocka kladdiga godispapper ur soffan.
Biblioteket måste ha älskat henne. Eller kanske fruktat henne. Jag vet inte vilket. När bibliotekarien såg henne komma gående tänkte hen: Jaha, där går veckans bokbudget igen.
Problemet var bara att min dotter ganska snart hade läst sig igenom barnböckerna. Hon hade helt enkelt läst sig mätt på hästar, mysterier, hemliga klubbar och barn som löste brott medan vuxenvärlden tycktes vara fullständigt oförmögen att hitta en försvunnen cykel på egen hand.
Så hon gick vidare. Till vuxenavdelningen.
Efter ett tag hittade hon Jackie Collins, Grottbjörnens folk och andra böcker där det förekom sådant som på den tiden, med en diskret harkling och ett menande leende, kallades tantsnusk.
Jag vet inte vad andra mammor hade gjort. Själv tänkte jag mest att ungen läste så mycket att hon snart skulle behöva ett eget bibliotekskort med guldkant och VIP-parkering. För mig handlade det mest om att hon drällde sina böcker överallt och att de var i vägen.
Linda är född 1979 och jag kan inte låta bli att fundera på hur det hade sett ut om hon varit tio år i dag.
Jag ser framför mig hur någon upptäcker hennes bokval. Jackie Collins! Passion! Intriger! Vuxna människor med komplicerade kärleksliv och uppenbarligen väldigt lite annat att göra. Sen sätter moralpaniken igång och då går det undan. En orosanmälan kanske? Ett möte? En handlingsplan? Kanske skulle jag få frågan om jag verkligen hade satt mig in i vad mitt barn konsumerade.
Vilket jag faktiskt inte hade gjort. Jag hade fullt upp med att, som ensamstående mamma, sköta vardagen med arbete och med hennes småbröders galna upptåg, så jag tyckte att det var ganska lugnt och skönt att hon ägnade sitt liv åt att läsa.
Jag hade inte tid med att sätt mig in i de sju till tio böcker böcker som hon läste per vecka. Det hade varit svårt att hålla jämna steg med hennes litterära aptit. Jag hade också noterat att hon inte direkt verkade intresserad av att läsa samma barnbok för sjuttonde gången bara för att någon vuxen ansåg att den passade hennes ålder.
Skulle jag ha stoppat henne?
Skulle jag ha ryckt Jackie Collins ur händerna på henne och sagt: ”Lilla vän, den där får du läsa när du fyllt arton. Fram till dess blir det hästar, vänskap och ett och annat mysterium med lagom låg romantisk temperatur” Det hade varit ett märkligt ingripande för mig. Särskilt eftersom jag inte hade något barn som vägrade läsa. Jag uppmuntrade hennes läsande och hade ett barn som läste så in i helvete mycket att jag knappt hann registrera titlarna innan nästa bok var avklarad.
Och om vi ska vara riktigt ärliga: Det finns vuxna som läser romaner med betydligt mindre förståelse för innehållet än vad min tioåring förmodligen har. Åldersgränsen på bokhyllan är ingen garanti för vare sig intelligens eller gott omdöme. Det räcker att titta på kommentarsfälten på Facebook för att förstå det.
Jag valde att vara läsmamma – inte litteraturpolis
Jag uppmuntrade hennes läslust. Punkt. Jag granskade inte varje bok för att bedöma om den innehöll rätt mängd vänskap, lagom många konflikter och högst två kyssar per hundra sidor.
Jag tänkte inte heller att varje bokval måste vara ett pedagogiskt projekt. Det gav jag henne när hon var liten. Barn behöver faktiskt inte få ut en livsläxa av precis allt de läser. Ibland vill man bara veta vad som händer härnäst. Ibland vill man försvinna in i en annan värld. Och ibland vill man tydligen läsa om passionerade vuxna människor som lyckas skapa mer dramatik i sina kärleksliv än vad som ryms i en hel kommunal förvaltning. Det får man väl ändå ha viss förståelse för.
Min uppgift som förälder var inte att skärskåda varje bok hon läste så att den var perfekt anpassad efter hennes födelseår. Min uppgift var att finnas där, uppmuntra nyfikenheten och hjälpa henne att förstå sådant hon funderade över och inte censurera hennes val av litteratur. Jag kunde prata med henne om böckerna. Jag kunde fråga vad hon tyckte. Jag kunde resonera om innehållet.
Det verkade betydligt vettigare än att förbjuda läsning och hoppas att problemet skulle försvinna av sig självt. För det är ju det märkliga med oss vuxna. Vi oroar oss för att barn läser för lite, att skärmarna tar över och att läsförståelsen sjunker. Vi pratar om vikten av att läsa och uppmanar föräldrar att läsa för sina barn. Men när ett barn verkligen tar läsningen på allvar och börjar sluka allt som kommer i dess väg, då kan vi plötsligt bli nervösa.
Det vore ju nästan ironiskt om vi lyckades skrämma bort läslusten hos de barn som har allra störst aptit på böcker. Min dotter läste. Hon läste mycket. Hon ville läsa mer än vad barnavdelningen kunde erbjuda henne, och hon hittade böcker som väckte hennes intresse.
Jag valde att uppmuntra det.
Som tonåring hade hon alltid en bok med sig i ryggsäcken när hon gick på fest. När jag frågade varför svarade hon: "Men vet aldrig om kvällen blir tråkig och då kan jag lika gärna läsa"
Hade hon varit tio år i dag kanske någon hade höjt på ögonbrynen. Kanske hade någon tyckt att hennes bokval sa något bekymmersamt om mitt föräldraskap. Kanske hade jag fått förklara varför jag inte satte stopp för en litterär bana som gick från barnböcker till Jackie Collins snabbare än någon hann säga ”åldersanpassat innehåll”.
Då hade jag nog svarat att jag hade betydligt större anledning att bekymra mig om ett barn som inte ville läsa en enda bok än om ett barn som ville läsa tio. Och om någon hade frågat mig om jag verkligen visste vad min dotter läste, kan jag ärligt svara:
”Nej, inte alltid. Hon läste snabbare än jag hann kontrollera. Men jag visste att hon älskade böcker, och det tyckte jag var en alldeles utmärkt början.”
Sedan hade jag kanske lagt till att om det nu skulle bli en samhällsfråga att en tioåring läste Jackie Collins, så fick väl biblioteket börja ha en särskild hylla för litterärt avancerade barn.
Gärna med en liten skylt: ’Här börjar vuxenavdelningen. Föräldrar och bibliotekarier med svaga nerver ombeds ta ett djupt andetag.’
För min del tänker jag fortsätta hävda att läslust är något att vårda, inte något som man ska sätta en åldersgräns med en röd linje. Och om min dotter fick med sig lite extra kunskap om vuxnas komplicerade kärleksliv på köpet? Jaha. Hon fick åtminstone läsvana. Det finns vuxna som fortfarande inte har lyckats komma så långt.
