Att ha namnet Britt-Inger Lundqvist som barn och samtidigt vara delaktig i en liten kärlekshistoria med problem kring stavningen har inte alltid varit en enkel väg.
Jag minns särskilt en händelse från grundskolan när vi fick tillbaka ett arbete. Lärarinnan yttrade något liknande: "Alla har klarat den här uppgiften utom en som inte ens kan stava sitt eget namn. " Sedan höll hon fram mitt arbete så att hela klassen kunde se min stora tabbe – jag hade glömt den sista bokstaven i mitt förnamn. Hon betonade den saknade bokstaven tydligt och klart, och jag ville bara försvinna av skam.
Så jag och stavningen har haft en minst sagt känslomässig och stormig relation under hela min tid i skolan. Jag glömde ofta bokstäver, ibland hela ord, särskilt de kluriga ändelserna på längre ord (ja, mitt namn var inte alltid lätt). Men precis som många andra med dyslexi blev jag en expert på att dölja mina svårigheter. I grundskolan var det bara att kämpa på. Jag tror att jag faktiskt tänkte att jag nog inte hade fått mer medskickat så det var bara att gilla läget.
När jag läste upp mina grundskolebetyg på folkhögskola (för så klar gick jag ur grunskolan med urusla betyg) höll jag alltid koll på mina klasskamrater – jag valde smarta personer som mina sidokickar, särskilt när det gällde engelskan. Med mig och min fantastiska ordförståelse men usla stavning blev vår kombination oslagbar. Jag insåg dock inte då att jag hade dyslexi; jag var mer intresserad av att lösa problem än att hitta orsaken bakom.
När jag sedan började på universitetet upptäckte jag att mina stavproblem var mer omfattande än "normala". Och det var då jag verkligen insåg att jag inte bara "var oduglig på att stava", utan att jag led av dyslexi. Det tog tid att bearbeta denna insikt, men vilken lättnad det var att äntligen få en förklaring! Det handlade inte om att vara trög (även om jag nog är lite långsam som inte insåg det tidigare).
I universitetsmiljön försvann grupparbetena, och nu fanns det ingen möjlighet till kreativa lösningar för mina stavproblem. Som tur var hade jag Linda (min dotter), som är min främsta korrekturläsare, och ett fantastiskt dataprogram som kunde stava åt mig. Engelska var en egen historia – från kaos på folkhögskolan till rena katastrofen på universitetet. När jag behövde skriva Abstracts i mina uppsatser blev Lindas vän Nina min räddning. Hon ordnade översättningen och plötsligt var allt på engelska i toppskick! Jag har verkligen mina vänner och mina datorprogram att tacka för att jag kunde avlägga mina examina.
Med åren har det blivit bättre med stavningen, erfarenhet och ett envetet användande av det skrivna ord gör att jag klarar mig ganska hyfsat. Men jag byter fortfaranade ut ord som jag inte kan klura ut stavningen på till enklare som jag kan hantera. Sen glömmer jag fortfarande ofta den sista bokstaven i ord och ibland hela ord, så vi kan säga att – stavningen kommer aldrig att bli perfekt. Men jag tycker ändå att det ser helt okej ut, även om mitt öga (eller min hjärna) luras ibland. De röda strecken i Word visar omedelbart var felen ligger och hjälper mig att hitta rätt ord – och att stava dem korrekt!
Nu har jag turen att dessutom ha fantastiska människor omkring mig som bidrar till att korrekturläsa det jag skriver. År 2021 grundade jag, Linda och Johanna förlaget DIKKO. Hur går det till? Ja, man kan säga att jag korrekturläser i alla fall inte. Utan jag gör en massa annat som behövs för att driva ett förlag, så det funkar utmärkt. Men utan mitt nätverk av fantastiska stavare hade det inte funkat. Var och en ska göra det de är bäst på och stavning är inte mitt område. Innan dess var jag med och startade magasin DIKKO. Något jag heller aldrig kunnat göra utan alla kompetenta människor runt mig.
Så vem säger att man inte kan jobba med ord bara för att man har dyslexi? Jag älskar Word, mina vänner och mitt nätverk som gör det möjligt för mig att vara kreativ och uttrycka mig trots mina utmaningar med stavningen. Jag är oerhört stolt över det jag har åstadkommit, trots eller kanske på grund av mina svårigheter. Så adjö dyslexi, vi är ett team!
