Hammarslag, sågspån och två fyrbenta säkerhetschefer

Det händer grejer här hemma. Huset håller på att få ny fasad, vilket förstås är trevligt. Huset blir snyggare och fräschare, och värdet kanske rent av stiger, vilket i och för sig hyran också gör. Men man kan inte få allt.

Hur det då går med vägen till denna värdestegring? Den är inte riktigt lika njutbar.

Numera vaknar man tidigare än vanligt på mornarna av hammarslag och ljudet av en skrikande såg. Vem behöver väckarklocka när man har en hel byggarbetsplats utanför fönstret? Här finns ingen snoozefunktion, ingen möjlighet att klaga hos kundtjänst och definitivt ingen hänsyn till att man kanske inte alls är redo att möta världen klockan sju på morgonen.

Sågspån har dessutom blivit en naturlig del av inredningen. Det följer med in efter varje utevaro och verkar ha en fantastisk förmåga att hitta precis alla skrymslen och vrår. Jag sopar utanför dörren minst en gång per dag men har börjar misstänka att det förökar sig på egen hand. Snabeldraken får i alla fall motion, vilket den kanske inte hade räknat med.

Och så har vi våra älskade hundar.

De har tagit på sig ansvaret för husets säkerhet under fasadrenoveringen. Ett uppdrag de sköter med en entusiasm som gränsar till vansinne, speciellt vår Australiska terrier. 

Varje gång en hantverkare visar sig utanför fönstret utlöses larmet. Inte ett litet diskret pip, utan fullskalig beredskap med skall, morrningar och en ljudvolym som förmodligen hörs ända bort till grannkommunen. Ibland lyckas han få med sig den gamla damen på detta larmande och då känns det som att leva i Dantes inferno. 

Att samma hantverkare befunnit sig där i flera dagar spelar ingen som helst roll. De är fortfarande misstänkta inkräktare. Kanske till och med mer misstänkta nu när de uppenbarligen har börjat känna sig hemma.

Hundarna verkar resonera ungefär så här: ”Där är den där jäveln igen! Samma jacka, samma verktyg, samma misstänkta uppsyn. Och nu står han där och slår på vårt hus också! Ska ingen ingripa?”

Och nej, det ska ingen. Resten av hushållet har förstått att det pågår en renovering och att hantverkarna inte är här för att stjäla soffan eller hudgodiset i fönstret är en detalj som säkerhetsavdelningen inte har hunnit utreda.

Man kan också fundera över vad exakt hundarna tror att de åstadkommer. Hantverkaren står på en ställning sågar och hamrar, och nedanför står två hundar och skäller som om de ensamma försvarar rikets gränser. Jag vet inte om de tror att mannen ska bli så rädd att han packar ihop sina verktyg och fly, men hittills har strategin inte varit särskilt framgångsrik, arbetarna flinar mest åt deras frenetiska larmande.

Hantverkarna är nog tränade på larmande hundar och verkar faktiskt inte ens bryr sig om att de är föremål för en omfattande säkerhetskontroll. Fullständigt respektlöst mot våra fyrbenta väktare, om du frågar mig. Och att försöka förklara läget för hundarna är fullständigt lönlöst. De lyssnar inte på argument som att ”han var här igår också” eller ”han ska faktiskt hjälpa oss att få ett snyggare hus”. Nej, de har fattat sitt beslut. Inkräktare är inkräktare, och varje ny rörelse utanför fönstret kräver en ny insats.

Jag är ganska säker på att de anser sig förtjäna både övertidsersättning och extra godis för sina insatser.

Själv funderar jag mest på om det finns en möjlighet att reklamera vakttjänsten. Ljudnivån är orimlig mellan varven, som dessutom kryddas med att vi vrålar att de ska vara tysta. Hundarnas arbetsinsats är svår att mäta och resultatet hittills är att hantverkarna fortsätter komma tillbaka varje morgon, fortfarande flinande.

Samtidigt börjar vintern så sakteliga göra sig påmind. Kylan har börjat ta ett stadigare grepp om naturen och det märks att årstiden är på väg att byta skepnad. Någon snö har vi däremot inte fått än, och det är väl lika bra det. Vi kan väl få njuta av lite barmark innan allt blir vitt, halt och allmänt besvärligt, även om det blir ljusare av det av snön.

Kvällarna har blivit mörkare och på söndag är det dags för ännu en av våra märkliga traditioner: att ställa om klockan till vintertid. Det blir mörkt tidigt redan som det är, och nu ska vi dessutom vrida tillbaka klockan och låtsas att vi har vunnit en timme. En timme! Vad ska jag med den till när det ändå är mörkt både när jag vaknar och när jag går och lägger mig?

Nej, jag röstar för att behålla sommartiden året runt. Lite mer ljus på eftermiddagen hade varit betydligt trevligare än att hålla på och trixa med klockan två gånger om året. Det är ju bara ett jävla bök.

Så här står vi nu: med ett hus som sakta men säkert blir snyggare, sågspån som tycks ha flyttat in permanent, två överarbetade säkerhetschefer och en vinter som lurar runt hörnet. Man kan alltid hoppas på att hantverkarna hinner måla huset innan det blir så kallt att färgen fryser fast på fasaden.

Det kunde förstås vara värre. Det kunde ha börjat snöa också. Och då hade hundarna förmodligen behövt kalla in förstärkning.

The Queen of ...

Britt-Inger

Tioåringen läste tantsnusk – och biblioteket blev hennes godisbutik

 

När min dotter var tio år lånade hon mellan sju och tio böcker i veckan på biblioteket. Sju till tio! Hon läste inte böcker, hon slukade dem. Som andra barn äter lördagsgodis konsumerade hon litteratur. Skillnaden var att hennes sockerchock bestod av trycksvärta, och att jag slapp plocka kladdiga godispapper ur soffan.

Biblioteket måste ha älskat henne. Eller kanske fruktat henne. Jag vet inte vilket. När bibliotekarien såg henne komma gående tänkte hen: Jaha, där går veckans bokbudget igen.

Problemet var bara att min dotter ganska snart hade läst sig igenom barnböckerna. Hon hade helt enkelt läst sig mätt på hästar, mysterier, hemliga klubbar och barn som löste brott medan vuxenvärlden tycktes vara fullständigt oförmögen att hitta en försvunnen cykel på egen hand.

Så hon gick vidare. Till vuxenavdelningen.

Efter ett tag hittade hon Jackie Collins, Grottbjörnens folk och andra böcker där det förekom sådant som på den tiden, med en diskret harkling och ett menande leende, kallades tantsnusk.

Jag vet inte vad andra mammor hade gjort. Själv tänkte jag mest att ungen läste så mycket att hon snart skulle behöva ett eget bibliotekskort med guldkant och VIP-parkering. För mig handlade det mest om att hon drällde sina böcker överallt och att de var i vägen.

Linda är född 1979 och jag kan inte låta bli att fundera på hur det hade sett ut om hon varit tio år i dag. 

Jag ser framför mig hur någon upptäcker hennes bokval. Jackie Collins! Passion! Intriger! Vuxna människor med komplicerade kärleksliv och uppenbarligen väldigt lite annat att göra. Sen sätter moralpaniken igång och då går det undan. En orosanmälan kanske? Ett möte? En handlingsplan? Kanske skulle jag få frågan om jag verkligen hade satt mig in i vad mitt barn konsumerade. 

Vilket jag faktiskt inte hade gjort. Jag hade fullt upp med att, som ensamstående mamma, sköta vardagen med arbete och med hennes småbröders galna upptåg, så jag tyckte att det var ganska lugnt och skönt att hon ägnade sitt liv åt att läsa.

Jag hade inte tid med att sätt mig in i de sju till tio böcker böcker som hon läste per vecka. Det hade varit svårt att hålla jämna steg med hennes litterära aptit. Jag hade också noterat att hon inte direkt verkade intresserad av att läsa samma barnbok för sjuttonde gången bara för att någon vuxen ansåg att den passade hennes ålder.

Skulle jag ha stoppat henne?

Skulle jag ha ryckt Jackie Collins ur händerna på henne och sagt: ”Lilla vän, den där får du läsa när du fyllt arton. Fram till dess blir det hästar, vänskap och ett och annat mysterium med lagom låg romantisk temperatur” Det hade varit ett märkligt ingripande för mig. Särskilt eftersom jag inte hade något barn som vägrade läsa. Jag uppmuntrade hennes läsande och hade ett barn som läste så in i helvete mycket att jag knappt hann registrera titlarna innan nästa bok var avklarad.

Och om vi ska vara riktigt ärliga: Det finns vuxna som läser romaner med betydligt mindre förståelse för innehållet än vad min tioåring förmodligen har. Åldersgränsen på bokhyllan är ingen garanti för vare sig intelligens eller gott omdöme. Det räcker att titta på kommentarsfälten på Facebook för att förstå det.

Jag valde att vara läsmamma – inte litteraturpolis

Jag uppmuntrade hennes läslust. Punkt. Jag granskade inte varje bok för att bedöma om den innehöll rätt mängd vänskap, lagom många konflikter och högst två kyssar per hundra sidor.

Jag tänkte inte heller att varje bokval måste vara ett pedagogiskt projekt. Det gav jag henne när hon var liten. Barn behöver faktiskt inte få ut en livsläxa av precis allt de läser. Ibland vill man bara veta vad som händer härnäst. Ibland vill man försvinna in i en annan värld. Och ibland vill man tydligen läsa om passionerade vuxna människor som lyckas skapa mer dramatik i sina kärleksliv än vad som ryms i en hel kommunal förvaltning. Det får man väl ändå ha viss förståelse för.

Min uppgift som förälder var inte att skärskåda varje bok hon läste så att den var perfekt anpassad efter hennes födelseår. Min uppgift var att finnas där, uppmuntra nyfikenheten och hjälpa henne att förstå sådant hon funderade över och inte censurera hennes val av litteratur. Jag kunde prata med henne om böckerna. Jag kunde fråga vad hon tyckte. Jag kunde resonera om innehållet.

Det verkade betydligt vettigare än att förbjuda läsning och hoppas att problemet skulle försvinna av sig självt. För det är ju det märkliga med oss vuxna. Vi oroar oss för att barn läser för lite, att skärmarna tar över och att läsförståelsen sjunker. Vi pratar om vikten av att läsa och uppmanar föräldrar att läsa för sina barn. Men när ett barn verkligen tar läsningen på allvar och börjar sluka allt som kommer i dess väg, då kan vi plötsligt bli nervösa.

Det vore ju nästan ironiskt om vi lyckades skrämma bort läslusten hos de barn som har allra störst aptit på böcker. Min dotter läste. Hon läste mycket. Hon ville läsa mer än vad barnavdelningen kunde erbjuda henne, och hon hittade böcker som väckte hennes intresse.

Jag valde att uppmuntra det.

Som tonåring hade hon alltid en bok med sig i ryggsäcken när hon gick på fest. När jag frågade varför svarade hon: "Men vet aldrig om kvällen blir tråkig och då kan jag lika gärna läsa"

Hade hon varit tio år i dag kanske någon hade höjt på ögonbrynen. Kanske hade någon tyckt att hennes bokval sa något bekymmersamt om mitt föräldraskap. Kanske hade jag fått förklara varför jag inte satte stopp för en litterär bana som gick från barnböcker till Jackie Collins snabbare än någon hann säga ”åldersanpassat innehåll”.

Då hade jag nog svarat att jag hade betydligt större anledning att bekymra mig om ett barn som inte ville läsa en enda bok än om ett barn som ville läsa tio. Och om någon hade frågat mig om jag verkligen visste vad min dotter läste, kan jag ärligt svara:

”Nej, inte alltid. Hon läste snabbare än jag hann kontrollera. Men jag visste att hon älskade böcker, och det tyckte jag var en alldeles utmärkt början.”

Sedan hade jag kanske lagt till att om det nu skulle bli en samhällsfråga att en tioåring läste Jackie Collins, så fick väl biblioteket börja ha en särskild hylla för litterärt avancerade barn.

Gärna med en liten skylt: ’Här börjar vuxenavdelningen. Föräldrar och bibliotekarier med svaga nerver ombeds ta ett djupt andetag.’

För min del tänker jag fortsätta hävda att läslust är något att vårda, inte något som man ska sätta en åldersgräns med en röd linje. Och om min dotter fick med sig lite extra kunskap om vuxnas komplicerade kärleksliv på köpet? Jaha. Hon fick åtminstone läsvana. Det finns vuxna som fortfarande inte har lyckats komma så långt.

The Queen of ...

Britt-Inger

En bok som borde vara obligatorisk läsning – och en spark i samhällsbyxan

 

Det finns böcker man läser och sedan ställer tillbaka i bokhyllan. Och så finns det böcker som flyttar in i huvudet, möblerar om lite och vägrar gå därifrån. Queera romer och resande hör till den senare kategorin.

Detta är en betydelsefull publikation. En personlig och politisk historia om rasism, homofobi, negativ social kontroll och isolering. Men också om mod, kärlek och den fantastiska styrkan att stå fast när livet är som tuffast. Om mammor som bryr sig om sina barn. Om att finna den stora kärleken. Och om rätten att vara sig själv utan att behöva begära lov, lämna in flera kopior av en ansökan eller att först passera det samhälleliga godkännandekommittén som ofta är påhittad.

Boken lyfter fram romska HBTQI-individer – personer som kan möta orättvisor både på grund av sin romska bakgrund och sin sexuella orientering eller könsidentitet. Att kämpa på flera fronter samtidigt är knappast en rättvis kamp. Priset för att passa in bör aldrig vara att dölja delar av sig själv.

Det som gör Queera romer och resande särskilt betydelsefull är att den, som den första boken i Norden inriktad på denna dubbla minoritet, ger synlighet åt upplevelser som alltför sällan får utrymme. Den påminner oss om att samhället kan vara duktigt på att formulera fina ord om allas lika värde, samtidigt som verkligheten för många människor ofta är mycket mindre positiv.

Vi älskar gärna vackra formuleringar kring inkludering. De passar utmärkt i policyhandlingar, under konferenser och vid ceremonier. Men demokrati och mänskliga rättigheter är inte något som kan bockas av på en lista och sedan glömmas. De måste vara en del av människors liv varje dag. I familjer, skolor, föreningar, på arbetsplatser och i hela samhället.

Det räcker inte att uttrycka att alla får delta om vissa fortfarande känner att de måste göra en avvägning mellan att vara sig själva och att tillhöra en grupp.

Och nej, kärlek borde inte handla om att pröva sitt mod.

Så vad kan vi åstadkomma?

Vi kan lyssna på berättelser som ofta inte får höras. Vi kan ifrågasätta fördomar, motverka diskriminering och skapa trygga miljöer där individer inte behöver förklara eller försvara sin existens. Vi kan stödja romska HBTQI-personers kamp för jämlikhet och kämpa för ett demokratiskt samhälle där ingen blir utanför.

Vi kan också läsa böcker som denna. För kunskap skapar skillnader. Perspektiv breddas. Tystnader bryts. Och ibland blir vi medvetna om våra egna förutfattade meningar – vilket kanske inte alltid är bekvämt, men utveckling innebär sällan en semester med spa.

Queera romer och resande påminner oss om att bakom termer som minoritet, diskriminering och utsatthet finns människor av kött och blod. Människor som älskar, längtar, oroar sig, drömmer och vill leva sina liv i frihet.

Det borde inte vara en orimlig begäran.

Så läs boken. Rekommendera den till någon annan. Diskutera innehållet. Och framför allt: acceptera inte att engagemanget stannar vid en bokrecension eller ett gillande på sociala medier.

För ett säkert och jämlikt samhälle skapas inte enbart av vackra ord. Det byggs av människor som är beredda att agera på dem.

Alla människors lika värde är inte en åsikt bland andra. Det är en demokratisk grundprincip. Och den gäller alla – även när samhället fortfarande har en del att lära sig.

Queera romer och resande. En viktig bok om identitet, kärlek, motstånd och rätten att få vara hela sig själv.

Queera romer och resande finns att köpa via förlag DIKKO eller att ladda ner gratis som PDF-bok.

#QueeraRomerOchResande #HBTQI #RomskaRättigheter #MänskligaRättigheter #Antidiskriminering #Demokrati #AllaLikaVärde

The Queen of ...

Britt-Inger

Sunda grupper utan härskartekniker – där idéer får leva längre än tre sekunder

 

Vi har nog alla suttit på möten där någon säger något klokt och möts av total tystnad för att sedan få höra samma idé från en kollega fem minuter senare – som plötsligt hyllas som årets mest briljanta förslag.

Grattis! Du har just bevittnat ett litet arbetsplatsmirakel. Samma idé, ny avsändare och plötsligt har den fått vingar. Visst är det sjukt!

Tänk om möten inte behövde vara en blandning av Vem vill bli chefens favorit?, Vem jobbar för att bli den informella ledaren, Gissa vad som inte står i kallelsen och Överlevnad på konferensrum B.

Hur fungerar egentligen sunda grupper där härskartekniker inte får fäste?

1. Här får människor prata till punkt – vilken revolution!

I en sund grupp behöver du inte tävla med kollegans lungkapacitet, eller de redan tagna beslutet i lönndom, för att få framföra en mening. Här lyssnar man färdigt. Man ställer frågor för att förstå, inte för att hitta en lucka att hoppa in genom. Och om någon blir avbruten händer något nästan exotiskt:

”Vänta lite, jag tror att hon inte har pratat färdigt.”

Det är inte magi. Det är vanligt hyfs i möteskläder.

2. Bra idéer får beröm, oavsett vem som kläcker dem

I grupper med en sund kultur är det viktigare att hitta en bra lösning än att själv stå som upphovsperson på PowerPoint-bilden. Om Lisa kommer med en idé och Mohammed bygger vidare på den, säger man inte att Mohammed är ett geni och hoppas att Lisa har dåligt minne.

Man säger:

”Bra idé, Lisa. Och Mohammeds tillägg gör den ännu bättre.”

Plötsligt kan två människor bidra till samma lösning utan att någon behöver gå hem och uppdatera sitt CV i vredesmod.

En sund grupp delar äran och tar gemensamt ansvar. En sund grupp tar inte besluten via telefon eller mail innan mötet. Att dela på ansvaret och äran är förvånansvärt effektivt – och helt utan krav på teambuilding med tillhörande klättervägg.

3. Det är tillåtet att vara oenig utan att bli ovän

I en osund grupp kan en invändning uppfattas som ett personligt angrepp. Säger du emot förslaget har du tydligen också ifrågasatt någons intelligens, yrkesstolthet och eventuellt hela släktträd. I en sund grupp är det annorlunda.

Där kan någon säga:

”Jag ser en risk med det förslaget. Har vi tänkt på vad som händer om tidsplanen spricker?”

Och svaret blir inte en iskall blick som får ventilationen att kännas som Arktis. I stället undersöker gruppen frågan. Och där skiljer man på sak och person. Kritik blir ett verktyg för att förbättra arbetet, inte ett vapen för att trycka ner människor.

För det är faktiskt möjligt att tycka olika utan att någon måste vinna VM i prestige.

4. Ingen behöver vara tankeläsare

Sunda grupper bygger inte sitt samarbete på hemlig information, och beslut tagna innan mötet, outtalade förväntningar eller möteskallelser som dyker upp när mötet redan har börjat. Information delas. Ansvar förtydligas. Beslut dokumenteras.

Och om någon inte känner till bakgrunden får personen fråga utan att mötas av:

”Det där har vi ju redan pratat om.”

Jaha. När då? I en parallell dimension? På ett möte jag inte var inbjuden till?

I en sund grupp är det självklart att människor behöver rätt förutsättningar för att kunna bidra. Man använder inte information som en maktposition.

5. Misstag leder till lärande – inte offentliga avrättningar

Någon missar en deadline. En rapport blir fel. Ett beslut visar sig vara mindre genialt än det verkade i mötesrummet.

Jösses amalia: Vad händer då?

I en sund grupp undersöker man vad som gick snett. Var tidsplanen realistisk? Var ansvaret tydligt? Saknades resurser? Behöver arbetssättet förändras? 

Man letar efter lösningar, inte efter en syndabock som kan offras vid nästa arbetsplatsträff. Det betyder inte att ingen behöver ta ansvar. Tvärtom. Ansvarstagande blir enklare när människor vågar berätta om problem innan de vuxit till fullskaliga katastrofer.

En kultur där alla försöker se perfekta ut är sällan en kultur där problemen blir lösta i tid.

6. Humor förenar – den används inte som kamouflage

Humor är fantastiskt på arbetsplatser eller möten. Den kan lätta upp stämningen, skapa gemenskap och göra en lång tisdag lite mindre tisdag. Men det finns en skillnad mellan att skratta tillsammans och att skratta åt någon.

I en sund grupp behöver ingen tåla förnedring med motiveringen att ”vi skojar ju bara”. Om ett skämt landar fel kan man säga förlåt utan att kalla in en haverikommission för att utreda mottagarens bristande humor.

Det går faktiskt att vara rolig utan att göra det på andras bekostnad.

7. Ledaren är också en människa – med ansvar för kulturen

I en sund grupp behöver ledaren inte vara den smartaste personen i rummet. Ledaren behöver inte heller ha sista ordet i varje diskussion, även om kalendern säger att mötet är ett ledningsmöte. En bra ledare skapar förutsättningar för fler att bidra. Hen efterfrågar andra perspektiv, är tydlig med beslut och kan ändra uppfattning när bättre argument dyker upp.

Det sistnämnda är särskilt imponerande. Att säga ”Du har rätt, jag tänkte inte på det” är nämligen inte ett tecken på svaghet. Det är ett tecken på att hjärnan fortfarande är i drift.

Och när ledaren själv kan erkänna misstag blir det lättare för andra att göra detsamma.

8. Alla behöver inte vara bästisar – bara respektfulla kollegor

En sund grupp behöver inte bestå av människor som skulle välja varandra till både bröllop, fjällvandring och gemensamt sommarställe. Vi får tycka olika. Vi får ha olika personligheter, arbetssätt och intressen. Det bidrar snarare till en kreativ miljö. Vi behöver inte ens älska samma sorts kaffe, någon kan till och med dricka te. Det viktiga är att vi behandlar varandra med respekt, håller oss till sakfrågan och inte använder våra olikheter för att skapa rangordningar.

Trygghet betyder inte att alla alltid är överens. Det betyder att ingen ska behöva vara rädd för att säga vad hen faktiskt tycker.

Så känns en sund grupp i praktiken

Du märker det ofta på de små sakerna:

• Du vågar ställa en fråga utan att känna dig dum.
• Du kan säga emot utan att riskera att bli utfryst.
• Dina idéer bedöms utifrån innehåll, inte status.
• Du får information i tid för att kunna göra ett bra jobb.
• Du kan erkänna ett misstag utan att det blir ditt nya smeknamn.
• Kollegor hjälper till att lyfta varandra i stället för att tävla om vem som får mest syre i rummet.
• Beslut och ansvar är tydliga när mötet är slut.

Och kanske viktigast av allt: Du behöver inte lägga halva arbetsdagen på att analysera vad någon egentligen menade med sin suck, blick eller kommentar. Det finns nämligen gott om arbetsuppgifter utan att vi behöver lägga till professionell tolkning av passivt aggressiva signaler på att-göra-listan.

Men betyder det att härskartekniker aldrig förekommer?

Även i välfungerande grupper kan människor avbryta, uttrycka sig klumpigt eller hamna i maktkamper. Skillnaden ligger ofta i hur gruppen reagerar. I ett försök att få igenom sitt förslag har man inofficiella möten och exkluderar vissa personer.

I en sund kultur sopas inte beteenden under mattan för att bevara den goda stämningen. De går att prata om, ifrågasätta och förändra. Men avfärdar inte människor med att det har vi redan diskuterat.

En ursäkt följs av ett förändrat beteende. Mötesledaren ingriper när någon gång på gång tar över. Kollegor hjälper till att ge tillbaka ordet till den som blivit avbruten. Och ledningen tar återkommande problem på allvar.

Det är alltså inte en grupp där alla alltid gör rätt. Det är en grupp där människor får möjlighet att göra rätt efter att något blivit fel.

Till sist: Vilken sorts grupp vill vi vara med i?

• Vi kan lägga mycket tid på att lära oss känna igen härskartekniker. Det är viktigt. Men vi behöver också prata om vad vi vill bygga i stället.
• Vi vill ha grupper där människor lyssnar, delar information, ger erkännande och vågar vara oeniga. Där ansvar inte förväxlas med skuld och där humor inte används för att tysta obekväma röster.
• Vi vill ha möten där den bästa idén vinner – inte den högsta rösten, den längsta titeln eller den som råkar ha bäst kontakt med kaffemaskinen.

För i slutändan är en sund arbetsgrupp inte en grupp utan konflikter. Det är en grupp där ingen behöver förminska någon annan för att själv få känna sig stor.

Och tänk så mycket tid vi skulle spara om vi kunde lägga mindre energi på maktspel och mer på själva jobbet.

Kanske skulle mötena till och med bli kortare. Framförallt slippen man förmöten, telefonsamtal, mail i syfter att intrigera och styra mötet utan att ha blivit tillfrågad.

Men vi ska väl inte överdriva miraklen. Det kommer alltid finnas de som försöker styra vid sidan om och får människor att känna sig utvalda och utanför när de intrigerar. Men är man medveten om det kanske träskmarken har fler tuvor än tidigare. 

"Kunskap är makt" - sagt av Francis Bacon, något som även gäller maktstrukturer. 

The Queen of ...

Britt-Inger

Vintern är här med garnfynd och en hund som vägrar gå ut!

Nu börjar vintern visa att den menar allvar. Minusgrader och snö på marken – ja, det är bara att inse att den där tiden på året är här när man undrar varför man egentligen bor i ett land där luften gör ont i näsan.

Mina gamla hundar är inte särskilt imponerade av vädret. Kexet, eller tant Grå som jag kallar henne, vägrade gå ut i morse. Hon kurade ihop sig på soffan och ignorerade mig fullständigt. En taktik som hade gjort vilken tonåring som helst stolt.

Till slut fick jag upp henne, men hon gick i snigelfart mot dörren. Väl ute tvärpissade hon och ville genast in igen. Hela proceduren tog ungefär tre sekunder.

Där stod jag medan tant Grå tydligt meddelade att dagens utomhusvistelse var avklarad. Hon har uppenbarligen en mycket flexibel syn på begreppet pisserunda!

Böcker och gemenskap 

Själv åkte jag till lokalen för att skicka iväg lite böcker. Det är en före detta förskola som Skellefteå kommun ordnat åt de nationella minoriteterna, och vi får bidrag till hyran. Så skönt att ha en egen plats att samlas och arbeta i.

Vi resande och romer har tisdagarna för oss själva och får då rå om alla utrymmen. Det känns värdefullt att ha en plats där vi kan träffas och hålla vår gemenskap levande.

Jag plockade också ihop böckerna som Linda och jag ska ta med oss till Jönköping den 25 november. Det är en del att ordna, men böckerna har åtminstone vett nog att sitta stilla när man packar dem. Till skillnad från vissa fyrbenta familjemedlemmar som helst vill ligga kvar på soffan.

Garnfynd och återbruk 

Nu ska jag börja virka en kofta eller jacka till en av mina favoritflickor. Först ska jag göra en tur till secondhand och leta efter en luvtröja som jag kan återanvända och kombinera med virkningen. Jag gillar verkligen återbruk. Det är roligt att ge gamla saker nytt liv och skapa något personligt av sådant som redan finns.

Garnet har jag dessutom fått tag på till halva priset. Fyra nystan hade trasslat ihop sig så ordentligt att de förmodligen inte gick att sälja.

Men där kom jag!

För andra var det ett garnkaos. För mig var det ett fynd. Det gäller att se möjligheterna där andra ser problem – särskilt när det är halva priset inblandat! Nu återstår bara att hitta rätt luvtröja. Sedan får vi se vad kreativiteten hittar på. Det brukar börja med en idé och sluta med att hela huset är belamrat med garn, tyg och diverse redskap.

Alla har sin vinterstrategi 

Medan tant Grå satsar på kortast möjliga utevistelse och maximal sofftid, tänker jag fortsätta med böcker, återbruk och nya projekt. Vi har alla våra uppgifter här i livet. Hennes är tydligen att protestera mot vintern. Min är att försöka skapa något fint av garn som ingen annan ville ha. Och ärligt talat tycker jag att min strategi är betydligt mer produktiv. Även om Kexet förmodligen inte håller med.

Ta hand om er i vinterkylan – och kom ihåg: ett trassligt garnnystan är kanske bara ett fynd som behöver lite kärlek. Precis som en gammal hund som helst vill slippa gå ut! 

The Queen of ...

Britt-Inger