Jag håller på att sanera bland mina uppdrag. De har nämligen en märklig tendens att föröka sig när man inte tittar. Lite som kaniner, fast med fler möten, fler mejltrådar och betydligt färre morrhår.
Därför har jag bland annat meddelat KB att jag inte kommer att fortsätta i deras referensgrupp efter det här året. Det har varit två intressanta och spännande år, och jag är glad över att ha fått vara med. Men ibland kommer livet emellan, och då behöver man prioritera om. Dessutom är det fint att lämna plats så att någon annan får möjlighet att delta i den här viktiga och väl fungerande referensgruppen.
Något jag verkligen uppskattat med gruppen är att maktstrukturerna inte har ingått i själva arbetet. KB ser till att alla får vara en del av mötet och jag måste ändå säga att det är det ställe där mötena fungerar som allra bäst. Man samlas, delar kunskap, diskuterar frågor och försöker komma framåt.
Man slipper möten innan mötet och mellan mötena, för att inte tala om alla samtal om vem som ska säga vad. Man kan istället helt enkelt ägna sig åt arbetet. Väldigt skönt att kunna säga vad man tycker utan att någon som ägnat timmar åt att forma åsiktsmaskineriet blir sur och försöker frysa ut en. Och kanske starta nya strageier om hur man ska forma om samtalen så de går åt rätt håll.
Den som har deltagit i tillräckligt många grupper och möten vet att det inte alltid är riktigt så enkelt. Ibland verkar själva sakfrågan mest vara en kuliss för ett betydligt mer svårtolkat spel: Vem får sista ordet? Vems idé räknas? Vem har egentligen mandat att tycka något? Vem är den informella ledaren? Och hur många möten krävs för att alla ska förstå vem som sitter var i den informella hackordningen?
Plötsligt ägnar man mer energi åt att navigera i rummet än åt att lösa uppgiften man faktiskt samlats för. Det blir lite som att försöka bygga ett hus medan alla diskuterar vem som ska få hålla i ritningen. Huset står kvar på samma plats, men mötesprotokollet blir imponerande långt.
När maktstrukturerna däremot är sunda händer något helt annat.
Det betyder inte att det saknas ledarskap, ansvar eller olika roller. Tvärtom. Sunda strukturer gör det tydligt vem som ansvarar för vad, skapar utrymme för olika perspektiv och gör att människor kan bidra utan att först behöva bevaka sin position. Man behöver inte tävla om syret i rummet, lägga pussel med outtalade agendor eller fundera på om en invändning kommer att tolkas som ett hot mot någons ställning.
När tryggheten finns där kan människor vara oeniga utan att det blir en prestigefråga. Man kan ändra sig utan att förlora ansiktet, ställa frågor utan att framstå som okunnig och lyfta någon annans goda idé utan att känna att man därmed har förlorat en poäng i det stora, osynliga maktspelet.
Och tänk så mycket tid och energi det frigör!
Jag blir lika glad varje gång det är möten utan dessa maktspel. Kreativitet får större utrymme. Kompetens tas till vara. Beslut kan fattas utifrån vad som faktiskt är bäst för uppdraget, snarare än vad som bäst stärker någons position. Samtalen blir mer meningsfulla, samarbetet mer generöst och resultaten ofta betydligt bättre.
Det är lätt att underskatta hur mycket kraft som går åt till att hantera osunda strukturer. Den syns sällan i verksamhetsplaner eller tidredovisningar, men den märks i tröttheten efter möten där ingenting egentligen blev gjort. All den energin hade kunnat användas till något vettigare.
Jag tror att vi behöver prata mer om just detta. Inte för att alla grupper måste vara konfliktfria eller att makt i sig är något dåligt. Makt finns alltid, formell eller informell. Frågan är hur den används, hur synlig den är och om strukturerna hjälper människor att utföra sitt uppdrag eller snarare blir ett uppdrag i sig.
För när strukturerna är sunda behöver ingen lägga halva arbetsdagen på att förstå spelet. Då kan vi lägga tiden på att faktiskt spela matchen. Och helst vinna något som betyder något för fler än oss själva.
Det är en av de saker jag tar med mig från de här två åren med KB: känslan av hur mycket man kan åstadkomma när arbetet får stå i centrum och maktspelet får stanna i kulisserna.
Nu väntar en fortsatt sanering av uppdragslistan. Ambitionen är att skapa lite mer utrymme för livet mellan mötena. En inte helt oviktig verksamhet, har jag hört.
Och kanske är det också en nyttig påminnelse: Ibland handlar utveckling inte om att lägga till ännu ett uppdrag, utan om att lämna plats för någon annan – och ge sig själv möjlighet att göra de uppdrag man har kvar lite bättre.
Jag kommer fortsätta mitt samarbete med studieförbundet Sensus, och med föreningarna Amnesty Romer och Resande, RUNG och Romni, och jag släpper inte heller DIKKO varken förlaget eller magasinet. Jag kommer dessutom finnas kvar som demokratitalare #ViMåstePrata så jag torde knappast bli göralös i framtiden i alla fall.
Men förhoppningsvis kommer jag få lite mer tid med livet, som envist fortsätter att pågå även när kalendern är full. Ser fram emot ett 2027 där jag kanske har mer luft i kalendern och färre kaniner.
Läs även Sunda grupper utan härskarteknik
