Koppen felanmäler sig!

Vilken vecka det blev! Två besök på vårdcentralen på två dagar. Och nej, jag har inte börjat samla på sjukbesök, även om det nästan kan verka så.

När jag ringde VC förra veckan hade jag räknat med att få vänta ett bra tag på en tid. Ibland hinner man ju nästan vänja sig vid tanken på att stå i någon sorts vårdkö och åldras i lugn och ro. Men så dök det upp två återbudstider. Och då var det bara att tacka, ta emot och infinna sig. Tydligen ska man passa på när vården har en lucka nu när kroppen har börjat skicka in felanmälningar på löpande band. 

Och det verkar inte räcka med en felanmälan i taget heller! Först ut var knät och fotleden. En skada som uppstod i januari när jag skulle riva en garderob och fortfarande känns av. Efter undersökningen visade det sig att jag har artrit i foten och jag som trodde det var en gammal operation som spökade. Knät ska eventuellt röntgas så småningom för att se vad som egentligen pågår där. Men eftersom jag fortfarande kan gå så var det ingen brådska med det. 

Nu ska jag testa antiinflammatorisk medicin i fem dagar. Fungerar den bra får jag mer utskrivet. Så nu hoppas jag att medicinen kan få ordning på situationen och att foten och knät kan återgå till att samarbeta. Det är väl inte för mycket begärt? Jag fick dessutom ett papper på olika rörelser som ska göra varje dag, och det innan hundpromenaden (stod högst upp på papperet) samt en rekomendation att köpa in kompressionsstrumpor till foten för att få ner svullnaden. Så numer anmäler jag mig till klubben för olika stödstrumpor som jag lyssnat till varje gång jag har varit på utlandssemester.

Dagen efter var det dags för nästa besök. Den här gången var det öronen som stod på tur på grund av min tinnitus. Efter undersökningen konstaterades att det var inget fel på min hörsel. Alltid något! Jag hör alltså fortfarande vad folk säger, även om det ibland är svårt att avgöra om ljudet kommer från omgivningen eller från den där inbyggda ljudanläggningen i huvudet. 

Mina trumhinnor filmades dessutom i forskningssyfte. Så nu har även mina öron fått göra en insats för vetenskapen. Man får väl hoppas att de gjorde ett gott intryck framför kameran! När det gäller de höga ljuden i öronen finns det tyvärr inte så mycket att göra åt själva tinnitusen. Nästa steg blir förmodligen hörselrehab där jag ska få lära mig olika strategier för att leva med ljudet. Det blir alltså en liten utbildning i konsten att stå ut med sin egen inbyggda ljudmatta. Synd bara att man inte kan hitta avstängningsknappen. Den hade jag gärna velat ha speciellt när jag ska sova! 

Så den här veckan har det blivit både fotdiagnos, knäutredning, medicinering, öronfilmning och planer på hörselrehab.

Man kan väl säga att kroppen har varit ganska sysselsatt, även om det inte riktigt är den sortens aktivitet man önskar sig. Nu hoppas jag på lite lugnare dagar framöver. Jag tycker faktiskt att kroppen kan nöja sig med de projekt den redan har startat. Det finns ingen anledning att komma med fler idéer just nu!

Fortsättning följer – förhoppningsvis inte från vårdcentralens väntrum. 

The Queen of ...

Britt-Inger

Att sanera bland uppdragen – och slippa leka maktschack

 

Jag håller på att sanera bland mina uppdrag. De har nämligen en märklig tendens att föröka sig när man inte tittar. Lite som kaniner, fast med fler möten, fler mejltrådar och betydligt färre morrhår.

Därför har jag bland annat meddelat KB att jag inte kommer att fortsätta i deras referensgrupp efter det här året. Det har varit två intressanta och spännande år, och jag är glad över att ha fått vara med. Men ibland kommer livet emellan, och då behöver man prioritera om. Dessutom är det fint att lämna plats så att någon annan får möjlighet att delta i den här viktiga och väl fungerande referensgruppen.

Något jag verkligen uppskattat med gruppen är att maktstrukturerna inte har ingått i själva arbetet. KB ser till att alla får vara en del av mötet och jag måste ändå säga att det är det ställe där mötena fungerar som allra bäst. Man samlas, delar kunskap, diskuterar frågor och försöker komma framåt. 

Man slipper möten innan mötet och mellan mötena, för att inte tala om alla samtal om vem som ska säga vad. Man kan istället helt enkelt ägna sig åt arbetet. Väldigt skönt att kunna säga vad man tycker utan att någon som ägnat timmar åt att forma åsiktsmaskineriet blir sur och försöker frysa ut en. Och kanske starta nya strageier om hur man ska forma om samtalen så de går åt rätt håll.

Den som har deltagit i tillräckligt många grupper och möten vet att det inte alltid är riktigt så enkelt. Ibland verkar själva sakfrågan mest vara en kuliss för ett betydligt mer svårtolkat spel: Vem får sista ordet? Vems idé räknas? Vem har egentligen mandat att tycka något? Vem är den informella ledaren? Och hur många möten krävs för att alla ska förstå vem som sitter var i den informella hackordningen?

Plötsligt ägnar man mer energi åt att navigera i rummet än åt att lösa uppgiften man faktiskt samlats för. Det blir lite som att försöka bygga ett hus medan alla diskuterar vem som ska få hålla i ritningen. Huset står kvar på samma plats, men mötesprotokollet blir imponerande långt.

När maktstrukturerna däremot är sunda händer något helt annat.

Det betyder inte att det saknas ledarskap, ansvar eller olika roller. Tvärtom. Sunda strukturer gör det tydligt vem som ansvarar för vad, skapar utrymme för olika perspektiv och gör att människor kan bidra utan att först behöva bevaka sin position. Man behöver inte tävla om syret i rummet, lägga pussel med outtalade agendor eller fundera på om en invändning kommer att tolkas som ett hot mot någons ställning.

När tryggheten finns där kan människor vara oeniga utan att det blir en prestigefråga. Man kan ändra sig utan att förlora ansiktet, ställa frågor utan att framstå som okunnig och lyfta någon annans goda idé utan att känna att man därmed har förlorat en poäng i det stora, osynliga maktspelet.

Och tänk så mycket tid och energi det frigör!

Jag blir lika glad varje gång det är möten utan dessa maktspel. Kreativitet får större utrymme. Kompetens tas till vara. Beslut kan fattas utifrån vad som faktiskt är bäst för uppdraget, snarare än vad som bäst stärker någons position. Samtalen blir mer meningsfulla, samarbetet mer generöst och resultaten ofta betydligt bättre.

Det är lätt att underskatta hur mycket kraft som går åt till att hantera osunda strukturer. Den syns sällan i verksamhetsplaner eller tidredovisningar, men den märks i tröttheten efter möten där ingenting egentligen blev gjort. All den energin hade kunnat användas till något vettigare.

Jag tror att vi behöver prata mer om just detta. Inte för att alla grupper måste vara konfliktfria eller att makt i sig är något dåligt. Makt finns alltid, formell eller informell. Frågan är hur den används, hur synlig den är och om strukturerna hjälper människor att utföra sitt uppdrag eller snarare blir ett uppdrag i sig.

För när strukturerna är sunda behöver ingen lägga halva arbetsdagen på att förstå spelet. Då kan vi lägga tiden på att faktiskt spela matchen. Och helst vinna något som betyder något för fler än oss själva. 

Det är en av de saker jag tar med mig från de här två åren med KB: känslan av hur mycket man kan åstadkomma när arbetet får stå i centrum och maktspelet får stanna i kulisserna.

Nu väntar en fortsatt sanering av uppdragslistan. Ambitionen är att skapa lite mer utrymme för livet mellan mötena. En inte helt oviktig verksamhet, har jag hört. 

Och kanske är det också en nyttig påminnelse: Ibland handlar utveckling inte om att lägga till ännu ett uppdrag, utan om att lämna plats för någon annan – och ge sig själv möjlighet att göra de uppdrag man har kvar lite bättre.

Jag kommer fortsätta mitt samarbete med studieförbundet Sensus, och med föreningarna Amnesty Romer och Resande, RUNG och Romni, och jag släpper inte heller DIKKO varken förlaget eller magasinet. Jag kommer dessutom finnas kvar som demokratitalare #ViMåstePrata så jag torde knappast bli göralös i framtiden i alla fall. 

Men förhoppningsvis kommer jag få lite mer tid med livet, som envist fortsätter att pågå även när kalendern är full. Ser fram emot ett 2027 där jag kanske har mer luft i kalendern och färre kaniner. 

Läs även Sunda grupper utan härskarteknik

The Queen of ...

Britt-Inger

Föreläsningar, kulturdagar och väckarklockor – även nästa år börjar ta form!

 

Nu har bokningarna inför nästa år börjat trilla in! Och det känns ju alldeles utmärkt att kalendern börjar fyllas med sådant som är både viktigt, meningsfullt och roligt. Ja, man kanske inte alltid kan få sovmorgnar, men man kan ju inte få allt. 

Först ut, under nästa år, är en föreläsning under Förintelsens minnesvecka i Linköping, där man vill uppmärksamma romernas utsatthet och förföljelse under andra världskriget. 

Romanifolken var en av de grupper som utsattes för nazisternas förföljelse och folkmord. Ändå är deras del av Förintelsens historia en som inte alltid uppmärksammas eller som får särskilt mycket utrymme i våra samtal.

Genom föreläsningen, som jag ska hålla den 13 februari, vill man bidra till ökad kunskap om romernas erfarenheter och historia. Det handlar också om att lyfta frågor om rasism, människovärde och varför det är så viktigt att minnas historien – inte minst för att förstå vår samtid.

Dessutom är planerna för den 8 april i full gång och planeringen kring Malgorzata Mirga-Tas utställning i Umeå. 

Men innan vi kommer så långt har vi en hel del på gång!

Den 22 november blir det Romsk kulturdag i Piteå med film, föreläsning, boksläpp och musik. En dag fylld av kultur, berättelser, kunskap och förhoppningsvis många fina möten.

Den 25 november väntar sedan föreläsning om kravallerna i Jönköping och sagoläsning med Linda.

Och hur tar man sig till Jönköping? Jo, med tåg! Fram och tillbaka. Det innebär förstås att vi behöver ställa väckarklockan på en tid då till och med tuppen förmodligen funderar på att ta sovmorgon.

Det är bara att ladda med kaffe, packa väskan och försöka se pigg och representativ ut trots den tidiga timmen. Vi får väl hoppas att tåget är på gott humör och att kaffet håller vad det lovar!

Det känns fint att få fortsätta sprida kunskap, lyfta romsk historia och kultur och skapa utrymme för samtal som behövs. Nu rullar vi vidare – bokstavligt talat i november och bildligt talat in i nästa år!

The Queen of ...

Britt-Inger

Tant Grå har gått vidare till Narnia

Kexet sommaren 2026

Tant Grå ❤️

Min vän, vår trogna kamrat och familjemedlem gick igår vidare till Narnia. Hon kommer vara saknad av hela vår familj och av många andra.

Tant Grå eller Kexet, som hon egentligen hette har varit så mycket mer än bara en hund. Hon har varit min vän, min följeslagare och en självklar del av alla våra liv. Alltid där, med sin alldeles egna speciella personlighet och sitt trofasta sätt. Hon hoppade alltid upp i soffan och skällde ut oss (på sitt pratande vis) varje gång vi haft oförskämdheten att åka någonstans utan henne.  

Kexet älskade att åka bil, och att vara med oavsett om det handlade om långa eller korta resor. Hon hatade åskan och smällare och att bli fotograferas. Mådde någon dåligt eller var i psykisk obalans satte hon sig bredvid, krävde ingenting utan bara fanns där. 

Det är svårt att förstå att hon inte längre finns bredvid mig, alltid så nära utan sitta på mig. Kexet den lugna, den trygga, den rädda, lite fega och den som höll ordning på flocken. Saknaden är enorm. Och för vår virrpanna Vito är det konstigt och han letar efter henne, även hans stabilitet och partner in crime fattas honom. Världen är sig inte lik utan henne. 

Tack, Kexet, Tant Grå, för alla stunder, alla minnen, alla skratt, alla tokerier och för den kärlek du gav och ett sort tack till Jimmy som såg till att hon kom in våra liv. Hon lämnar ett tomrum efter sig som ingen annan hund kan fylla. 

Kexet och Frans hösten 2026

Sov gott, min fina vän. 🐾❤️
En dag ses vi i Narnia

Tills dess – spring fritt och hälsa alla de våra.

The Queen of ...

Britt-Inger

En liten del i en fantastisk uttällning - vi fortsätter att planera

Det är mycket på gång inför Małgorzata Mirga-Tas kommande utställning på Bildmuseet i Umeå. Och jag måste säga att det känns både roligt och väldigt fint att få vara en del av allt detta.

Idag har vi haft ännu ett möte, den här gången med fokus på öppningen av utställningen. Vilka ska komma? Vilka ska prata? Hur ska vi lägga upp det hela? Många tankar, många idéer och framför allt många fantastiska människor som på olika sätt kommer att bidra.

Jag tror verkligen att det kommer att bli en alldeles särskild öppning. Men vilka som dyker upp och vilka som ska stå vid mikrofonerna får ni vänta lite med att få veta. Lite hemligheter måste man ju få behålla!

Själv kommer jag att delta i ett samtal om osynliggörandet av minoriteter tillsammans med en samisk konstnär inför öppnandet. Det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Vilka syns, vilka hörs och vilka berättelser får ta plats? Det är frågor som vi behöver fortsätta prata om, inte minst i våra gemensamma offentliga rum.

SAVE THE DATE – 7 MARS 2027!
BILDMUSEET, UMEÅ

För då öppnar Małgorzata Mirga-Tas fantastiska utställning på Bildmuseet i Umeå. Den kommer att visas från 7 mars 2027 till januari 2028.

Umeå arbetar aktivt för att synliggöra och stärka resande och romsk kultur, historia och språk genom utställningar, firanden och samarbeten med den lokala romska minoriteten. så heja Umeå!

Utställningen skildrar romskt liv ur ett feministiskt minoritetsperspektiv. De nya verk som kommer att visas har dessutom sin grund i Västerbottens mylla och resandekulturen. Det känns extra fint att våra egna berättelser, våra bilder, vår historia och vår kultur får ta plats i ett så betydelsefullt sammanhang.

Samtidigt pågår planeringen inför den 8 april – Internationella romadagen. Sensus och Umeå kommun arbetar tillsammans med firandet, och Bildmuseet kommer dessutom att förlänga uppmärksammandet med arrangemang den 11 april.

Planeringen fortsätter redan i morgon tillsammans med Sensus och Umeå kommun. Ja, det blir en del möten nu! Ibland undrar man nästan om det är mötena eller kaffet som håller verksamheten igång, för även om mötena är digitala så är kaffet ett måste. Men när man får arbeta tillsammans med människor som brinner för samma saker känns det faktiskt ganska lätt att hitta energin.

RUNG och DIKKKO finns med som samarbetspartners i utställningen och kommer bland annat att vara delaktiga i arrangemangen under utställningsperioden. Linda kommer också att guida de specialvisningar som erbjuds under utställningsperioden.

Jag känner mig både glad och stolt över att få vara med i det här arbetet. Det handlar om så mycket mer än en utställning. Det handlar om att synliggöra berättelser, skapa möten, bygga broar och ge plats åt röster som alltför ofta har hamnat i skymundan.

Så håll utkik! Det kommer att hända mycket spännande framöver och jag lovar att återkomma med mer information längs vägen.

Nu fortsätter vi planera, prata, skratta och förhoppningsvis få ihop alla trådar. För många möten blir det – men det vill gärna bli bra när vi gör nåt tillsammans! 

The Queen of ...

Britt-Inger