fredag 16 oktober 2026

Sunda grupper utan härskartekniker – där idéer får leva längre än tre sekunder

 

Vi har nog alla suttit på möten där någon säger något klokt och möts av total tystnad för att sedan få höra samma idé från en kollega fem minuter senare – som plötsligt hyllas som årets mest briljanta förslag.

Grattis! Du har just bevittnat ett litet arbetsplatsmirakel. Samma idé, ny avsändare och plötsligt har den fått vingar. Visst är det sjukt!

Tänk om möten inte behövde vara en blandning av Vem vill bli chefens favorit?, Vem jobbar för att bli den informella ledaren, Gissa vad som inte står i kallelsen och Överlevnad på konferensrum B.

Hur fungerar egentligen sunda grupper där härskartekniker inte får fäste?

1. Här får människor prata till punkt – vilken revolution!

I en sund grupp behöver du inte tävla med kollegans lungkapacitet, eller de redan tagna beslutet i lönndom, för att få framföra en mening. Här lyssnar man färdigt. Man ställer frågor för att förstå, inte för att hitta en lucka att hoppa in genom. Och om någon blir avbruten händer något nästan exotiskt:

”Vänta lite, jag tror att hon inte har pratat färdigt.”

Det är inte magi. Det är vanligt hyfs i möteskläder.

2. Bra idéer får beröm, oavsett vem som kläcker dem

I grupper med en sund kultur är det viktigare att hitta en bra lösning än att själv stå som upphovsperson på PowerPoint-bilden. Om Lisa kommer med en idé och Mohammed bygger vidare på den, säger man inte att Mohammed är ett geni och hoppas att Lisa har dåligt minne.

Man säger:

”Bra idé, Lisa. Och Mohammeds tillägg gör den ännu bättre.”

Plötsligt kan två människor bidra till samma lösning utan att någon behöver gå hem och uppdatera sitt CV i vredesmod.

En sund grupp delar äran och tar gemensamt ansvar. En sund grupp tar inte besluten via telefon eller mail innan mötet. Att dela på ansvaret och äran är förvånansvärt effektivt – och helt utan krav på teambuilding med tillhörande klättervägg.

3. Det är tillåtet att vara oenig utan att bli ovän

I en osund grupp kan en invändning uppfattas som ett personligt angrepp. Säger du emot förslaget har du tydligen också ifrågasatt någons intelligens, yrkesstolthet och eventuellt hela släktträd. I en sund grupp är det annorlunda.

Där kan någon säga:

”Jag ser en risk med det förslaget. Har vi tänkt på vad som händer om tidsplanen spricker?”

Och svaret blir inte en iskall blick som får ventilationen att kännas som Arktis. I stället undersöker gruppen frågan. Och där skiljer man på sak och person. Kritik blir ett verktyg för att förbättra arbetet, inte ett vapen för att trycka ner människor.

För det är faktiskt möjligt att tycka olika utan att någon måste vinna VM i prestige.

4. Ingen behöver vara tankeläsare

Sunda grupper bygger inte sitt samarbete på hemlig information, och beslut tagna innan mötet, outtalade förväntningar eller möteskallelser som dyker upp när mötet redan har börjat. Information delas. Ansvar förtydligas. Beslut dokumenteras.

Och om någon inte känner till bakgrunden får personen fråga utan att mötas av:

”Det där har vi ju redan pratat om.”

Jaha. När då? I en parallell dimension? På ett möte jag inte var inbjuden till?

I en sund grupp är det självklart att människor behöver rätt förutsättningar för att kunna bidra. Man använder inte information som en maktposition.

5. Misstag leder till lärande – inte offentliga avrättningar

Någon missar en deadline. En rapport blir fel. Ett beslut visar sig vara mindre genialt än det verkade i mötesrummet.

Jösses amalia: Vad händer då?

I en sund grupp undersöker man vad som gick snett. Var tidsplanen realistisk? Var ansvaret tydligt? Saknades resurser? Behöver arbetssättet förändras? 

Man letar efter lösningar, inte efter en syndabock som kan offras vid nästa arbetsplatsträff. Det betyder inte att ingen behöver ta ansvar. Tvärtom. Ansvarstagande blir enklare när människor vågar berätta om problem innan de vuxit till fullskaliga katastrofer.

En kultur där alla försöker se perfekta ut är sällan en kultur där problemen blir lösta i tid.

6. Humor förenar – den används inte som kamouflage

Humor är fantastiskt på arbetsplatser eller möten. Den kan lätta upp stämningen, skapa gemenskap och göra en lång tisdag lite mindre tisdag. Men det finns en skillnad mellan att skratta tillsammans och att skratta åt någon.

I en sund grupp behöver ingen tåla förnedring med motiveringen att ”vi skojar ju bara”. Om ett skämt landar fel kan man säga förlåt utan att kalla in en haverikommission för att utreda mottagarens bristande humor.

Det går faktiskt att vara rolig utan att göra det på andras bekostnad.

7. Ledaren är också en människa – med ansvar för kulturen

I en sund grupp behöver ledaren inte vara den smartaste personen i rummet. Ledaren behöver inte heller ha sista ordet i varje diskussion, även om kalendern säger att mötet är ett ledningsmöte. En bra ledare skapar förutsättningar för fler att bidra. Hen efterfrågar andra perspektiv, är tydlig med beslut och kan ändra uppfattning när bättre argument dyker upp.

Det sistnämnda är särskilt imponerande. Att säga ”Du har rätt, jag tänkte inte på det” är nämligen inte ett tecken på svaghet. Det är ett tecken på att hjärnan fortfarande är i drift.

Och när ledaren själv kan erkänna misstag blir det lättare för andra att göra detsamma.

8. Alla behöver inte vara bästisar – bara respektfulla kollegor

En sund grupp behöver inte bestå av människor som skulle välja varandra till både bröllop, fjällvandring och gemensamt sommarställe. Vi får tycka olika. Vi får ha olika personligheter, arbetssätt och intressen. Det bidrar snarare till en kreativ miljö. Vi behöver inte ens älska samma sorts kaffe, någon kan till och med dricka te. Det viktiga är att vi behandlar varandra med respekt, håller oss till sakfrågan och inte använder våra olikheter för att skapa rangordningar.

Trygghet betyder inte att alla alltid är överens. Det betyder att ingen ska behöva vara rädd för att säga vad hen faktiskt tycker.

Så känns en sund grupp i praktiken

Du märker det ofta på de små sakerna:

  • Du vågar ställa en fråga utan att känna dig dum.
  • Du kan säga emot utan att riskera att bli utfryst.
  • Dina idéer bedöms utifrån innehåll, inte status.
  • Du får information i tid för att kunna göra ett bra jobb.
  • Du kan erkänna ett misstag utan att det blir ditt nya smeknamn.
  • Kollegor hjälper till att lyfta varandra i stället för att tävla om vem som får mest syre i rummet.
  • Beslut och ansvar är tydliga när mötet är slut.

Och kanske viktigast av allt: Du behöver inte lägga halva arbetsdagen på att analysera vad någon egentligen menade med sin suck, blick eller kommentar. Det finns nämligen gott om arbetsuppgifter utan att vi behöver lägga till professionell tolkning av passivt aggressiva signaler på att-göra-listan.

Men betyder det att härskartekniker aldrig förekommer?

Även i välfungerande grupper kan människor avbryta, uttrycka sig klumpigt eller hamna i maktkamper. Skillnaden ligger ofta i hur gruppen reagerar. I ett försök att få igenom sitt förslag har man inofficiella möten och exkluderar vissa personer.

I en sund kultur sopas inte beteenden under mattan för att bevara den goda stämningen. De går att prata om, ifrågasätta och förändra. Men avfärdar inte människor med att det har vi redan diskuterat.

En ursäkt följs av ett förändrat beteende. Mötesledaren ingriper när någon gång på gång tar över. Kollegor hjälper till att ge tillbaka ordet till den som blivit avbruten. Och ledningen tar återkommande problem på allvar.

Det är alltså inte en grupp där alla alltid gör rätt. Det är en grupp där människor får möjlighet att göra rätt efter att något blivit fel.

Till sist: Vilken sorts grupp vill vi vara med i?

  • Vi kan lägga mycket tid på att lära oss känna igen härskartekniker. Det är viktigt. Men vi behöver också prata om vad vi vill bygga i stället.
  • Vi vill ha grupper där människor lyssnar, delar information, ger erkännande och vågar vara oeniga. Där ansvar inte förväxlas med skuld och där humor inte används för att tysta obekväma röster.
  • Vi vill ha möten där den bästa idén vinner – inte den högsta rösten, den längsta titeln eller den som råkar ha bäst kontakt med kaffemaskinen.

För i slutändan är en sund arbetsgrupp inte en grupp utan konflikter. Det är en grupp där ingen behöver förminska någon annan för att själv få känna sig stor.

Och tänk så mycket tid vi skulle spara om vi kunde lägga mindre energi på maktspel och mer på själva jobbet.

Kanske skulle mötena till och med bli kortare. Framförallt slippen man förmöten, telefonsamtal, mail i syfter att intrigera och styra mötet utan att ha blivit tillfrågad.

Men vi ska väl inte överdriva miraklen. Det kommer alltid finnas de som försöker styra vid sidan om och får människor att känna sig utvalda och utanför när de intrigerar. Men är man medveten om det kanske träskmarken har fler tuvor än tidigare. 

"Kunskap är makt" - sagt av Francis Bacon, något som även gäller maktstrukturer. 

The Queen of ...
Britt-Inger


tisdag 13 oktober 2026

Vintern är här med garnfynd och en hund som vägrar gå ut!


Nu börjar vintern visa att den menar allvar. Minusgrader och snö på marken – ja, det är bara att inse att den där tiden på året är här när man undrar varför man egentligen bor i ett land där luften gör ont i näsan.

Mina gamla hundar är inte särskilt imponerade av vädret. Kexet, eller tant Grå som jag kallar henne, vägrade gå ut i morse. Hon kurade ihop sig på soffan och ignorerade mig fullständigt. En taktik som hade gjort vilken tonåring som helst stolt.

Till slut fick jag upp henne, men hon gick i snigelfart mot dörren. Väl ute tvärpissade hon och ville genast in igen. Hela proceduren tog ungefär tre sekunder.

Där stod jag medan tant Grå tydligt meddelade att dagens utomhusvistelse var avklarad. Hon har uppenbarligen en mycket flexibel syn på begreppet pisserunda!

Böcker och gemenskap 

Själv åkte jag till lokalen för att skicka iväg lite böcker. Det är en före detta förskola som Skellefteå kommun ordnat åt de nationella minoriteterna, och vi får bidrag till hyran. Så skönt att ha en egen plats att samlas och arbeta i.

Vi resande och romer har tisdagarna för oss själva och får då rå om alla utrymmen. Det känns värdefullt att ha en plats där vi kan träffas och hålla vår gemenskap levande.

Jag plockade också ihop böckerna som Linda och jag ska ta med oss till Jönköping den 25 november. Det är en del att ordna, men böckerna har åtminstone vett nog att sitta stilla när man packar dem. Till skillnad från vissa fyrbenta familjemedlemmar som helst vill ligga kvar på soffan.

Garnfynd och återbruk 

Nu ska jag börja virka en kofta eller jacka till en av mina favoritflickor. Först ska jag göra en tur till secondhand och leta efter en luvtröja som jag kan återanvända och kombinera med virkningen. Jag gillar verkligen återbruk. Det är roligt att ge gamla saker nytt liv och skapa något personligt av sådant som redan finns.

Garnet har jag dessutom fått tag på till halva priset. Fyra nystan hade trasslat ihop sig så ordentligt att de förmodligen inte gick att sälja.

Men där kom jag!

För andra var det ett garnkaos. För mig var det ett fynd. Det gäller att se möjligheterna där andra ser problem – särskilt när det är halva priset inblandat! Nu återstår bara att hitta rätt luvtröja. Sedan får vi se vad kreativiteten hittar på. Det brukar börja med en idé och sluta med att hela huset är belamrat med garn, tyg och diverse redskap.

Alla har sin vinterstrategi 

Medan tant Grå satsar på kortast möjliga utevistelse och maximal sofftid, tänker jag fortsätta med böcker, återbruk och nya projekt. Vi har alla våra uppgifter här i livet. Hennes är tydligen att protestera mot vintern. Min är att försöka skapa något fint av garn som ingen annan ville ha. Och ärligt talat tycker jag att min strategi är betydligt mer produktiv. Även om Kexet förmodligen inte håller med.

Ta hand om er i vinterkylan – och kom ihåg: ett trassligt garnnystan är kanske bara ett fynd som behöver lite kärlek. Precis som en gammal hund som helst vill slippa gå ut! 

The Queen of ...
Britt-Inger

fredag 9 oktober 2026

Bloggen är tillbaka – äldre, klokare och fortfarande lite svår att hålla kort

Det är jag i svart kavaj.
 Bilden är tagen för en almenacka som gjordes på Kärngården

Jodå, jag har startat upp den här bloggen igen! Den har faktiskt hängt med sedan 2010. Det började som en blogg där jag skrev om mina hundar och lite annat smått och gott. Hundarna hade huvudrollerna, jag stod för tangentbordet och världen fick följa med på allt från vardagsbestyr till diverse fyrbenta upptåg.

Sedan dess har det hänt en del. Hundarna finns fortfarande med, även om de inte längre upptar riktigt lika stor del av utrymmet som i början. De får helt enkelt dela rampljuset med resten av livet. Orättvist, kan tyckas, men det är tydligen så det fungerar när man driver blogg och inte kennel.

För det händer ju annat också. En hel del, faktiskt. Jag arbetar med mänskliga rättigheter och minoritetsfrågor och föreläser mellan varven. Det innebär att bloggen ibland kommer att handla om just det: rättigheter, samhällsfrågor, normer och sådant som förtjänar att lyftas, diskuteras och ibland ifrågasättas. Gärna med eftertanke, men inte nödvändigtvis med slips och allvarlig min hela tiden.

För livet är ju inte bara stora och viktiga frågor. Det består också av vardagsfunderingar, märkliga händelser, personliga anekdoter och sådant som får en att undra hur mänskligheten egentligen tänkte där. Ibland blir det klokt och eftertänksamt. Ibland blir det mer åt hållet ”men vad i hela friden var det där?”. Och ibland kanske båda delarna i samma inlägg.

Jag har dessutom numera en Facebooksida där jag publicerar anekdoter, funderingar och åsikter från bloggen. Ett litet skyltfönster mot omvärlden, helt enkelt. Fast utan krav på att någon ska köpa en ny dammsugare eller lämna sina personuppgifter för att få vara med.

Så vad kan du förvänta dig här framöver?

Hundar, samhällsfrågor, mänskliga rättigheter, minoriteter, föreläsningar, vardagsbetraktelser, humor, åsikter och förmodligen en och annan utvikning från ämnet. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att inte utlova någon stenhård redaktionell disciplin.

Kort sagt: bloggen har återuppstått. Den har bytt lite skepnad, breddat sitt innehåll och tänker fortsätta vara en plats för både allvar och skratt.

Välkommen tillbaka, du som har hängt med sedan förr! Och varmt välkommen till dig som hittat hit för första gången.

Ta en kopp kaffe, slå dig ner och läs en stund. Jag kan inte lova att du håller med om allt, men jag hoppas att du åtminstone får något att tänka på. Och kanske ett skratt på köpet.

För om det är något jag har lärt mig sedan 2010 så är det att livet är alldeles för märkligt för att inte skriva om. Och alldeles för kort för att alltid vara gravallvarlig.

The Queen of ...
Britt-Inger

måndag 5 oktober 2026

När kvinnans utseende blir viktigare än hennes åsikter

Utseende är inget argument, varken för kvinnor eller män

Nyligen blev jag indragen i en diskussion om hur kvinnor bedöms utifrån sitt utseende. Fokus låg inte på kvinnors åsikter, erfarenheter argument eller sakfrågan, utan på smink, klädsel, hijab och frågan om de överhuvudtaget kan tas på allvar beroende på hur de ser ut. Här går meningarna isär och det finns också en skiljelinje mellan kvinnor och män.

Det här säger något märkligt om vår samtid.

Det är självklart att kvinnor ska utbilda sig, ta plats och delta i samhällsdebatten – samtidigt som deras trovärdighet fortfarande, år 2026, bedöms utifrån ansikte, kläder och kropp.

Varför?

En kvinna kan vara starkt sminkad och intelligent.
Hon kan bära hijab och ha genomtänkta politiska åsikter.
Hon kan vara modeintresserad och samtidigt vara expert inom sitt område.
Hon kan ha fått barn och göra karriär.

Det ena utesluter inte det andra.
Ändå finns en dubbel standard.

Är hon för sminkad är hon ytlig.
Är hon osminkad har hon inte ansträngt sig.
Är hon välklädd är hon fåfäng.
Klär hon sig enkelt är hon ovårdad och tråkig. 
Bär hon hijab är hon radikal.
Finns det barn kommer hon inte hinna med engagemanget. Vilket inte påverkas av om hon lever med barnets förälder eller inte.

Hur hon än gör kan utseendet användas mot henne.

Och när hennes åsikter är obekväma blir det ännu enklare att flytta fokus från sakfrågan till personen eller kläderna.

I stället för att fråga: 

Har hon rätt?
Vad grundar hon sina åsikter på?
Vilka belägg har hon?
Håller argumenten? 

Riktas uppmärksamneten på henne och frågan blir: 

Hur ser hon ut?
Varför är hon klädd så?
Vad säger det om henne?

Det handlar inte om kritiken.

Självklart bör man kunna ifrågasätta kvinnors tankar, det är inte syftet med mitt skrivande. Vi ska istället fokusera på att kritisera resonemangen – inte utseendet, klädseln eller kroppen hos den som uttrycker sina åsikter. Det spelar ingen roll om hon är gammal eller ung, oattraktiv eller vacker, sminkad eller utan makeup, tatuerad eller på något annat sätt dekorerad, hennes åsikter och idéer är det som har betydelse. Ändå kan det kanske avslöja mer om den som bedömer baserat på yttre egenskaper än om kvinnan själv.

Utseendet hos en person utgör inte ett argument.
Makeup är ingen indikator på förmåga.
Kläder bör inte ses som ett test på intelligens.
En kropp har inget att göra med en persons förmåga att tänka.

Den centrala frågan handlar inte om varför kvinnor ser ut på ett visst sätt, utan varför vi fortfarande tillåter deras utseende att påverka hur mycket vi är villiga att lyssna på dem.

Om ett argument är svagt eller dåligt – bemöt det.
Om ett argument är starkt eller bra – bemöt det.

Men håll människors kön, utseende, kläder och kroppar utanför diskussionen.

En översättning och tolkning av Cynthia Nixons ”Be a Lady They Said" uppläst av mig i samarbete med DIKKO och Robin Tinglöf

The Queen of...
Britt-Inger

fredag 2 oktober 2026

DIKKO, kulturkanon och nytt efternamn

Vilken otrolig nyhet att både förlaget DIKKO och tidskriften DIKKO har fått en plats inom Resandefolkets kulturkanon.

Bidraget från förlaget innefattar boken Resandefolkets berättelser - Vorsnos manus, medan tidskriften DIKKO är med som en digital utgåva.

Jag känner mig både förvånad, lycklig och stolt över att DIKKO får ingå i denna kulturkanon, som kommer att bevaras på Bohusläns museum för kommande generationer.

Resandefolkets kulturkanon presenterades igår under programmet Sverige Romano, där Barbi och Dusan var programledare, och jag tillsammans med Ralf Novak Rosengren närvarade som gäster och representanter för Resandefolket.

Inspelningen var mycket underhållande, även om mitt efternamn hade ändrats i tv-sändningen.

Linda skyndade sig att kontakta Roger (min make) för att berätta den fantastiska nyheten om att jag hade gift mig igen, och detta utan att han visste något. Han skrattade och sa att han anade att något var på gång när jag åkte till Malmö för inspelningen.

Eftersom jag var ensam hemma firade jag och hundarna. Eller jag firade medan de låg och sov.

Ett stort tack till alla som har nominerat, det är en ära att få vara en liten del av något så betydelsefullt.

Och ett stort tack till magasin DIKKOs redaktion: Curt Magnusson, Johanna Olsson-Hockum, Linda Lundqvist, Stellan Beckman, Jack Rosell och jag.

Och ett annat stort tack till DIKKO QUEENS och förlag DIKKOs redaktion: Linda Lundqvist, Johanna Olsson och jag.

The Queen of ...
Britt-Inger