Jag och gubben laddade upp inför valvakan på bästa möjliga sätt: med en rejäl skaldjurs- och Västerbottensoströra som åts med tacoschips – för vad vore en demokratisk högtidskväll utan ordentligt med dipp?
Sedan väntade en lång kväll framför tv:n där vi pendlade mellan hopp och förtvivlan i takt med att rösterna räknades. Ena stunden kändes det som att allt skulle gå vägen, nästa stund var det läge att ta en extra näve chips och ifrågasätta både livet och valresultatet. Tur att vi hade gott om röra. Den visade sig vara betydligt mer pålitlig än opinionsmätningarna.
Innan en enda valröst hade hunnit räknas intervjuades alla partier. Och självförtroendet? Det var inte direkt ont om den varan. Tvärtom – det verkade som om varje parti redan hade vunnit, fått folkets jubel och bara väntade på att någon skulle komma med pokalen.
Alla trodde på sin egen seger. Vissa var så säkra på vinst att man nästan kunde ana hur de redan börjat välja färg på konfettin och fundera på var segertalet skulle hållas. Det enda som saknades var champagne och en parad genom stan.
Sedan började rösterna räknas.
Och då hände något märkligt.
Från att ha varit framtida segrare blev några plötsligt framtida bortförklarare. För när rösterna väl räknas spelar det ingen roll hur högt man trodde på sig själv – siffrorna har tyvärr ingen respekt för vare sig självförtroende, valaffischer eller stora segertal.
Kort sagt: Innan rösträkningen var alla vinnare. Efter rösträkningen fick verkligheten komma in genom dörren – och den hade inte med sig några gratulationer.
Mot slutet av kvällen pekade all statistik mot att den röda sidan skulle gå segrande ur striden. Statistik har ju, som bekant, sällan anledning att bry sig om dramatiken och verkar dessutom trivas bäst när den får uppträda som besserwisser. Samtidigt återstår den lilla detaljen att faktiskt försöka bilda en regering med en marginal som ungefär motsvarar bredden på ett kvitto. Det är sällan den enklaste matematiska övningen.
Förutom bildandet av regering så återstår fortfarande ett antal poströster och utlandsröster att räkna, vilket innebär att vi i praktiken vet ungefär lika mycket om det framtida styret nu som vi gjorde innan vallokalerna öppnade. Kvällens stora demokratiska drama har alltså hittills främst resulterat i att vi fått bekräftat att det är svårt att räkna människor innan alla människor har räknats. Och räknandet har en deadline som säger onsdag, tills dess är valresultatet endast preliminärt.
När vi till slut gav upp och gick och lade oss hade vi hunnit gå igenom hela känsloregistret tillsammans – från försiktig optimism till total uppgivenhet och tillbaka igen. Vi analyserade siffror, följde varje liten förändring och hann förstås också vara rörande överens om att vi själva hade haft betydligt bättre koll än alla experter i tv-rutan.
Valvakan blev helt enkelt en kväll precis som vi är vana vid: mycket engagemang, starka åsikter, en del dramatik och en del skratt. Och även om vi kanske inte kunde påverka valresultatet, så gjorde vi åtminstone vårt bästa – med chips, dipp och gemensam nervositet. Både gubben och jag var trötta och mätta när kvällen börjad lida mot sitt slut och då tog vi beslutet att demokratin fick fortsätta sitt arbete utan oss – vi hade trots allt en skaldjurs- och Västerbottensoströra att smälta.
The Queen of ...
Britt-Inger
