De är rätt få, de som saknar spärrar. Men de samlas där det finns möjlighet att kunna få utlopp för den aggressiviteten och det finns alltid många medlöpare som hakar på just för att möjligheten finns. Italienska Fasces, tyska SA-kårer och kinesiska kommunistkadrer drog till sig män som hade aggressiviteten kokande i sig. Medhjälpare fanns alltid i överflöd.
Problemet är att det inte går att protestera OCH ändå tolerera att dessa grupper får bestå. För mig är det obegripligt att inte allsvenska matcher nu spelas för tomma läktare, eftersom klubbarna själva inte tagit krafttag för att göra upp med problemet.
I min värld kallas detta "medberoende" och "möjliggörande", att man visserligen klagar, protesterar och SÄGER en massa saker - men i praktiken tillåter allt att fortsätta som förut. Det sjuka beteendets konsekvenser får aldrig de konsekvenser det rimligen måste få för att upphöra. Man accepterar, om än motvilligt.
Manlig aggressivitet och manligt våld har alltid varit ett problem. Visserligen har det också varit en tillgång för militären och i hårt kroppsarbete, men i fredstid och där det inte fått konstruktivt (eller destruktivt, hur man nu ser det) utlopp har det varit en instabil faktor som olika ledare haft att hantera. Inte minst har det varit viktigt att ge unga män exempel att följa, äldre manliga förebilder att finna sin egen identitet speglas i.
Idag, i Sverige, har vi ett ledarskap som inte vågar leda. Vår räddhågsna konsensuskultur innebär att det knappt finns något språk som säger "STOPP!" eller låter fenomen gå till verklig konsekvens. Jag hävdar att detta är direkt farligt. Problemet sitter aldrig i de få som leder saker åt ett destruktivt håll, utan i de många som låter det ske utan att protestera eller i kraft av makt och myndighet sätta ner foten ordentligt.
Demokratins avigsida heter opportunism. Avigsidan av konsensus heter handfallenhet. Avigsidan av förståelse heter medberoende. Fredsviljans avigsidan heter medlöperi. Rättvisans avigsida heter flathet. Avigsidan av respekten för olikheter kallas låt gå-mentalitet.
Plikten och skyldigheten hos en demokratis ledare är att med ord och handling se till att dessa dygder inte vänds i sina avigsidor. Det jag ser är att vi saknar ledare med den grad av mod och statsmannaskap som krävs för att hålla rågångarna röjda och tydliga. Och de män vars aggressivitet nu har ett möjligt forum för utlopp kan fortsätta, utan att deras medlöpare drabbas, utan att den heliga idrotten får betala ett rimligt pris för det som sker. Med andra ord: huliganerna bestämmer var gränserna går.
Så ska det helt enkelt inte gå till.
Män står för merparten av allt våld i samhället. Någon agenda för god och kraftfull manlighet finns egentligen inte. Jag begriper inte hur det kunnat bli så. I min uppväxtmiljö fanns begreppet "bra karl" klart definierat som en man som värnade sin familj och sitt närsamhälle, som försökte göra bra insatser i arbete och där man nu befann sig, som kunde hantera spriten eller valde bort den, som var hederlig och hade vettiga värderingar och aldrig jävlades med kvinnor eller andra män.
Det var kort sagt en fråga om att vara en vettig människa efter bästa förmåga. Jag skulle påstå att de värdena står sig utmärkt än idag, men det ängsliga tassande som istället blivit följden är inget som utgör något föredöme, bör heller inte göra det.
Jag kommer att göra mitt bästa för att lära min son de värderingar jag haft nytta av, eller snarare: de värderingar som gjort att världen och de nära haft nytta av mig, som gjort att jag kunnat dra gränser jag kunnat stå för och inte minst de slutsatser jag dragit av de misstag jag gjort. Sedan måste han leva sitt liv utifrån sina premisser, men har åtminstone något att relatera till. Mera kan jag inte göra.
Han har, liksom de flesta av de aggressiva och våldsbenägna, den konstruktion av hjärnan som är inom autismspektrat. Jag har sannolikt en sådan själv och det innebär att leva med ett inre som verkligen kan koka över rejält. Vi är oerhört beroende av att ha normer och en medveten förhållning till tillvaron som både är positiv för omvärlden och i samklang med oss själva, sådana vi verkligen är.
Det jag frågar mig är om nyckelfigurerna bland huliganerna, i Fasces, i SA och motsvarande, om de haft någon som faktiskt lärt dem en sådan förhållning. Man kan inte räkna med att en närvarande pappa garanterar det, utan detta behövs från lärare, ledare, föregångare, arbetskamrater, chefer - alla de som är så rädda för att stiga fram och faktiskt leda på riktigt.
Och så får vi män som varken tar ansvar för sina handlingar eller tar hjälp för att förändra hur de förhåller sig. De söker sig dit där de faktiskt är välkomna med hela sitt hat och blir bekräftade. Till sist finns bara en våldsbenägen fotbollssupporter i egna och andras ögon. Resten, MANNEN, försvann på vägen.
Låt oss för Guds skull ta vara på våra unga män! Och stoppa de möjligheter som finns att legitimera våldsbeteendet, för deras egen och omvärldens skull, inte minst kvinnornas. Det är upp till oss att lära dem och leda dem.
Fredrik Larsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar