Det finns så mycket jag vill säga. Så många tankar och ord, som bara väntar på att få slå sig fria. Inuti mig, känns det som att min kropp inte kan rymma alla känslor. Jag vill explodera i en enda stor fyrverkeripjäs av kärlek, hat, skratt och tårar. Inuti min hjärna, ser det ut som om en konfettibomb nyss smällt av. Jag försöker reda ut, och städa upp, men utan resultat. Hela jag är bara en enda stor oreda. Allt är som en enda stor labyrint, och jag fortsätter att gå vilse i mig själv om och om igen.
Om du kunde känna trycket innanför mitt
bröst, när jag försöker förklara någonting. Alla ord vill bara komma ut på en
och samma gång, men resultatet blir en oförståelig sörja som ingen kan tyda.
Om du kunde känna kärleken och glädjen som
sprider sig ut i varenda millimeter av kroppen, och tårarna som kommer när jag
inser, att du aldrig någonsin kommer förstå exakt HUR mycket jag faktiskt
känner.
Om du kunde känna hur ledsen och arg jag
blir på mig själv, när jag gör dig besviken.
Om du kunde känna frustrationen som uppstår
när du inte förstår vad jag menar, för i min värld är det helt solklart.
Om du kunde förstå hur arg jag blir, för
att jag aldrig kommer hitta rätt ord för att kunna förklara hur det känns.
Om du bara kunde känna vad jag känner, så
kanske du kunde förstå varför jag ibland agerar som jag gör.
Om du bara visste hur det känns, att leva i
en värld, där allt är i neon, medan din värld går i toner av pastell.
Jag är långt ifrån lätt att leva med, för
ingenting är någonsin lagom i min värld. Jag kommer aldrig någonsin vara lagom.
Men jag försöker så gott jag kan.
Tintin Charles Wigarth
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar