tisdag 13 mars 2018

Dysfunktionella familjer ett livslångt handikapp

Jag satt i bilen på väg till jobbet för ett tag sedan och lyssnade på radion. Växlade mellan kanalerna när en dokumentär fångade min uppmärksamhet. Den handlade om Barnen i Nordiska motståndsrörelsen.
Det som slog mig när jag lyssnade på dokumentären är att de här barnen är utsatta för samma fenomen som barn som växer upp i ett hem med missbruk eller i hem som på andra sätt är dysfunktionella.

Jag har arbetat med barn och ungdomar hela mitt vuxna liv och sett hur ett dysfunktionellt hem påverkar barnen som växer upp där. När jag läste till Etnolog skrev jag en B-uppsats om barn som växer upp i missbruk. Den heter Kaka söker maka ELLER det suger. En studie om barn i familjer med missbruk. 
I den kan man se att det finns många paralleller mellan barn till missbrukare och barn som växer upp i andra dysfunktionella hem.

I uppsatsen skriver jag om identitet. 

"Identitet
Barn som lever med missbruk i familjen har förlorat sin identitet. Ett barn till en alkoholist saknar också ålder, eftersom samma saker gäller oavsett om man är fem eller trettiofem menar Woititz.[19] Symptomen som vuxna barn visar upp kan kallas för överlevnadsstrategier och är inte unika för vuxna barn till alkoholister utan gäller för alla som vuxit upp i dysfunktionella familjer. De är rädda för människor, speciellt auktoritetsgestalter dessutom så isolerar de sig. De söker ideligen andras godkännande och förlorar ofta sin egen identitet på vägen. Vuxna barn vill ideligen vara andra människor till lags och uppför sig dessutom olika beroende på vem de pratar med. Problemet är att beter man sig så en längre tid så tappar man till slut sin egen identitet. Ofta blir barn till alkoholister själva alkohol- eller drogberoende och/eller så gifter de sig med missbrukare. De kan även dras till andra missbrukarbeteenden som arbetsnarkomaner, spelberoende och matberoende och är beroende av upphetsning, uppståndelse, oro och spänning."

Missbruk och dysfunktionella familjer är handikappande.   
Att man som barn påverkas av den miljö man växer upp i är inte så konstigt det har mina barn också gjort. Att som barn växa upp i en dysfunktionell familj påverkar därför så klart barnets tankesätt och omvärldssyn och det skiljer sig från andra barn. Det går att likna det vid ett slags handikapp eftersom barnen ibland får problem med att förstå andra människor med ett sunt fungerande känsloliv. Detta går också åt det andra hållet, den som vuxit upp i en normalstörd familj har svårt att förstå de andra barnen. Det är som om de kommer från två olika världar.

Barnen i den här störda miljön lever inte sin barndom utan de överlever den.
En av de mest destruktiva sakerna med att växa upp i en dysfunktionell familj är att barnen inte lär sig eller förstår vad som är bra för dem eller inte.  När det gäller barn och uppväxt handlar mycket om att söka sin identitet och även barn i normalstörda familjer kan ha svårt med detta. Det som gör det extra svårt för barnen i den dysfunktionella familjen är att de har inga vuxna som kan visa dem vägen eller vara riktmärke åt dem för att visa vad som är det rätta utifrån samhällets normer.

Livslång påverkan.
En av mina informanter i uppsatsen konstaterar "att konsekvenserna av att leva i ett hem med missbruk påverkar barnen långt upp i vuxen ålder eller som hon uttryckte det ”det lever sitt tysta liv effekterna av barndomen och verkar ibland i generationer”. Att barnen förlorar sin barndom är något som är återkommande i både litteratur och intervjuerna." Något som gäller för alla barn från dysfunktionella hem. 

"Att behöva bli vuxen för tidigt och inte få leka på samma sätt eller kunna ta hem kompisar som andra barn inverkar givetvis på vuxenlivet. För det är i leken vi provar, formar och skapar tilliten och relationerna till andra människor. Om man som barn inte får tillgång till sin barndom utan ska ta hänsyn, tassa på tå, uträtta ärenden, leta efter mamma, passa syskonen och bevara familjehemligheten så säger det sig självt att det påverkar ett barn att växa upp på det sättet. I intervjuerna kommer det fram att som vuxna anser barnen att de skulle inte ha behövt bo kvar i hemmet. Även om föräldrarna och barnen själva oftast vill bo kvar. Barnen måste få en chans att få ordning och reda på sina liv eller som en av intervjupersonerna uttryckte det ”få reda på hur det kan vara att växa upp i en normal familj utan missbruk”."

Det är det viktigt att komma ihåg att olika barn har olika överlevnadsstrategier. Och att alla barn är olika därför måste man hela tiden se till barnets bästa. Att ingenting göra för barnen borde inte vara ett alternativ och att bara låta det dysfunktionella styra barns vardag är varken rätt mot dem eller deras framtid. 

Lev och må
Britt-Inger




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar