Linda skriver: Ingen panik, alla på en gång

Som kock i ett bra restaurangkök är jag hela tiden omgiven av fantastiska råvaror, nylagade såser, stora soppbaser som kokar intensivt och sprider underbar doft, och nygräddat bröd.

Jag har möjlighet att på en personallunch käka à la carte som andra betalar flera hundra kronor för, och att käka desserter tills jag är fyrkantig.

Men det gör jag inte. Ingen av mina kollegor heller. Vi står där vid luckan och äter potatis i olika former, som vi doppar i såsslattar som blivit över i kastrullerna, och pratar om gamla arbetskamrater som utmärkt sig på olika sätt (sinnessjuka, yrkesskickliga, roliga, ofta alltihop) eller om maträtter vi vill äta, och drömmer oss bort till fjärran matkulturer.

Det kommer in disk, mängder med kaffekoppar med servetterna nedtryckta tillsammans med kaffe, snusar, och glass. Varje dag. Varför gör ni så? Det är bara att börja utgrävningarna och försöka få ut pappersmassan. Ibland blir man överraskad av något extra kletigt i botten. Tvål och handsprit, och sedan på det igen.

Så röjer vi vidare med maten.

Lägger med minutiös noggrannhet den friterade rotsellerin på äppelcider­såsen, flamberar jordgubbarna med grönpeppar till vaniljglassen, och pressar potatis till duchessemoset tills armarna skriker.

Vi skriker förtvivlade åt den stackarn som bär ut tallrikarna i fel ordning, och därmed riskerar att maten inte är tillräckligt varm när den når bordet, och gör omsorgsfullt en tallrik soppa åt henne som kompensation. Som hon så klart inte hinner äta innan den kallnar.

Kockarna flockas girigt i luckan igen.

Det står överbliven friterad sötpotatis och saffransaioli där. Vi hänförs över hur olika sorters potatis igen gifter sig med all slags majonnäs, och skvallrar om vilka kändisar vi matat i dag, lokala såväl som nationella. Barnens dagisfröken, en känd hockeyspelare, och han den nya på Ica.

En kock begärs ut i matsalen. Jag går ut, styrkt av ett oräknat antal koppar kaffe som oftast hunnit kallna innan jag drack dem, och blir ombedd att lchf-recensera hela menyn.

Jag gör det, givetvis. Går igenom rätt efter rätt. Inget passar smaken. Jag erbjuder flera alternativ till den ordinarie menyn, men inget passar den jag ska mata. Jag kan göra coleslaw, ostchips, eller kanske slå knut på mig själv och spela munspel med röven?

”Jag tar en glass i stället”, säger hen, och väljer Daimstruten.

Då kommer middagsruschen, en timme tidigare än väntat. Matsalen fylls med människor. Allt vi håller på med i köket måste omedelbart avbrytas till förmån för att få ut tallrikarna i en rasande fart. Finns alla tillbehör? Vem fan har ställt bort lingonsylten, och var är de långbakade tomaterna? Är det här all älgskav som finns kvar?

Efter någon timme värker fötterna, och vätskebristen är påtaglig. Vi förbereder inför nästa sjöslag. Men först samlas vi över några kroketter, med nygjord vitlöksdressing till.

Linda Lundqvist