fredag 10 maj 2019

Olika är vackert - olika är bra!


Jag såg en film om en tjej med Downs syndrome, hon lyckades med saker som ingen trodde hon skulle klara av. Jag blev rörd över hennes fantastiska förmågor och såg hur magiskt vackert det var just för att hon var olik.

Mångfald och olika är en förutsättning för det fulländade. En svart/vit regnbåge är inte rolig, men tillsätt olika färger så blir den vacker. Mångfald är berikande och vackert.

Att följa sin egen vilja är underbart och gör att barnen växer om de får lov att vara annorlunda men ändå bli uppskattade. Att skapa ett tillåtande klimat kring barn som är olika gör att de kan växa upp till trygga vuxna. De kanske inte alltid hanterar saker på det sätt som systemet vill utan kanske gör det på sitt sätt, så att det ska bli bra för dem. Anpassa systemet efter barnen inte barnen efter systemet så kommer barnen växa upp känna sig lyckade istället för misslyckade.

Det är vi i vuxenvärlden som skapar misslyckandet.

Skolan är inte gjord för barn som är annorlunda utan försöker hela tiden pressa in barnen i systemet och när det inte går skyller det på barnen, för skolan har ju tagit fram pedagogik och försökt. Kanske var det deras pedagogik som inte fungerade, bara för att den är fin och bra betyder det inte att den är funktionell.

Om det inte fungerar gör något annat ända tills det fungerar. Tänk utanför boxen.

Vuxenvärlden, skolan, systemet är inte anpassat efter barnen, så gör om och gör rätt istället för att få barnen att må dåligt. Det är inte de som gör fel, det är vi som är vuxna som inte kan anpassa rätt till de som är olika.

Punkterna är tagna ur boken ”Ten Things Every Child with Autism Wishes You Knew” av författaren Ellen Notbohm. Hon är mamma till söner med autism och adhd.

1. Jag är ett barn
Autism är något jag har, det är inte vad jag är. (Är du bara en sak, eller är du en person med tankar, känslor, preferenser, idéer, talanger och drömmar? Är du överviktig, har glasögon eller klumpig? Det kanske är det jag ser när jag först träffar dig, men du är något mer än så eller hur?)

2. Mina sinnen är osynkade.
Det innebär att vanliga ljud, dofter, smaker, och beröring som du kanske inte ens lägger märke till kan vara direkt smärtsamt för mig. Min hjärna kan inte filtrera alla intryck och jag blir överbelastad.

3. Gör skillnad på kommer inte (jag väljer att inte göra det) och kan inte (jag är inte förmögen att göra det).
Det handlar inte om att jag inte lyssnar på dina instruktioner eller att jag struntar i dig, jag förstår dig inte och kan alltså inte göra det du ber mig om.

4. Jag tolkar saker konkret och bokstavligt.
Jag blir förvirrad av dolda metaforiska uttryck, idiom som ”att ha huvudet på skaft” eller ”dra öronen åt sig”. Ordspråk och sarkasm är också svårt att förstå.

5. Lyssna på alla mina sätt att kommunicera.
Det är svårt för mig att förklara vad jag behöver när jag inte har vägar att beskriva mina känslor. Var vaksam på mitt kroppsspråk, om jag drar mig undan, blir irriterad eller andra tecken på att något skulle vara fel.

6. Visa mig! Jag är visuell.
Visa mig hur man gör någonting, istället för att bara berätta. Och var förberedd på att visa mig flera gånger, tålamod och träning hjälper mig att lära.

7. Fokusera och bygg på mina starka sidor i stället för mina svaga.

8. Hjälp mig i sociala situationer
Det kan se ut som att jag inte är intresserad av att leka med andra barn. Men det kan vara så att jag inte vet hur jag ska inleda en konversation eller hur jag ska ta mig in i leken.

9. Identifiera vad som leder till sammanbrott (meltdowns)
Utbrott och låsningar är obehagligare för mig än för dig. De uppstår för att jag pressat mig själv för hårt och utsatt mig för intrycksöverbelastning eller blivit pressad över min gräns socialt. Utbrotten kan förebyggas om man lär sig se ett mönster.

10. Älska mig villkorslöst
Kasta bort tankarna ”om du bara kunde…” eller ”varför kan du inte bara…” Du uppfyllde inte heller alla förväntningar dina föräldrar hade på dig, och du skulle inte vilja bli påmind om det hela tiden. Jag valde inte att ha autism. Utan ditt stöd är mina chanser att växa upp som en självständig individ och lyckas i livet väldigt små. Vi måste leva efter tre ord: Tålamod. Tålamod. Tålamod.

Britt-Inger

lördag 4 maj 2019

Försöker få till ett möte med vår kulturminister


Skrev brev till Amanda Lind. Ska bli intressant att se om jag får nåt svar. Frågade om hur hon tänker kring att jag och Kurt anser att resandebarnen ska ha en ursäkt av staten.

Vi träffade Alice Bah Kuhnke juli 2017 och framförde vad vi ansåg. Hur blev det fru kulturminister?
Nu kommer vi ställa samma fråga till Amanda Lind.

Bakgrunden till att vi vill få till stånd detta mötet är att mellan åren 1920-95 placerades minst 250 000 barn i fosterhem och barnhem. En stor del av dessa barn tillhörde Resandefolket och blev i och med omhändertagandet skilda från sina familjer och sin kultur. De skulle omprogrammeras för att bli ”dugliga” medborgare.

Både ersättningsnämnden och Kommissionen mot antiziganism har avslutat sina arbeten. Ersättningsnämnden upphörde som myndighet den 30 juni 2016 och det går inte längre att kontakta myndigheten. Den 30 juni 2016 upphörde också möjligheten till stödsamtal genom S:t Lukasstiftelsen. Kommissionen mot antiziganism avslutade sitt arbete den 20 juni 2016, då kommissionen lämnade in sitt slutbetänkande till regeringen ”Kraftsamling mot antiziganism” SOU 2016:44.

Ingen av dessa instanser har överhuvudtaget engagerat sig i alla barn som blev omhändertagna på etniska grunder. Detta trots att det pågick en systematisk utrotning av Resandefolket. Staten omhändertog barnen och satte dem i ”särskola” så att staten kunde använda sig av steriliseringslagarna när de blev äldre. Att man genom sterilisering och lobotomering av vuxna och omhändertagande av barn försökte begå ett folkmord på Resandefolket är det ingen som tagit hänsyn till eller lagt fokus på.


Ska bli intressant att se hur vår nya kulturminister tänker i denna fråga.

Fortsättning följer
Britt-Inger