Året som gått och året som komma ska

Det har varit ett år med många upp och nedgångar. Det känns som det här året har tagit ut svängarna rejält.

2019 började inte så bra, min älskade mamma dog i början av året. Det var en svår förlust som gjorde mig lite vilsen ett tag.

Sen började jag nytt jobb i Lycksele som föreståndare på ett nystartat HVB-hem. Lite tillbaka till rötterna och lite närmare hem.

Men innan dess avslutade jag mitt jobb i Nordmaling som Kultur och fritidschef med att sjösätta en Regnbågsvecka och kommunen beslutade att flagga på de nationella minoriteternas dagar och under Regnbågsveckan. Det var ett otroligt roligt projekt som jag hoppas lever vidare. Kommuninnevånarna visade sig vara ett gäng som gillar mångfald, responsen och engagemanget blev otroligt. Jag kan ibland sakna Nordmalings gemenskap och välkomnande av nya saker.

Sen var det dags för ny ort, ny lägenhet och nytt jobb. Jobbmässigt har det, som i alla nystartade verksamheter, funnits upp och nedgångar, barnsjukdomar och strukturer som måste sättas. Men i det stora hela trivs jag med jobbet och känner att jag har massor att ge till verksamheten och kommunen.

Magasin DIKKO mitt lilla skötebarn, har varit lite av en räddningsplanka för mig när jag haft lite tyngre stunder. Tidningen går från klarhet till klarhet och fler och fler läser den och vill engagera sig i tidningen. Så roligt, man kan inte annat än bli glad av sånt. Engagemang är ljuvligt.

Jag har föreläst lite grann, men har tyvärr inte hunnit med det i samma utsträckning som tidigare av olika anledningar. Under nästa år kanske jag kan hinna med fler föreläsningar, vi får se.

Sen fick jag Katarina Taikon - priset ett pris som jag är otroligt stolt över att ha fått och som betyder mycket för mig personligen. Priset hjälpte mig också att förstå hur viktigt det är att engagera sig i sånt som betyder något. Samtidigt som det gav mig en belöning för allt ideellt arbete som jag under åren lagt ner på mänskliga rättigheter genom åren. Det tände min gnista igen, inte för att den hade slocknat, den lyser snarare klarare nu är tidigare. Och det gör mig redo för 2020 och det som året har i beredskap åt mig.

Sen har jag publicerat min saga Valentin - Vorsnos drom, både här i bloggen och i magasin DIKKO och på allvar startat igång projekt Dinglarens väg - Metodboken tillsammans med Ann, Linda och Johanna.

2020 hoppas jag ska visa sig vara det år då jag får rätat ut lite frågetecken, att jag arbetsmässigt hittar min plattform och att jag framförallt får ha roligt och trivas.

Lev och må

Britt-Inger