En tid som denna behöver vi fundera på hur man kan hjälpa människor som lever i ett ohälsosamt förhållande. Av egen erfarenhet vet jag hur fruktansvärt svårt det är att bryta upp ifrån ett förhållande. Jag var medveten om hur det sakta bröt ner mig dag för dag.
Någonstans fanns det ändå något i mig som fortfarande höll fast vid att jag borde faktiskt vara värd något. Jag som hade blivit isolerad från mina gamla kompisar eftersom de, enligt honom, inte var bra för mig. Jag tog kontakt med en person som jag hade träffat på en gemensam aktivitet. Hon blev någon som jag började testa olika teorier på. Jag kunde till exempel ta upp en situation som hade hänt hemma och berättade om det. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag studerade henne för att se vilken reaktion hon fick på det jag berättade. Jag blev uppriktigt förvånad av att hon reagerade så starkt, för jag hade ju fått lära mig att hålla inne med känslor. Det kunde vara farligt att känna för mycket.
Det som min nyfunna vän var bra på var att lyssna, ge mig feedback och ändå låta mig ta min tid med att berätta. Hon var tydlig och saklig, men kom aldrig med förmaningar om hur jag borde göra. Hon fanns mest där som ett bollplank och utan att hon tänkte på det hjälpte hon mig att börja sortera ut det som var galet i den situation jag befann mig i. Jag pratade aldrig om henne hemma för jag förstod att om han fick reda på att vi pratade så skulle han sortera bort henne också. Ju mer vi lärde känna varandra desto tydligare blev hennes reaktioner på det jag berättade. Lite som en dans, jag berättade saker som var jobbiga och hon följde med mig, och när jag backade så backade hon med, men fanns kvar bredvid mig, utan krav.
Det är först i efterhand som jag har blivit medveten om hur jag, utan att jag visste det, tog fast vid en livlina och bad om hjälp. För i det jag levde räknades inte mina känslor som något som hade betydelse. Jag var inte värd något alls. Då allt eskalerade och jag valde att flytta så fanns hon där. Jag visste att jag inte längre var ensam. Kommer ihåg hur hon satt med tårarna rinnande nerför kinderna för min skull, och jag förstod inte varför. Med tiden så byggde vi på vår relation och när hon och och några till bestämde sig för att det var nog, så visste jag att jag inte kunde säga emot. Hon och hennes sambo var tydliga i vad som skulle hända och att jag inte kunde välja längre. Det var dags att bryta upp och ställa honom till svars för hur det var.
Hon följde med mig till polisen och drev på när jag backade och var väldigt tydlig med att jag behövde berätta allt, sedan fick polisen göra en bedömning av vad man skulle göra. Något som jag är tacksam för. För hon tog bort ansvaret från mig. Det var inte jag som anmälde honom utan jag berättade min historia. Om sedan polisen bedömde att det var brottsligt så kunde inte jag göra något åt det. Efteråt när jag fick panik och ville ta tillbaka det jag sagt, eftersom det blev tydligt att det här var faktiskt något som polisen bedömde var brottsligt, så fanns hon där och såg till att jag inte tog tillbaka det jag hade berättat. Hon var den som körde mig till skyddat boende när det blev riktigt akut för mig och jag inte längre kunde bo hemma utan behövde gömma mig.
Allt sedan dess har hon och hennes sambo funnits där för mig. De betyder så mycket för mig.
Vad vill jag ha sagt med det här?
Det handlar inte om att om man misstänker att någon far illa så ska man hoppa rakt in i det och försöka hjälpa. Jag önskar bara att fler människor gjorde som min vän. Det kan räcka med att du ser någon i ögonen och säger hej. Att du som medmänniska är tydlig med att personen du möter har ett värde. Så le och säg hej. Det kan vara så att den person du uppmärksammar kanske inte har det svårt, då kan jag tänka att ingen mår dåligt av att någon faktiskt uppmärksammar dem.
I dessa tider när inget är som vanligt skulle jag önska att man tränade på att uppmärksamma andra. Vem vet, det kanske blir en början på vänskap som växer sig starkare än du någonsin kunnat tro.
Irene Vrede
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar