Nu är sommar nu är det sol…
Så sjöng vi när jag var liten. Vi var på semester på väg från Göteborg till
Skellefteå och släkten. Vi hade flyttat till södra Sverige eftersom det inte
fanns arbete i norr. Pappa hade jobbat halva lördagen och mamma packade bilen
när han kom. Det stuvades in packning, ungar, hundar, mat och vuxna in i den
lilla bilen och så bar det av. Vi sov och åt den medhavda korven och mackorna i
bilen medan pappa körde utan uppehåll hela vägen.
Vi sjöng, pratade och hade det förväntansfullt trevligt under den långa
resan. Jag har många glada och trevliga minnen från dessa semestrar. Gemenskap,
vänskap och närhet, så värdefullt för barn och vuxna.
Det var då.
Nu är det sommar igen och barn och vuxna funderar på sin ledighet. Fast
inte alla, en tredjedel av landets arbetarkvinnor har inte ens råd att åka bort
en vecka för att koppla av. LO:s stora rapport visar stora klyftor kring
semestern.
De som är mest utsatta är de som har arbetaryrken och då i synnerhet
kvinnorna. Det är för de kvinnorna som har lägst utbildning och de som går på
vikariat som det är det nästintill omöjligt att ta en semestervecka. De har
inte råd att hyra sommarstuga eller husvagn, de har heller inte råd att förlora
den inkomsten som arbetet ger. Förklaringen till det är att de har sämst
arbetsvillkor med lägst löner. Många jobbar också deltid med otrygga
anställningar ofta på obekväma arbetstider. Är kvinnan dessutom ensamstående
verkar det där med semester vara en utopi.
I år har det dessutom varit en ovanligt kall vår så solsemestrandet slår
rekord igen. Föräldrarna packar, ordnar med hundvakt, husvakt, blomvakt och
barnens ögon lyser av förväntan. Semester inom landet eller utom spelar inte så
stor roll för de som har råd. Dagarna fylls av aktiviteter och skoj.
Barnen är de som drabbas hårdast.
Barnen till de arbetande kvinnorna får vara på fritids under sommaren eller
ensamma hemma när mamma jobbar. Och om fritids sommarstänger måste mamma leta
nödlösningar för barnen. Sommaren består av besök på stranden med medhavd mat
på sin höjd och någon grillkväll ute på gården. Det handlar mer om gemenskap,
vänskap och närhet än dyra upplevelser.
Sen kommer barnen tillbaka till skolan när sommaren är slut och alla ska
berätta om vad de gjort under sommarlovet. De mer välbärgade berättar vitt och
brett om sina aktiviteter och försöker bräcka varandra medan barnet till den
ensamstående mamman sitter tyst i sin bänk. Lärarna och barnen ritar och
samtalar om sommarupplevelserna i en egen gemenskap där alla inte får plats.
När jag var liten skulle vi också prata om sommarlovet och semestern i
skolan. Jag spelade inte i de andras division, de hade varit i sommarstugor och
haft en massa upplevelser som de kunde berätta om. Jag satt tyst i min bänk
medan de andra berättade och ibland skarvade jag en del i mina berättelser för
att få vara en del i gemenskapen, för att vara en av dem som hade något att
berätta om sommaren. Jag kände mig tvungen att hitta på något, för gemenskap,
vänskap och närhet är inget att komma med mot Liseberg, sommarstugor och Gröna
Lund.
Det är ingen skillnad då och nu.
Klasskillnaderna fanns då och de finns nu. Även om man som barn tycker det
är roligt att trängas i en bil eller åka till stranden för picknick så är det i
skolan efter sommaren som skillnaden blir tydlig. Värden som gemenskap, vänskap
och närhet är helt fantastiskt för ett barn men de har ingen status när man ska
berätta om upplevelser i skolan.
De lägst betalda borde få mer lön, alla borde kunna ta semester men
framförallt borde det vara förbjudet för lärare i skolan att fråga barnen efter
sommarlovet vad de har gjort på semestern.
Nu är sommar nu är det sol, nu är det koskit i hagen…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar