Lev och må
Britt-Inger
söndag 29 december 2013
onsdag 25 december 2013
Ser fram emot 2014
Nu är julen avklarad. Nu är det nästa och det är nyår även det kommer bli lugnt. Sen blir det en välbehövlig semester i varmare trakter. Längtar att få sätta mig på planet, slappna av och få njuta av god mat trevligt sällskap och en massa bad.
2014 tror jag kommer bli ett spännande år. Jag vet inte så mycket om vad som kommer att hända än men är full av förtröstan inför det nya året.
2014 tror jag kommer bli ett spännande år. Jag vet inte så mycket om vad som kommer att hända än men är full av förtröstan inför det nya året.
Lev och må
Britt-Inger
lördag 21 december 2013
Finns tomten på riktigt?
Nu närmar sig julen med stormsteg, men först ska jag klara av min födelsedag. Mamma ringde och sa att hon ville komma så henne ska jag hämta. Hon berättade också för mig att hon ville ha tårta så det är bara att investera i en.
Jag kom med ljuset brukar jag säga för för idag är det årets mörkaste dag, eller vintersolståndet som det också kallas. Det markerar tidpunkten när det vänder och dagarna blir allt ljusare och längre. Så nu väder det, nu går vi mot ljuset. Do you see the light?
Julen ska vi sen tillbringa med min lilla mamma och hennes särbo, vi ska också åka förbi hos Rogers föräldrar. Alla dessa fyra börjar ha uppnått en aktningsvärd ålder så vi kände att vi kunde tillbringa julen med dem i år. De unga har fullt upp och kommer nog inte sakna oss så mycket.
Till nyår blir det lugnt för i den 2 januari drar vi till Thailand för en mycket välbehövlig semester.
Vilket innebär att det kommer vara lugnt på den här sidan ett tag. Så tills vi ses igen, sköt om er, ät inte mer än ni orkar och se till att njuta av helgerna vi har framför oss.
Jag kom med ljuset brukar jag säga för för idag är det årets mörkaste dag, eller vintersolståndet som det också kallas. Det markerar tidpunkten när det vänder och dagarna blir allt ljusare och längre. Så nu väder det, nu går vi mot ljuset. Do you see the light?
Julen ska vi sen tillbringa med min lilla mamma och hennes särbo, vi ska också åka förbi hos Rogers föräldrar. Alla dessa fyra börjar ha uppnått en aktningsvärd ålder så vi kände att vi kunde tillbringa julen med dem i år. De unga har fullt upp och kommer nog inte sakna oss så mycket.
Till nyår blir det lugnt för i den 2 januari drar vi till Thailand för en mycket välbehövlig semester.
Vilket innebär att det kommer vara lugnt på den här sidan ett tag. Så tills vi ses igen, sköt om er, ät inte mer än ni orkar och se till att njuta av helgerna vi har framför oss.
Lev och må
Britt-Inger
tisdag 17 december 2013
Ett minne att vårda
Har precis kommit hem från en promenad med hundarna på heden. Skogen var full av renspår och hundarna sniffade och drog i kopplet. Jag gick där och filosoferade, kände hur kylan nöp i örsnibbarna och hur skogens frid gav mig lugn och energi.
Så kom jag att tänka på när jag nyss hade flyttat till Skellefteå för ca 25 år sedan, det var nog renspåren som fick mig att tänka på detta, när mina väninnor från Kungälv med sina barn kom upp för att hälsa på mig.
Det var sportlov och huset fylldes av mina väninnors tjatter och barnens skratt. Vi sov överallt och hade det ganska mysigt. För mina väninnor och deras barn var ju bara all snö en upplevelse men ändå mer exotiskt var att det fanns ren i skogarna runt Skellefteå. En dag bestämde vi oss för att göra en rensafari. Vi lånade mamma och pappas Van och packade in alla i bilen (det där med bilbälte och sånt var inte så noga på den här tiden. Bland annat stoppade vi in en vanlig soffa i Vanen för att alla skulle få plats.
Nåja, så bar det iväg, på snöiga halkiga vägar körde jag gamla Boliden vägen förbi Myckle, Medle, Slind, Grubban och alla andra namn som mina väninnor skrattade gott åt, vi närmade oss Selsforsen när de svarta sopsäckarna på plogkäpparna varnade för ren. Vi körde vidare och nu var spänningen på topp i bilen, det gick att nästan ta på den. Alla hade blickarna klistrade mot fönsterrutorna, spanades ut i skogen. Nu gav någon till ett skrik, den första renen hade visat sig till allas förtjusning och till min lättnad (för tnk om vi inte hade fått syn på någon ren). Vi körde vidare och fann nu en hel flock, vi stannade bilen, det pratades högt i bilen, det skrattades och alla var nöjda med rensafarin. Nu var det någon som vrålade i bilen för som grädde på moset stod en av renarna och pissade inte långt från bilen till alla barns stora förtjusning (och vuxnas).
Nu kunde jag vända bilen hemåt igen, alla var nöjda och stämningen kunde inte vara högre. Rensafarin hade blivit mycket lyckad och att en ren pissade bredvid bilen var det stora samtalsämnet på vägen hemåt.
Den här resan och den veckan när mina väninnor från Kungälv kom upp till mig i Skellefteå är ett av de där minnena som jag brukar ta fram ur minnesbanken när jag har någon tyngre dag ibland. Ett härligt minne som gör mig glad.
Till saken hör att några år efter deras besök skulle jag och min sambo åka och titta på ett hus och då åker vi just den vägen som jag och mina väninnor tog den dagen. Dessutom så köper vi huset och bosätter oss där, så detta underbara minne kommer till mig inte bara när det går tungt utan någon gång om sänder. Det är ett härligt minne som jag är lite rädd om.
Så kom jag att tänka på när jag nyss hade flyttat till Skellefteå för ca 25 år sedan, det var nog renspåren som fick mig att tänka på detta, när mina väninnor från Kungälv med sina barn kom upp för att hälsa på mig.
Det var sportlov och huset fylldes av mina väninnors tjatter och barnens skratt. Vi sov överallt och hade det ganska mysigt. För mina väninnor och deras barn var ju bara all snö en upplevelse men ändå mer exotiskt var att det fanns ren i skogarna runt Skellefteå. En dag bestämde vi oss för att göra en rensafari. Vi lånade mamma och pappas Van och packade in alla i bilen (det där med bilbälte och sånt var inte så noga på den här tiden. Bland annat stoppade vi in en vanlig soffa i Vanen för att alla skulle få plats.
Nåja, så bar det iväg, på snöiga halkiga vägar körde jag gamla Boliden vägen förbi Myckle, Medle, Slind, Grubban och alla andra namn som mina väninnor skrattade gott åt, vi närmade oss Selsforsen när de svarta sopsäckarna på plogkäpparna varnade för ren. Vi körde vidare och nu var spänningen på topp i bilen, det gick att nästan ta på den. Alla hade blickarna klistrade mot fönsterrutorna, spanades ut i skogen. Nu gav någon till ett skrik, den första renen hade visat sig till allas förtjusning och till min lättnad (för tnk om vi inte hade fått syn på någon ren). Vi körde vidare och fann nu en hel flock, vi stannade bilen, det pratades högt i bilen, det skrattades och alla var nöjda med rensafarin. Nu var det någon som vrålade i bilen för som grädde på moset stod en av renarna och pissade inte långt från bilen till alla barns stora förtjusning (och vuxnas).
Nu kunde jag vända bilen hemåt igen, alla var nöjda och stämningen kunde inte vara högre. Rensafarin hade blivit mycket lyckad och att en ren pissade bredvid bilen var det stora samtalsämnet på vägen hemåt.
Den här resan och den veckan när mina väninnor från Kungälv kom upp till mig i Skellefteå är ett av de där minnena som jag brukar ta fram ur minnesbanken när jag har någon tyngre dag ibland. Ett härligt minne som gör mig glad.
Till saken hör att några år efter deras besök skulle jag och min sambo åka och titta på ett hus och då åker vi just den vägen som jag och mina väninnor tog den dagen. Dessutom så köper vi huset och bosätter oss där, så detta underbara minne kommer till mig inte bara när det går tungt utan någon gång om sänder. Det är ett härligt minne som jag är lite rädd om.
Lev och må
Britt-Inger
måndag 16 december 2013
Julen närmar sig
med stormsteg. Jag håller mest på att sortera papper och få ordning på mitt hem igen. Det tar sig, det tar sig sa mordbrännaren och vifta med hatten snart är mitt hem som jag vill att det ska vara. Mycket har hamnat i soporna, efter 15 år med ungdomar (och då borträknat de egna) så har det blivit lite prylar.
Jag hittar också en del saker som jag inte har hjärta att slänga, som en skärbräda med alla vi som bodde här inbrända i träet, till och med hunden och katten är med. Den fick bli kvar. Annars har jag varit ganska skoningslös i mitt slängande.
Alla papper verkar däremot vara en ändlös historia efter 15 år. Så jag sorterar och sorterar och sorterar och nu har jag kommit i det stadiet att jag lägger det i kartonger och ställer ut det i vårt uthus. Får ta det när andan faller på eller när jag får kasta det.
Så var det julen och som vanligt har jag inte köpt en enda julklapp ännu, varför frångå traditionerna. Det löser sig, vi har inte så höga krav i vår familj, det är ju faktiskt tanken som räknas. I år kommer vi nog åka ner till min gamla mamma och fira jul, hon är 84 år så hon kan vara värd vår uppmärksamhet. Teo bjöd också in oss till jul, men jag tror att han kommer ha fullt upp så han lär inte märka att vi inte är med.
Snart är det 2014 och jag ser fram emot det året med spänning och förväntan.
Jag hittar också en del saker som jag inte har hjärta att slänga, som en skärbräda med alla vi som bodde här inbrända i träet, till och med hunden och katten är med. Den fick bli kvar. Annars har jag varit ganska skoningslös i mitt slängande.
Alla papper verkar däremot vara en ändlös historia efter 15 år. Så jag sorterar och sorterar och sorterar och nu har jag kommit i det stadiet att jag lägger det i kartonger och ställer ut det i vårt uthus. Får ta det när andan faller på eller när jag får kasta det.
Så var det julen och som vanligt har jag inte köpt en enda julklapp ännu, varför frångå traditionerna. Det löser sig, vi har inte så höga krav i vår familj, det är ju faktiskt tanken som räknas. I år kommer vi nog åka ner till min gamla mamma och fira jul, hon är 84 år så hon kan vara värd vår uppmärksamhet. Teo bjöd också in oss till jul, men jag tror att han kommer ha fullt upp så han lär inte märka att vi inte är med.
Snart är det 2014 och jag ser fram emot det året med spänning och förväntan.
Lev och må
Britt-Inger
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)