Dysfunktionella familjer ett livslångt handikapp

Jag satt i bilen på väg till jobbet för ett tag sedan och lyssnade på radion. Växlade mellan kanalerna när en dokumentär fångade min uppmärksamhet. Den handlade om Barnen i Nordiska motståndsrörelsen.
Det som slog mig när jag lyssnade på dokumentären är att de här barnen är utsatta för samma fenomen som barn som växer upp i ett hem med missbruk eller i hem som på andra sätt är dysfunktionella.

Jag har arbetat med barn och ungdomar hela mitt vuxna liv och sett hur ett dysfunktionellt hem påverkar barnen som växer upp där. När jag läste till Etnolog skrev jag en B-uppsats om barn som växer upp i missbruk. Den heter Kaka söker maka ELLER det suger. En studie om barn i familjer med missbruk. 
I den kan man se att det finns många paralleller mellan barn till missbrukare och barn som växer upp i andra dysfunktionella hem.

I uppsatsen skriver jag om identitet. 

"Identitet

Barn som lever med missbruk i familjen har förlorat sin identitet. Ett barn till en alkoholist saknar också ålder, eftersom samma saker gäller oavsett om man är fem eller trettiofem menar Woititz.[19] Symptomen som vuxna barn visar upp kan kallas för överlevnadsstrategier och är inte unika för vuxna barn till alkoholister utan gäller för alla som vuxit upp i dysfunktionella familjer. De är rädda för människor, speciellt auktoritetsgestalter dessutom så isolerar de sig. De söker ideligen andras godkännande och förlorar ofta sin egen identitet på vägen. Vuxna barn vill ideligen vara andra människor till lags och uppför sig dessutom olika beroende på vem de pratar med. Problemet är att beter man sig så en längre tid så tappar man till slut sin egen identitet. Ofta blir barn till alkoholister själva alkohol- eller drogberoende och/eller så gifter de sig med missbrukare. De kan även dras till andra missbrukarbeteenden som arbetsnarkomaner, spelberoende och matberoende och är beroende av upphetsning, uppståndelse, oro och spänning."

Missbruk och dysfunktionella familjer är handikappande.   

Att man som barn påverkas av den miljö man växer upp i är inte så konstigt det har mina barn också gjort. Att som barn växa upp i en dysfunktionell familj påverkar därför så klart barnets tankesätt och omvärldssyn och det skiljer sig från andra barn. Det går att likna det vid ett slags handikapp eftersom barnen ibland får problem med att förstå andra människor med ett sunt fungerande känsloliv. Detta går också åt det andra hållet, den som vuxit upp i en normalstörd familj har svårt att förstå de andra barnen. Det är som om de kommer från två olika världar.

Barnen i den här störda miljön lever inte sin barndom utan de överlever den.
En av de mest destruktiva sakerna med att växa upp i en dysfunktionell familj är att barnen inte lär sig eller förstår vad som är bra för dem eller inte.  När det gäller barn och uppväxt handlar mycket om att söka sin identitet och även barn i normalstörda familjer kan ha svårt med detta. Det som gör det extra svårt för barnen i den dysfunktionella familjen är att de har inga vuxna som kan visa dem vägen eller vara riktmärke åt dem för att visa vad som är det rätta utifrån samhällets normer.

Livslång påverkan.
En av mina informanter i uppsatsen konstaterar "att konsekvenserna av att leva i ett hem med missbruk påverkar barnen långt upp i vuxen ålder eller som hon uttryckte det ”det lever sitt tysta liv effekterna av barndomen och verkar ibland i generationer”. Att barnen förlorar sin barndom är något som är återkommande i både litteratur och intervjuerna." Något som gäller för alla barn från dysfunktionella hem. 

"Att behöva bli vuxen för tidigt och inte få leka på samma sätt eller kunna ta hem kompisar som andra barn inverkar givetvis på vuxenlivet. För det är i leken vi provar, formar och skapar tilliten och relationerna till andra människor. Om man som barn inte får tillgång till sin barndom utan ska ta hänsyn, tassa på tå, uträtta ärenden, leta efter mamma, passa syskonen och bevara familjehemligheten så säger det sig självt att det påverkar ett barn att växa upp på det sättet. I intervjuerna kommer det fram att som vuxna anser barnen att de skulle inte ha behövt bo kvar i hemmet. Även om föräldrarna och barnen själva oftast vill bo kvar. Barnen måste få en chans att få ordning och reda på sina liv eller som en av intervjupersonerna uttryckte det ”få reda på hur det kan vara att växa upp i en normal familj utan missbruk”."

Det är det viktigt att komma ihåg att olika barn har olika överlevnadsstrategier. Och att alla barn är olika därför måste man hela tiden se till barnets bästa. Att ingenting göra för barnen borde inte vara ett alternativ och att bara låta det dysfunktionella styra barns vardag är varken rätt mot dem eller deras framtid. 

Lev och må

Britt-Inger

Historisk fattigdom och klass

Uppsala. Rasbiologiska institutet

Jag har tidigare gjort inlägg och frågat, har vi glömt vår historia och då i samband med Resandefolket där jag beskrivit hur det såg ut på 30-40 talet. Ett område där okunskapen är stor. Sverige startade som första land i världen ett rasbiologiskt institut där folk mättes och kategoriserades. När det var klart skapade de en handlingsplan för att gynna det ljushåriga, blåögda och nordiska. Hitler hade sina ideal här uppe i norden och i de idealen ingick inte "tattare, zigenare och lappar" så de skulle åtgärdas.

Privat bild

Det skapades insamlingar och det första registret som gjordes i landet var av resande "tattarregistret", i ett senare skede gjordes också ett "zigenarregister" av romerna. Dessa register gjordes för att lätt kunna samla in de som skulle transporteras till koncentrationslägren när det var dags. Sverige var först i världen med att skaffa ett rasbiologiskt institut (se bilden ovan) som ligger i Uppsala. Vi leder också ligan på antalet steriliserade under den här perioden om man ser till innevånarantal. Kanske inte ett rekord att vara stolt över. 

Under andra världskriget sägs det att Sverige var neutralt. Ändå lät vi Tyska armén använda Sverige som genomgångsland för sina transporter till Norge. Men den svenska okunskapen handlar inte bara om dessa tider utan fortsätter långt fram i nutid. Okunskapen har enligt Dick Harrison, historieprofessor vuxit sig allt starkare. Under 60- och 70-talet ökade okunskapen mycket eftersom ringaktningen av historien då fick ett genomslag i skolan. Man skar helt enkelt ner på i undervisningen i historia och vi står här idag med ett tomrum där kunskap borde funnits.

- Det har resulterat i att svenskar kan mycket lite om sin egen historia. Många svenskar känner till mer om semesterorter vid Medelhavet än de vet om grannländerna Norge, Danmark och Finland. Man vet inte vilket parti som regerar i länderna och namnen på kungar eller presidenter är ofta helt okända. Det är bara att beklaga, men det är så det ser ut säger Harrison.

Det brister också i  historiken om den invandring som var en del i att bygga upp vårt välfärdssamhälle.

Sverige har haft en stor arbetskraftsinvandring fram till i alla fall 70- talet som varit en del i att bygga det samhälle vi har idag. Något att komma ihåg när det gäller vår nuvarande invandring när behovet av arbetskraft visar sig mer och mer.

- Sveriges stora politiska fråga idag är flyktingarna. Rekordmånga flyktingar kommer till Sverige och alla ser det här som ett problem. Om man har det minsta historiska perspektiv så ser man att det kom in lika många flyktingar på 90-talet i samband med kriget i det forna Jugoslavien. Men det har man glömt idag. Och det kom in otroligt många under andra världskriget och under efterkrigstiden för att inte tala om den invandring Sverige har haft tidigare, till exempel på 1600-talet. Men alla de här erfarenheterna om hur man integrerar människor förekommer aldrig i den politiska debatten. För politikerna har glömt bort de politiska erfarenheterna som finns, menar Harrison.

Denna historiska fattigdom skapar ett nytt elitistiskt tänkande. Vi tappar att människor är individer och elitismen börjar råda. Det handlar om att man anser sig stå över en annan grupp av individer. Vilket i sin tur leder till att inskränkthet och rasism kan börja gro i skuggan av den historiska fattigdomen. Vi har alla starka och svaga sidor oavsett kön, etnicitet o.s.v. där vår historia spelar stor roll.

Mycket av förändring i tänkandet handlar om att vi tappat vår historia och ser inte heller hur klass är en värdefull del av vår historia. Klass i sig verkar vara förknippat med skam och det verkar vara lättare att prata om status än klass i Sverige. Kanske beror det på att klass pekar på skillnader i makt mer än vad status gör. På nåt konstigt vis har det blivit fult och skamligt att prata om klass samtidigt som vi har mindre och mindre kunskap om vår historia.

Allt hänger ihop klass, historia, framtid och kunskap. Det är viktigt att veta sin historia så man inte upprepar samma misstagen som gjorts tidigare.

Det är så lätt att glömma historiken och vad andra kämpat sig till när man tar allt för givet och inte har kunskapen om kampen.
 

Lev och må

Britt-Inger

Gästbloggare: Tankar om ett Testamente

Tabun!

Det finns många saker som är tabu att prata om. Testamenten och barn som inte vill veta av sina föräldrar är ett sådant tabu. Jag har funderat på detta.

En av mina funderingar är om det inte är bättre ge med varm hand än med kall till de som verkligen har behoven? 

Eller är det så att man ska följa den gängse normen och testamentera till barn som inte vill ha någon kontakt med föräldern, det känns lite fel. Är blod tjockare än vatten? 

Verkligheten kan jag inte förändra, det var inte mitt val. Sorgen är min att leva. Och min att hantera, tillsammans med den verklighet jag ställts inför. 

Varför upprätthålla något som handlar om kutym eller som seden bjuder det. 

Jag har funderingar på detta om att skänka till välgörenhet! Det finns flera jag kan tänka mig att skänka mitt kapital till röda korset, rädda barnen, tiggare eller andra föreningar eller varför inte till samernas riksorganisation. Detta är några funderingar som jag haft kring mitt sparade kapital. Jag har min fulla rätt att ge bort pengar, prylar, saker, så länge jag är i livet, med varm hand.

Oskrivna regler styr våra beslut när det gäller hur saker ska se ut. Är jag då en dålig förälder som tänker så här? 

 

Givetvis är jag det tycker många, jag bör vända andra kinden till. Naturligtvis ska man testamentera till efterlevande. Eller? Det är alltid lätt för andra att ha en åsikt när de inte har varit i situationen.

När Gud kommer med döden, kommer djävulen med arvingarna, säger ett ordspråk. Arv och pengar kan tyvärr ge upphov till konflikter. 

Testamentera pengar till välgörande ändamål?  

När man googlar på testamente finns det uppsjö av förslag vad man ska göra eller inte. Jag närmar mig slutet av en resa och har jag börjat fundera. Tycker jag att mina närmaste ska få mina surt förvärvade slantar när jag dör? 

Svaret är nej, varför ska de det? De vill inte veta av mig medan jag är i livet så vad ska de med resterna av mig till när jag dör? 

Nu tänker vän av ordning det finns lagar arvslott/laglott. Ja jag vet, min tanke är inte att smita eller försöka undgå arvslagen. 

Nu har jag läst massor med frågor och svar om hur man ska göra innan man hamnar i dödsskuggans dal och har jag insett att det finns lika många svar som det finns frågor. Därför kommer funderingarna över mig. För en sak har livet lärt mig, när det gäller pengar, fastigheter och värdeföremål verkar alla moraliska värderingar försvinna. Den ilska och förakt som man kände försvinner så fort mammon tar över. Man kan ändra sig snabbt när det kommer till pengar och egendomar för egen vinnings skull.

Om jag i min värld (gud förbjude) tycker så illa om någon att jag uttrycker detta i tal och skrift och den personen sedan avlider förändrar det inte min åsikt om personen.  Jag skulle inte, bara för personen dör, förändra mitt ställningstagande. Om man gör det måste det vara största hyckleriet någonsin.  Har jag tagit avstånd från någon så gör jag det hela vägen och står för det. När man i livet gör ett aktivt val och tar avstånd från en människa, oavsett vilken orsak det handlar om, så förändras inte det bara för att personen avlider och det finns ett arv. 

Mina funderingar runt testamenten uppstod när min mor avled efter en tids sjukdom. Min mor, barnens farmor blev över 80 år gammal, men fick hon några besök eller telefonsamtal från mina barn, sina barnbarn? Ikke. 

Kom de på begravningen? Ikke. 

Hon har mig veterligen aldrig gjort något ont mot vare sig barnbarn eller barnbarnsbarn. Ska det straffas, så ska det göras ordentligt, hela min släkt, ända från grisen och upp eller kamelen, vilket av dem det nu är. Hämnden är ljuv sa bonden och sparkade grannens gris.

Nu tänker ni varför inte ringa, mejla eller smsa? Ja kanske det, men när ska våra barn börja ta eget ansvar? 

Personligen tycker jag att när man fyllt 40, och mer än så, har man ett eget ansvar. De må vara mina barn men det är också vuxna män med en egen vilja, förhoppningsvis.

Tankarna fortsätter!

Gubbjäveln

Jag minns dagen för fem år sedan. Bomben i Oslo och massakern på Utöya

För fem år sedan ringde min son mig från Oslo och vi kunde så småningom konstatera att det ofattbara hade hänt. Ett terroristdåd hade genomförts av ensam galning. Hur omfattande och med vilken grymhet dådet hade genomförts kunde vi under följande dagar följa via media.

Ett dåd som skadade Norge i sina grundvalar och som vi idag kan konstatera märkte människor för livet. Hur ska vi kunna skydda oss mot den oförfalskade grymhet som uppvisades på Utöya?

På dagen för fem år sedan ringde Jimmy vid halv fyra och sa att det hade skett en explosioner i Oslo. Det hade hörts lång väg, han ville att jag skulle ta reda på vad och var det hade exploderat. Så jag gick ut på nätet och såg att det var i närheten av regeringshuset det hade smullit. Expressen skriver om det och här kommer några bilder som jag tog från nätet.

Tack säger jag bara för att Jimmy hade vett på att ringa så jag slipper vara orolig. Det är så fruktansvärt det som händer.

Nästa inlägg som jag postade samma dag

 Tryggheten sviktar när det exploderar bomber i Oslo 2011-07-22 21:26

Vad är det som händer??????? Först en bomb som exploderar i Oslo och några timmar senare skjuts det på en ö utanför Oslo. Finns det någon koppling mellan de två händelserna eller har slumpen varit framme och gjort så att det sker samtidigt.

Jag är så tacksam att Jimmy inte var i närheten när det small. Jag har varit lite orolig när det var i Thailand och var som glad när de valde att flytta till Norge. Det kändes som att norden var mer säkert. men jag vet inte längre. Skiter det sig kan det göra det oavsett var man bor uppenbarligen och det är helt klart så att norden är ingen garanti längre.

Det är klart så att tryggheten ruckas lite, det som varit självklart är inte det längre. För vem hade väl i sin vildaste fantasi trott att det skulle smälla av en bomb i Oslo. Och kan det smälla i Oslo Norge kan det lika gärna smälla i någon stad i Sverige eller var som helst.

Vi lever i ett öppet samhälle och jag hoppas att vi ska kunna göra det i fortsättningen också. Men det är klart det som varit självklart tidigare har ju fått sig en törn efter det här. Vem kan ha gjort dessa dåd? Jag skulle inte bli förvånad om bomben i Oslo och slakten på ön där är ett verk av en  lika stora tok och av samma kaliber som Oklahomabombaren. Det är svårt att skydda sig mot regelrätta tok, dessa kan skada ett samhälle på många nivåer.

Jag vill verkligen att vi ska kunna fortsätta att leva i det öppna samhälle som vi trots allt lever i. Jag hoppas verkligen inte detta påverkar den rörelsefrihet som vi har inom de nordiska länderna. Eller människors sätt att betrakta varandra.

Var rädda om varandra

Bloggen med ett eget liv

Jag har använt och skrivit i den här bloggen av och till i många år. Den började som en hundblogg och har under årens lopp utvecklats till nåt helt annat. I perioder har jag inte skrivit så mycket här, men bloggen fortsätter att vara otroligt välbesökt. Jag har gästbloggare ibland som får uttrycka det som är viktigt för dem och så fort jag eller någon annan skriver här i bloggen stiger läsandet till oanade höjder, vilket är mycket roligt.

Jag har därför bestämt att nu ska jag börja använda den här bloggen mer. Jag kommer också fortsätta att ha gästbloggare som skriver här.

Välkommen tillbaka in i min värld av tankar och arbeten.

Lev och må

Britt-Inger

Tiggeri på andra villkor

I dag läste jag om ett socialt experiment som säger en del om vår samtid.

"Idag har jag gjort ett socialt experiment i Skellefteå, därför jag inte rakat mig på 2 månader, knappt sovit senaste veckan, ville göra det på riktigt och se riktigt sliten ut. Det jag ville se var om jag som svensk sitter och tigger, om det väcker ett större engagemang och medlidande hos andra svenskar än om en med utländsk bakgrund sitter där. 

Jag vet att man inte kan värdera eller dra några slutsatser efter EN sittning men det är en väldig skillnad att vara svensk. Vi gör tom skillnad på människor och människor när det handlar om överlevnad. En tjej som gick förbi tittade på mig, hej hej sa hon men fortsatte att gå. När jag sen svarade "tjena tjena" vände hon sig om och kom tillbaka och gav mig alla hennes mynt i plånboken, jag är övertygad att hon kom tillbaka för att jag var svensk. 

Jag satt lite över 3 timmar på gågatan i Skellefteå med min kopp. Mittemot mig satt en tiggare med utländsk bakgrund. Vi hade ögonkontakt då och då, det var inte många som stannade till hos honom. När jag avslutade mitt tiggeri så hade jag fått ihop 76kr i min kopp. Jag gick över för att tömma min kopp på 76kr till han på andra sidan gatan så greppade han tag i min hand och började gråta, sa inte ett ord.. Han hade 12kr i sin, på exakt samma tid.

Jag har aldrig känt en sådan tacksamhet i hela mitt liv. 

Åter till det sociala experimentet. Hur fan kan man göra skillnad på människa och människa? Varför får jag mer medlidande bara för att jag är vit och pratar svenska? Han frös garanterat exakt lika mycket som mig, han var säkert minst lika trött som jag var. Ändå får jag 20-lappar och frågorna "varför sitter en stackars svenskpojke och fryser så här? Vill du ha en slant?" 

Jag förstår ingenting... Aldrig varit så förvirrad i hela mitt liv. "No freedom til we're equal, damn right i support it." Ge dem några kronor.. Iaf ett "hej hej", åtminstone ett leende. Var inte ett känslokallt monster som bara tänker mig, mig, mig. Gå inte bara förbi, organiserat eller inte, det är en människa som sitter där... 😢❤ Hade självklart inte telefonen synlig under dem här timmarna."

Något att fundera på

Britt-Inger

 

Glöm inte människan

Vad händer i vårt samhälle SD och SL har barn ihop som hängde i taket innan de slets ner. Många skriker nu får det vara nog, medan andra säger att protesterna gynnar SD. Vi försökte tiga ihjäl SD och det funkade inte, nu protesteras det och då är det också fel.

Problemet är egentligen inte protesterna utan att ingen tar debatten med SD. Så länge de får stå oemotsagda spelar det ingen roll vad vi än gör så blir det fel. I morse sköts det på EU migranter i Boden och på eftermiddagen ser jag att det springer runt en knivare i Umeå. Allt medan däcken skärs sönder på tiggarnas bilar när de sover i Piteå och bosättningar eldas och rivs i hela Sverige. Hur står det till med vårt samhälle egentligen, vad händer med människorna?

Ungdomar far illa på olika hem, vinstintressena har tagit över för vår valfrihets skull. Pensionärerna ligger på golven och får inte hjälp allt medan det är stora rubriker om hur stressad personalen är. Skolorna skriker efter lärare till eleverna medan vi sjunker internationellt i kunskapsnivå. Vi söker syndabockar, letar efter den enkla vägen för att lösa problemen, vi skyller på någon annan. Ingenting blir bättre av att flytta skulden till någon annan, vi måste börja ta tag i problemen där de finns och sluta skjuta över målet för att slippa se.

Det finns en folkrörelse i vårt samhälle som ingen ser, ingen hör och ingen uppmärksammar. Det är en folkrörelse som går över klassgränser, över religionsbarriärer, en folkrörelse som sluter samman folk kring en gemensam sak. Att hjälpa EU migranterna, att hjälpa de som har det svårast i samhället, att minska fattigdomen, att göra vårt samhälle lite mänskligare. Men ser media rörelsen, ser de styrande den, ser någon förutom alla de tusen människor, föreningar, församlingar som är inblandade detta. Nej alla är så förblindade av att se det negativa som händer, att belysa, skrika om, värdera, analysera och ge all uppmärksamhet till det negativa.

Det finns två parallella rörelser i vårt samhälle, en positiv och negativ och allt fokus hamnar på den negativa. Det är så lätt att avfärda den nya folkrörelsen som nåt på vänsterkanten och det kan inte vara mer fel. Det är en genuin folkrörelse som går över alla gränser. Se den, belys den, vänd trenden och se det som är värt att ses, nämligen människors engagemang att hjälpa de som har det svårt.

I dag finns det en rörelse som har börjat underifrån, människor går samman, potentiella väljare, något som borde vara intressant för makten. Dessa folkliga sammanslutningar organiserar sig mot rasism och för att hjälpa de fattigaste i vårt samhälle, som ett stort underkännande av makten. Parallellt med denna folkrörelse ökar SD, vädrar morgonluft och frodas som ytterligare ett misstroende­manifest mot makten.
 
Vad blir då dagens fattigdom, dagens protester, skjutande för dessa parallella system? Den ena vill hjälpa till där samhället misslyckas och den andre vill upprepa historien genom att åtgärda ”problemet”. Tiggandet på våra gator är inte det egentliga problemet, det är enbart ett symptom på vårt sjuka samhälle med våra ökande klassklyftor, vår brist på lärare, våra underpresterande elever, vår stressade vårdpersonal och våra pensionärer som ramlat. Egenmakt är ordet, låt de som vet berätta hur det ska vara, de som jobbar med barnen, pensionärerna, tiggarna, lyssna och se människorna. Och se den nya folkrörelsen som finns runt om i landet, i alla kommuner, i alla städer och belys rätt saker. 

Lev och må

Britt-Inger

Våren är livgivande

Nu har flytten börjat ta fart, vi packar och slänger i parti och minut. Jag hittar gamla saker som jag inte sett på länge och tittar på dem och tänker har jag saknat dem? Nej! då slänger jag dem. Andra saker är svårare att skiljas från. Men vi ska flytta från ett stort hus med massor av biutrymmen till (kanske) en tvåa. Så släng är det som gäller.

Det är ganska härligt ute nu, värmen och solen har återvänt och värmer en frusen själ. Tur att man får energi av ljuset för maj är en fullbokad månad dokumentärfilm, flytt, föreläsningar och en massa annat. Jag har sökt ett jobb också, i Värmland, vi får se om jag får det. Jag har också en massa förfrågningar inför hösten som jag måste ta ställning till. Så jag hoppas jag får besked om jobbet ganska snart.

Lev och må

Britt-Inger

Låt inte historien upprepa sig, se människan

Jag satt i bilen och lyssnade på radion där SD fällde regeringens budget. De säger sig ta ansvar, samtidigt som ett nyval kommer kosta miljarder. De säger också att de kommer fälla alla regeringar som inte anammar deras invandringspolitik. Hur ansvarsfullt är det?

Antingen är ni med oss eller så är ni mot oss, är SD,s politik. Det fanns en herre, med mustasch, i början av seklet som körde ut samma budskap och han lyckades komma långt. Undrar om det är hans koncept de kopierar nu? Kaoset som blir, otydliga budskap och revirtänkande politiker gynnar just en sån politik. Sveriges partier kan inte ingå i ett samarbete med SD, det skulle återupprepa den historia som de fortfarande inte har gjort upp med.

De etablerade partierna måste kanske se de små grupperna och inte låta SD äga deras frågor. Se människorna. Vanvården är ett sånt område som de etablerade partierna behöver se. De kanske inte ger så många röster för de etablerade partierna, men de kan gör hela skillnaden för SD. Det samma gäller till exempel resandefolket och pensionärerna låt inte SD äga dessa frågor.

SD vänder sig till människor som vill bli sedda och de ser dem, de erbjuder dem en röst och fångar deras intresse och deras röstande. De ställer dessutom grupper mot varandra för att vinna röster. De etablerade partierna måste börja se dessa grupper, det är de som kan vara skillnaden mellan att SD kan påverka eller inte. 

SD följde inte praxis, nähä så konstigt då! De är inte ett parti som alla andra. De följer inte gängse normer. De lovade pensionärerna mer pengar, men fällde den regeringen som kunde ge pensionärerna mer pengar. SD kommer använda de grupper som de kan för att nå sitt mål och när/om de når målet är dessa grupper förbrukade. Känns det igen? Ni minns mannen med mustaschen, vad hände när han kom dit han ville. Då krossades rutorna runt om i landet och världen slogs med häpnad över den grymhet som skedde.

Tänk efter före

Britt-Inger

Lång natt utan sömn

Nu sitter jag här och kan inte bättre. Sömnen vägrar infinna sig, huvudet är fullt av tankar. Det händer ofantligt mycket just nu, ny förening bildad, boken i slutfas, tre nya projekt på gång. Jag har också tagit kontakt med en massa människor bokat in en massa möten och i morgon ska jag möta en tidning för ett reportage om vår nya förening.

Jo, just jag har sökt två nya jobb också. Ja ja vi får se hur det går med allt, kommer tid kommer råd. Har också fått ett erbjudande som inte gick att tacka nej till, fast om det blir nåt vet jag inte ännu. Mycket att tänka på, mycket att fundera kring. Men nu ska jag nog gå in till gubben snart igen och lyssna på hans sovljud och svära över att jag inte kan sova.

Sov gott

Britt-Inger

Ubåtsjakt i den svenska skärgården, igen

Skymningen faller, lampan är släckt, jag sitter framför teven och ser på nyheterna. Mörkret utanför varslar om oroande nyheter. Nu hör jag, Putins ubåtar är i skärgården och nafsar på Sveriges stränder. Den gamla ryss-skräcken knottra sig ända ut i tårna hos människorna i vårt avlånga land. Är det dags, är det nu det ska ske, ska vi som bor i Sverige och levt i fred så länge nu dras in i krig. Bli ockuperade. Vad har lilla Sverige att sätta emot? Vem ska hjälpa oss, vem ska rädda oss? Vart ska vi fly undan bomber och granater. Vem vill ta emot oss i fjärran land?

Vi minns Sovjet-ubåten U137 och alla de spekulationer som var då. Nu har vi blivit världsnyheter igen, fått strålkastarljuset på oss från press och nyhetsbolag. Nu är ryss-skräcken här igen och vi som har rustat ner vårt försvar, hur ska vi klara oss?

Minns 80- talet och den ubåtshysteri som var då. Sverige gick in i red alert, folk såg ubåtar överallt, paniken låg på lur i hus och hem. Hur skulle det gå? Tänker än en gång tillbaka och minns med ett leende på läpparna hur det hela slutade. En fiskare hittade ubåten allt medan den svenska marinen letade och letade. U137 hade fastnat på ett grund och förde ett fruktansvärt liv i sina försök att komma loss. Tänk er fiskarens förvåning när han upptäcker den mest jagade ubåt som funnits i Sverige någonsin mitt framför sina ögon, på ett grund. 

Luras vi av SVT:s vinklingar? Är det ryssarna som gömmer sig under ytan i våra farvatten? Finns det kanske ett intresse från amerikanarna att hålla svenskarnas ryss-skräck vid liv? Många hånade den hysteriska jakten som uppstod för 20 år sedan. Det fanns de som menade att militären jagade djur som hade sina bon i vattnet och att försvaret startade ubåtsjakter för att få större budget. Var det Nato och inte Ryssen som snokade längs de svenska kusterna? Kanske vill de inte att vår försvarsbudgeten ska minska mer, kanske vill de att vi ska rusta upp så vi kan mota Olle vid grinden.

Vi ser nu bilder på teve på möjliga objekt som "bedriver främmande verksamhet under ytan" enligt experterna. Försvarsutskottet kallar till möte medan 200 personer letar vidare efter den främmande verksamhet som pågår under ytan. Allt medan Ryssland rustar upp och uppträder allt mer offensivt i vårt närområde. Och vi som har sålt ut vår försvar, avskaffat den allmänna värnplikten, hur ska det nu gå?  

"Att få upp en ubåt är en omöjlighet" säger de på teven. Vilket förmodligen är sant. På 80- talet var det ett snöpligt avslöjande som ubåtskapten gjorde när han gick på grund med sin farkost, men det var hans avslöjande. Det var inte den militära operationen som röjde ubåten utan kaptens förkärlek till flaskan. 

I Kungälv dök det upp, efter den förra ubåtsincidenten, en egen ubåt, en som finns kvar än idag. Ett monument över den moralpanik som uppstod den gången, kryddat med lite Göteborgshumor.

Vi har haft ett maktskifte i landet och den nya regeringen vill nu rusta upp det försvar den förra regeringen rustade ner. Miljontals kronor i material slumpades bort under nedrustningen och NATO hägrade. Men lika lite som jag vill ha Ryssen i landet vill jag vara ägd av NATO.  Hur man än tänker kring det drama som nu har uppstått i våra farvatten måste man säga att den "främmande verksamheten under ytan" kom mycket lägligt i tider när försvaret ska rustas upp och budgeten som ska planeras. Ute faller skymningen och lampan är släckt, är det kanske ett ubåtsljus som blinkar där borta i fjärran.

Lev och må

Britt-Inger

Dettartikel om fattigdom

"Tiggandet på gatan är bara ett symptom" är min debattartikel som publicerades i tidningen Arbetaren.

Läs och begrunda om du vill.

Lev och må

Britt-Inger

Livet är ingen rak väg utan en krokig stig

Jaha och så tog sig livet en ny väg. Det tråkiga är när man upptäcker att människor är människor, som dessutom drar felaktiga slutsatser utan att kommunicera och dessutom gör sig en egen verklighet. Jag pratade med en kvinna igår och sa; Jag kanske lär mig någon gång, varpå hon svarade; Nej det hoppas jag inte för då dödar du din kreativitet. Vilket är sant, det är bättre att hitta nya vägar och lösningar.

Men, men kanske var det till det bästa, även om den vägen som varit kostar mer än den smakar för tillfället. Nu börjar en ny tid, jag ska börja söka arbete, det funkar inte att leva på gubben och tära på de surt sparade slantarna längre. Och nu har jag ju hux flux himla gott om tid.

Jag får kasta upp bollarna i luften igen och får se vad som landar i handen.

Lev och må

Britt-Inger

Vilket samhälle vill vi ha?

– Jag är en människa, precis som alla andra, men folk behandlar mig sämre än en hund. Hundar spottar man inte på när de tigger.

Säger Victor till Linda i hennes artikel i Arbetaren, "JAG VILL INTE BEHÖVA BE OM SAKER", när hon är i deras läger med lite förnödenheter. Och jag undrar i mitt stilla sinne, vad har hänt? När blev samhället så intolerant?

Tiggaren som sitter på knä och tigger är någons bror, syster, mamma, pappa och framförallt människa, när avhumaniserade vi dem.

När tog vi oss rätten att objektifiera tiggarna, när blev de icke människor att behandla som vi vill? 

Vad säger det om oss? 

Är det detta vi vill lära våra barn och föra vidare till nästa generation?

Bör vi inte se människan bakom muggen, se historien som finns i deras liv. Ingen utsätter sig frivilligt för det spott och spe, den rasism och den objektifiering som de möter varje dag utan att ha oerhört starka skäl. 

De enda som tjänar på den behandling vi utsätter dessa människor för är rasisterna och deras mål med att eliminera de som inte passar in i vårt land. Min tanke blir då, tänk om rasisternas önskan går i uppfyllelse, vem/vilka blir nästa målgrupp för dessa krafter?

De gamla?

De handikappade?

Minoriteterna i landet?

Diagnos barnen?

Psykiskt sjuka?

Vilka?
Vem går fri och vem åker dit?

Vilka är det då som anses störa gatubilden? Vilka är det som inte passar in ett elitsamhälle? Din bror, syster, mamma, pappa?

Nästa fråga måste också infinna sig, vilket samhälle vill jag leva i? Ett samhälle som är elitistiskt och bara tillåter de människor som inte avviker att synas i våra offentliga rum? Eller ett samhälle som tillåter olikheter och ser människorna? 

 

Vi måste komma ihåg att ett samhälle är aldrig bättre eller sämre än summan av hur vi behandlar de svagaste i vårt land. Hur vill du ha det? 

Ta ställning för människorna

Britt-Inger

Jag mötte älgen och ett samförstånd uppstod

Underbart väder, hög klar luft, sol som skiner och lockar med sina strålar. Jag har precis läst nyheter om demonstrationer, nazister, pride och en brand i ett romläger. Det är inte rolig läsning och jag funderar kring detta med att rasismen normaliseras mer och mer.  Bestämmer mig för att gå ut med hundarna på en skogspromenad för att rensa huvudet. Sagt och gjort, på med koppel och iväg vi går.

Jag går den vanliga vägen genom skogen, en invand väg, jag kan bara gå och rensa huvudet. Skönt och välbehövligt. Jag kommer till den delen av stigen som är lummig och full av ungbjörkar, något fångar min uppmärksamhet, en älg! Nej två! En ko och en kalv står bara några meter från mig och äter. Jag tvärstannar, varför har de inte hört mig, jag går i och för sig på mjukt underlag och vinden måste ligga från mig. Varför har inte hundarna reagerat, vinden måste ligga på åt vårt håll då inte älgen märkt oss. Oj så mäktiga de är skogens drottning med avkomma, många tankar far genom huvudet.

Jag hör mig själv säga, hög och ljudligt, STICK IVÄG DIN JÄVLA KOSSA I MORGON BÖRJAR ÄLGJAKTEN (jag vill nu passa på att säga att jag ber om ursäkt till alla kossor som läser detta, det är inget personlig mot er). NU reagerar hundarna, de tittar på mig med en blickar som verkar säga; Vadå kossor? Vi är hundar av det manliga könet!

Min blick möter i det här läget älgens blick och för ett ögonblick upplever jag ett samförstånd (inbillade jag mig i alla fall) och en blick av tacksamhet (förmodligen för att jag varnade henne för älgjakten) innan de vänder sig om mor och barn och brakar iväg in i skogen gömmor. Hundarna uppfattar nu braket och vänder sin uppmärksamhet åt det hållet med full alert. To late grabbar the moment att glänsa är förbi.

Vi fortsätter vår promenad, nu med större uppmärksamhet på skogens ljud än tidigare. När vi passerar en gran stämmer en ekorre upp ett ilsket tjattrande. Jag stelnar till för en sekund innan jag uppfattar vad det är för ljud och ler för mig själv. Hundarna gör ett utfall mot granen och jagar upp ekorren några våningar upp i granen. De vänder om mot mig med högburna huvuden, de har fått en viss upprättelse för fadäsen med älgen. 

Vår promenad fortsätter och övergår till en mer vanlig promenad, hundarna scannar av marken på olika lukter och jag försjunker i mina egna tankar igen. Jag tänker på att den här promenaden och naturupplevelsen kan jag ta fram i vinter när det känns lite tungt, när människors inskränkthet och missunnsamhet får mig att misströsta. Hur det än är så lever vi en fantastisk värld där vi bara kan gå ut i vår natur för att hitta kraft och upplevelser.

Lev och må

Britt-Inger

Lite tankar och lite glädje

Människors behov av kontroll och makt slutar aldrig att fascinera mig. Det samma gäller människor strafftänkande, en del ger verkligen med ena handen och slår med den andre. Och det helst i ryggen, så man inte ska se vem de är. Detta är ett fascinerade spel, både att beskåda och att bli utsatt för. Som tur är kan man alltid förpassa den typen av människor till utkanten av den personliga relationssfären.

Sen finns det människor som lyser upp tillvaron och de är oftast hängivna och glada personligheter. Två sådana ska jag träffa till veckan. De är engagerade i Romhjälpen och ska komma till Finnerödja marknad den 3 september. Tur att det finns en balans i allt och att det goda för det mesta tar ut det onda.

Lev och må

och 

kom till Finnerödja den 3 september

Britt-Inger

3 år sedan. 2011-07-22 17:09 Bomb i Oslo

Jimmy ringde vid halv fyra och sa att det hade skett en explosioner i Oslo. Det hade hörts lång väg, han ville att jag skulle ta reda på vad och var det hade exploderat. Så jag gick ut på nätet och såg att det var i närheten av regeringshuset det hade smullit. Expressen skriver om det och här kommer några bilder som jag tog från nätet.

Tack säger jag bara för att Jimmy hade vett på att ringa så jag slipper vara orolig. Det är så fruktansvärt det som händer.

Nästa inlägg som jag postade samma dag

 Tryggheten sviktar när det exploderar bomber i Oslo 2011-07-22 21:26

Vad är det som händer??????? Först en bomb som exploderar i Oslo och några timmar senare skjuts det på en ö utanför Oslo. Finns det någon koppling mellan de två händelserna eller har slumpen varit framme och gjort så att det sker samtidigt.

Jag är så tacksam att Jimmy inte var i närheten när det small. Jag har varit lite orolig när det var i Thailand och var som glad när de valde att flytta till Norge. Det kändes som att norden var mer säkert. men jag vet inte längre. Skiter det sig kan det göra det oavsett var man bor uppenbarligen och det är helt klart så att norden är ingen garanti längre.

Det är klart så att tryggheten ruckas lite, det som varit självklart är inte det längre. För vem hade väl i sin vildaste fantasi trott att det skulle smälla av en bomb i Oslo. Och kan det smälla i Oslo Norge kan det lika gärna smälla i någon stad i Sverige eller var som helst.

Vi lever i ett öppet samhälle och jag hoppas att vi ska kunna göra det i fortsättningen också. Men det är klart det som varit självklart tidigare har ju fått sig en törn efter det här. Vem kan ha gjort dessa dåd? Jag skulle inte bli förvånad om bomben i Oslo och slakten på ön där är ett verk av en  lika stora tok och av samma kaliber som Oklahomabombaren. Det är svårt att skydda sig mot regelrätta tok, dessa kan skada ett samhälle på många nivåer.

Jag vill verkligen att vi ska kunna fortsätta att leva i det öppna samhälle som vi trots allt lever i. Jag hoppas verkligen inte detta påverkar den rörelsefrihet som vi har inom de nordiska länderna. Eller människors sätt att betrakta varandra.

Var rädda om varandra

Det normala och onormala

Jag skrev i Inte en främling, att

"Jag rör mig i en värld där jag inte är norm. Men vad är norm? Kanske det som anses vara normalt: regel, rättesnöre, mönster, för vem och hur? Vem är det som bedömer vad som är normalt? Det som är normalt i ett sammanhang kan vara ytterst onormalt i ett annat. Normer sitter i betraktarens ögon och växlar med andra ord utifrån åskådarens sätt att se."

Kan man som normalstörd människa avvika från normen för mycket? Eller handlar det om betraktarens värderingar om vad som är rätt eller fel? Är det rätt att tiga ihjäl saker och kan inte den egna erfarenheten vara en tillgång? Är den egna skammen eller rädslan över bakgrund, avvikande m.m. som ska styra människans sätt att agera.

Är känslor farliga? Och i så fall vad är det med dem som är så farligt? Om man endast talar i sakform, når man då dem det berör eller bara en redan frälst kategori. Kan det kanske uppfattas som att man har ett ovanifrån-perspektiv som ser ner på dem man pratar om? Kanske är det så att det behövs lite av varje och att det ena sättet inte utesluter det andra.

Vad är det i det "onormala" som skrämmer så mycket att man har ett behov av att tysta och trycka ner det? Handlar det om kontroll? Det jag inte vet, kan eller har egen erfarenhet av blir okontrollerbart och därmed något som inte ska dämpas.

Vad är då normalt och vad är onormalt? Är det som anses vara normalt: regel, rättesnöre, mönster, för vem och hur? Och vem har rätten att bedöma vad som är normalt? Fortfarande kan det som är normalt i ett sammanhang vara ytterst onormalt i ett annat. Med andra ord kan ingen annan avgöra vad som är rätt eller fel. Det normala är det man tillåter vara normalt och ingen annan kan avgöra vad som passar sig eller inte eftersom ett sånt bedömande handlar om egna värderingar, rädslor och skamkänslor. Vad som är normalt sitter i betraktarens ögon och växlar med andra ord utifrån åskådarens sätt att se. Vilket i sin tur gör att det onormala är normalt.

Kör hårt alla onormala vi rockar och är de som är mest normala

Lev och må 

Britt-Inger

Gästbloggare; Tintin Charles Wigarth

Så många tankar och ord

Det finns så mycket jag vill säga. Så många tankar och ord, som bara väntar på att få slå sig fria. Inuti mig, känns det som att min kropp inte kan rymma alla känslor. Jag vill explodera i en enda stor fyrverkeripjäs av kärlek, hat, skratt och tårar. Inuti min hjärna, ser det ut som om en konfettibomb nyss smällt av. Jag försöker reda ut, och städa upp, men utan resultat. Hela jag är bara en enda stor oreda. Allt är som en enda stor labyrint, och jag fortsätter att gå vilse i mig själv om och om igen.

Om du kunde känna trycket innanför mitt bröst, när jag försöker förklara någonting. Alla ord vill bara komma ut på en och samma gång, men resultatet blir en oförståelig sörja som ingen kan tyda.

Om du kunde känna kärleken och glädjen som sprider sig ut i varenda millimeter av kroppen, och tårarna som kommer när jag inser, att du aldrig någonsin kommer förstå exakt HUR mycket jag faktiskt känner.

Om du kunde känna hur ledsen och arg jag blir på mig själv, när jag gör dig besviken.

Om du kunde känna frustrationen som uppstår när du inte förstår vad jag menar, för i min värld är det helt solklart.

Om du kunde förstå hur arg jag blir, för att jag aldrig kommer hitta rätt ord för att kunna förklara hur det känns.

Om du bara kunde känna vad jag känner, så kanske du kunde förstå varför jag ibland agerar som jag gör.

Om du bara visste hur det känns, att leva i en värld, där allt är i neon, medan din värld går i toner av pastell.

Jag är långt ifrån lätt att leva med, för ingenting är någonsin lagom i min värld. Jag kommer aldrig någonsin vara lagom. Men jag försöker så gott jag kan.

Tintin Charles Wigarth

Rasism och sanningen om vår historia

Ser en skrämmande utveckling i vårt samhälle men rasism och främlingsfientlighet. 30-40 talets vindar har börjat blåsa igen. SD vill införa barnbegränsning för muslimer, förra gången var det "tattare, zigenare och lappar" som var de som skulle barnbegränsas. Detta uttalande kommer från medlemmar ur ett parti som sitter i vår riksdag och i EU.

SD-ledamot vill begränsa barnafödandet hos muslimer

Att vi hamnar i den här situationen i Sverige med ett främlingsfientligt parti i riksdagen måste vi nog binda vid vårt eget ben. Vi har inte berättat den sanna historien om 30-40 talet. Hur minoriteterna behandlades i landet, hur tyskarna fick gå genom Sverige för att invadera Norge, hur många finska flyktingar som kom hit, hur många människor som steriliserades, hur många barn som omhändertogs för att deras föräldrar var av fel sort och så vidare.

Vi berättar inte heller om att Sverige var det första landet i världen med att skapa ett rasbiologiskt institut eller att vi är det land som steriliserade flest människor sett till antalet invånare. Lika lite berättar vi att ingen opponerade sig när motionen lades om att skaffa det rasbiologiska institutet. Det finns mycket som inte har berättats om Sveriges agerande under 30- 40 talet.

Resandefolket var en av de grupper som drabbades mycket hårt under den här perioden både med steriliseringar och omhändertagande av barnen. Sverige har aldrig gjort upp med sitt förflutna, kanske är tiden inne för att göra det NU. Tillsätt en sanningskommission så Sverige får gjort upp med sitt förflutna samtidigt som befolkningen får reda på fakta.

Låt var och en av grupperna inom minoriteten romer skriva sin egen historia så skolbarnen får läsa om minoriteten på rätt sätt och förstå likheter och olikheter inom gruppen. Låt samer, judar och alla andra göra likadant. Det kan aldrig bli rätt när en majoritet skriver en minoritets historia, se bara på Vitboken. I den klumpas grupperna samman till en enda röra och ingen som har läst den kommer förstå att det handlar om olika grupper. Minoriteten romer består av fem olika grupper som har behandlats och behandlas olika, visa på det.

Sanning, information och upplysning är ett sätt att komma år den främlingsfientlighet som vi ser idag. Vi måste ta den på allvar och berätta om vår historia, vi kan inte ta för givet att alla redan vet när sanningen aldrig blivit sagd.

Förra gången var det judarna som fick skulden för allt, den här gången är det muslimerna. Men det var och är bara början. 

Lev och må

Britt-Inger