Det jag skrev 2016 är verklighet nu

Bild Anneli Sandberg

Jag skrev en artikel om tiggeriförbud och ensamkommande ungdomar 2016. Idag är artikeln högaktuell.

Svensk Handel vill att butikerna ska få rätt att mota bort tiggare eller andra som de anser stör. Vägrar de lämna lokalen ska de kunna dömas för olaga intrång. Denna så kallade fredade zon ska sträcka sig fem meter från butikens entréer. 
 
Men vilka är det som stör? 

Inte är det Frälsningsarméns kokande gryta, eller Röda korsets sparbössa. Inte är det heller den lokala skolklassen eller idrottens eviga försäljningar. Just nu är det våra EU-migranter som man vill avvisa och det oavsett om de säljer saker eller tigger. 

Var kommer det att sluta? 

Sverige brukar slå sig för bröstet och skryta med att vi har en fungerande polismyndighet. En sådan polismyndighet måste väl ändå klara av att avvisa störande personer från butiken om de bryter mot våra lagar? Handlarna vill ta lagen i egna händer och agera poliser för att godtyckligt avvisa fattiga människor. Om handlarna tillåts skapa ett organiserat medborgargarde, som ska agera utanför butikerna för att sortera vilka som får vistas där och inte, har vi nog gått över en farlig gräns. Då börjar det likna strömningar som fanns under 30- och 40-talet i Sverige. 

Samtidigt har Sveriges riksdag tagit beslut om att ändra lagen om mottagande för asylsökande från och med den 1 juni i år (2016). Lagändringen innebär stora förändringar. De som ska avvisas förlorar sin inkomst och rätten att bo kvar i asylboenden i väntan på att de ska lämna landet. Om någon vägrar lämna sitt hem, där de i många fall har bott under flera år, flyttas de med tvång. Flyget kommer däremot inte att gå när de får avslaget och ingen vet hur länge det kommer att dröja innan de flygs härifrån. Vi riskerar därför att genom lagändringen få nya och fler människor vars enda utväg till försörjning kommer att vara att tigga. 

Vad blir nästa steg i utvecklingen?

I Sverige är, än så länge, våra offentliga rum till för alla oavsett inkomst. Men staten förändrar lagar och ingen vet hur framtiden kommer att se ut eller vem som drabbas nästa gång. Samhällsklimatet hårdnar och om vi dessutom ska tillåta handlare eller andra privatpersoner att skapa medborgargarden för att ta lagen i egna händer är vi farligt ute. För vem vet vem som kommer drabbas då; kanske missbrukare, hemlösa, pensionärer eller de med avvikande klädsel.

Förslaget från handlarna är ett bevis på att det är pengar som styr och inte medmänsklighet. Förslaget skulle, om det förverkligas, också skapa ett nytt fenomen i samhället där butiker med fredade zoner skulle ställas mot de medmänskliga affärerna. Klass kommer då att bli än mer tydligt i våra butiker. Medelklassen kommer att ha råd att handla i de butiker som lägger kostnaden för sina medborgargarden på matpriserna och låginkomsttagare handlar i de som inte gör det.

I Sverige är det staten som stiftar lagarna och har ansvaret – inte handlare, aktivister eller kyrkor. I ansvaret för lagstiftningen ingår att se det större perspektivet, det som omfattar mer än området fem meter utanför en affär. Det perspektiv som omfattar det faktum att fattigdom inte går att lagstifta bort och inte heller går att utestänga från våra offentliga rum. Fattigdom handlar om de människor i samhället som har det sämst ställt. Att särbehandla dem negativt är att skapa ett segregerat samhälle, ett Vi- och desamhälle, där pengar ger rätten att bestämma över dem som inget har.

Sverige får redan nu kritik från FN för att vi inte uppfyller de krav som ställs på oss när det gäller mänskliga rättigheter. Att låta asylsökande hamna i ett ingenmansland utan pengar och bostad eller att låta handlarna skapa medborgarden lär inte minska FNs kritik. Sverige har en gång i tiden varit ett föredöme för andra länder när det gällt mänskliga rättigheter, idag är det inte så. Sverige har slagit in på en farlig väg där människor i utanförskap ses som något man ska mota bort istället för att försöka hitta lösningarna på hur man ska hjälpa dem. De som styr vårt land måste nog ändra riktning och lära av vår historia.

Ny lag gäller inte för personer med barn

Ändringen i lagen började gälla den 1 juni.

Ändringen i lagen innebär att den som har sökt asyl och fått ett beslut om avvisning eller utvisning inte längre ska ha rätt att få ekonomiskt bistånd från Migrationsverket eller kunna få sitt boende betalt av Migrationsverket.

Ändringen i lagen gäller den som är över 18 år och har fått avslag på sin ansökan om asyl som inte längre går att överklaga eller ett beslut om avvisning eller utvisning där tidsfristen för frivillig avresa har tagit slut.

Personer som bor med barn under 18 år, som de är vårdnadshavare för, är undantagna från den nya lagen.

Den 1 juni 2016 påverkades 4 269 personer av lagen. Av dessa bodde 1 373 i Migrationsverkets boenden och 2 923 i eget boende.

Källa: Migrationsverket

Tiggeri organiserat eller arrangerat

Så länge tiggandet kommer från en organisation eller arrangerat som en gala är tiggeriet legaliserat, då handlar det om solidaritet och är väl ansett. Alla ger med glädje, stora summor och känner att de gjort en god gärning. Samtidigt vill städer driva igenom ett tiggeriförbud för människorna det handlar om. Var tar solidariteten och glädjen vägen när det kommer till att ge till de som tigger på gatan? 

Tiggeriet är ju lika, det ena är bara i en snygg förpackning och det andra är den nakna sanningen.

Fattigdom är aldrig vackert i verkligheten. Det är inte så länge sedan dog barn på grund av för lite mat och av undernäring här i Sverige. Mammorna lät sina barnen äta först vilket gjorde att hennes kropp inte kunde ge barnet i magen den näring det behövde. Samtidigt som de större barnen fick skörbjugg med allt vad det innebar av tandlossning och skör benstomme. 

Jag har flera nära släktingar som berättar för mig idag om den svält som fanns på 1900- talets början och konsekvenserna av det. Hur folk tiggde få sig ett mål mat. Att det sen görs försök med att skriva om historien och försköna är ett brott mot allt sunt förnuft.

Hur ska vi kunna lära oss av historien om vi inte berättar sanningen som den såg ut? 

Mamma berättade för ett tag sedan.
"Jag satt ute i solen med en väninna", hon hade varit på stan och började prata om alla tiggare som finns. Hon tyckte synd om dem och sa "tänk än då att he fienns så mytche fattu folk". En 90- årig farbror som satt bredvid lade sig i samtalet och sa "förr had vi tattara" och fortsatte med säga att de att knacka dörr vid middagstid för då visste de att det fanns mat. "Tattarna" skickade fram barnen fortsatte han "för de visst att he vor svårare att motstå de hungriga barnaöga".  

Mamma gick hem med tunga steg. Tyngden kommer sig av att det fortfarande berättas om "tattarna" i negativa former i stället för att prata om den fattigdom som orsakade tiggandet. När hon sen berättar det för mig är hon lite blank i ögonen och sa, "det är som det är med det" och frågar sen vad hon kan göra för att hjälpa tiggarna i stan. Den här händelsen skedde för fyra år sedan och inte mycket har ändrat sig sedan dess.

Mamma är född 1930 ochfattigdomen som var under hennes uppväxt och det som är idag är nog ganska lika. Fattigdom är aldrig vackert, den är bara skoningslöst, det kan möjligtvis se olika ut och det finns alltid grader i helvetet men fattigdom är fattigdom vare sig det handlar om för eller nu. 

Idag hör vi att det fortfarande mullrar i leden, människor går samman. Dessa folkliga sammanslutningar organiserar sig mot rasism och för att hjälpa de fattigaste i vårt samhälle, som ett stort underkännande av makten. 

Allt i de växande klassklyftornas spår. 

Vad händer då dagens fattigdom? Kanske måste vi börja kalla saker vid sina rätta namn, tiggeri finns överallt, från tiggaren utanför affären, den lokala fotbollsklubben, Frälsningsarmén med sin bössa till de stora påkostade galorna. Alltså inget nytt under solen. Tiggandet på våra gator är inte det egentliga problemet, det är enbart ett symptom på vårt sjuka samhälle med våra ökande klassklyftor. 

Lev och må

Britt-Inger