Semester en rättighet som inte gäller för alla

Nu är det snart sommar igen och väntan på semestern har börjat. Jag kan inte låta bli att tänka på alla de barn som har föräldrar som måste arbeta hela sommaren eller inte har råd med några större utsvävningar.

När jag var liten åkte vi på semester till Skellefteå, Västerbotten varje år för att hälsa på släkten. Vi hade flyttat till Göteborg när jag var tre år eftersom det inte fanns arbete i norr. Pappa jobbade som regel halva lördagen, att ta ledigt var otänkbart. När han kom hem stuvades packningen in tillsammans med ungar, hundar, mat och vuxna in i den lilla bilen och så bar det av. Vi sov och åt den medhavda korven och mackorna i bilen medan pappa körde utan uppehåll hela vägen. Vi sjöng, pratade och hade det förväntansfullt trevligt under den långa resan. Jag minns dessa resor med värme. Gemenskap, vänskap och närhet, så värdefullt för barn och vuxna. 

Nu är det snart sommar igen och barn och vuxna funderar på sin semester. Fast det är inte alla familjer som har råd att åka på semester. LO:s stora rapport visar stora klyftor kring semestern. En tredjedel av landets arbetarkvinnor har t.ex. inte råd att åka bort en vecka för att koppla av.

Förklaringen till det är att det är mest kvinnor som arbetar med låglönearbeten.  De inte råd att förlora den inkomsten som arbetet ger. Många jobbar dessutom deltid med otrygga anställningar ofta på obekväma arbetstider och har de lägsta lönerna. Är kvinnan dessutom ensamstående verkar det där med semester vara en utopi.

I år har vintern och våren varit ovanligt kall och snörik så solsemestrandet kommer säkert slå rekord igen. Föräldrarna packar, ordnar med hundvakt, husvakt, blomvakt och barnens ögon lyser av förväntan. Semester inom landet eller utom spelar inte så stor roll för de som har råd. Dagarna fylls av aktiviteter och skoj. LO:s rapport visar att semester är en viktig välfärdsfråga för både vuxna och barn. Rapporten åskådliggör att det inte har förändrats särskilt mycket på 30 år. Möjligheten till en aktiv semester är lika mycket en klassfråga i dag som på 80- talet. Det är dessutom fortfarande en könsfråga. 

Barnen till de arbetande kvinnorna får vara på fritids under sommaren eller ensamma hemma. Fritids sommarstänger och föräldrar måste leta nödlösningar för barnen. Sommaren består av besök på stranden med medhavd mat på sin höjd och någon grillkväll ute på gården. Det handlar mer om gemenskap, vänskap och närhet än dyra upplevelser.

Skillnaden märks tydligast när barnen börjar om skolan efter lovet ska de berätta om vad de har gjort. De som har haft råd berättar vitt och brett om sina aktiviteter och försöker bräcka varandra medan barnet till den ensamstående mamman sitter tyst i sin bänk. Lärarna och barnen ritar och samtalar om sommarupplevelserna i en egen gemenskap där alla inte får plats. 

När jag var liten skulle vi också prata om sommarlovet och semestern i skolan. Jag spelade inte i de andras division, många hade haft en massa upplevelser som de kunde berätta om. Jag och några till satt tyst i bänkarna medan de andra berättade och vi lyssnade andäktigt. Ibland berättade vi också och kanske la vi till lite extra för att få vara en del i gemenskapen av berättare. Jag vet att jag kände mig tvungen att hitta på något, för bilfärd, släkt, gemenskap och närhet är inget att komma med mot solsemestrar utomlands, Liseberg, sommarstugor och Gröna Lund. 

Klasskillnaderna fanns då och den finns nu. Även om man som barn tycker det är roligt att trängas i en bil eller åka till stranden för picknick så är det i skolan efter sommaren som skillnaden blir tydlig. Värden som gemenskap, vänskap och närhet är helt fantastiskt för ett barn men de har ingen status när man ska berätta om upplevelser i skolan. 

Lev och må

Britt-Inger

Historisk fattigdom och klass

Uppsala. Rasbiologiska institutet

Jag har tidigare gjort inlägg och frågat, har vi glömt vår historia och då i samband med Resandefolket där jag beskrivit hur det såg ut på 30-40 talet. Ett område där okunskapen är stor. Sverige startade som första land i världen ett rasbiologiskt institut där folk mättes och kategoriserades. När det var klart skapade de en handlingsplan för att gynna det ljushåriga, blåögda och nordiska. Hitler hade sina ideal här uppe i norden och i de idealen ingick inte "tattare, zigenare och lappar" så de skulle åtgärdas.

Privat bild

Det skapades insamlingar och det första registret som gjordes i landet var av resande "tattarregistret", i ett senare skede gjordes också ett "zigenarregister" av romerna. Dessa register gjordes för att lätt kunna samla in de som skulle transporteras till koncentrationslägren när det var dags. Sverige var först i världen med att skaffa ett rasbiologiskt institut (se bilden ovan) som ligger i Uppsala. Vi leder också ligan på antalet steriliserade under den här perioden om man ser till innevånarantal. Kanske inte ett rekord att vara stolt över. 

Under andra världskriget sägs det att Sverige var neutralt. Ändå lät vi Tyska armén använda Sverige som genomgångsland för sina transporter till Norge. Men den svenska okunskapen handlar inte bara om dessa tider utan fortsätter långt fram i nutid. Okunskapen har enligt Dick Harrison, historieprofessor vuxit sig allt starkare. Under 60- och 70-talet ökade okunskapen mycket eftersom ringaktningen av historien då fick ett genomslag i skolan. Man skar helt enkelt ner på i undervisningen i historia och vi står här idag med ett tomrum där kunskap borde funnits.

- Det har resulterat i att svenskar kan mycket lite om sin egen historia. Många svenskar känner till mer om semesterorter vid Medelhavet än de vet om grannländerna Norge, Danmark och Finland. Man vet inte vilket parti som regerar i länderna och namnen på kungar eller presidenter är ofta helt okända. Det är bara att beklaga, men det är så det ser ut säger Harrison.

Det brister också i  historiken om den invandring som var en del i att bygga upp vårt välfärdssamhälle.

Sverige har haft en stor arbetskraftsinvandring fram till i alla fall 70- talet som varit en del i att bygga det samhälle vi har idag. Något att komma ihåg när det gäller vår nuvarande invandring när behovet av arbetskraft visar sig mer och mer.

- Sveriges stora politiska fråga idag är flyktingarna. Rekordmånga flyktingar kommer till Sverige och alla ser det här som ett problem. Om man har det minsta historiska perspektiv så ser man att det kom in lika många flyktingar på 90-talet i samband med kriget i det forna Jugoslavien. Men det har man glömt idag. Och det kom in otroligt många under andra världskriget och under efterkrigstiden för att inte tala om den invandring Sverige har haft tidigare, till exempel på 1600-talet. Men alla de här erfarenheterna om hur man integrerar människor förekommer aldrig i den politiska debatten. För politikerna har glömt bort de politiska erfarenheterna som finns, menar Harrison.

Denna historiska fattigdom skapar ett nytt elitistiskt tänkande. Vi tappar att människor är individer och elitismen börjar råda. Det handlar om att man anser sig stå över en annan grupp av individer. Vilket i sin tur leder till att inskränkthet och rasism kan börja gro i skuggan av den historiska fattigdomen. Vi har alla starka och svaga sidor oavsett kön, etnicitet o.s.v. där vår historia spelar stor roll.

Mycket av förändring i tänkandet handlar om att vi tappat vår historia och ser inte heller hur klass är en värdefull del av vår historia. Klass i sig verkar vara förknippat med skam och det verkar vara lättare att prata om status än klass i Sverige. Kanske beror det på att klass pekar på skillnader i makt mer än vad status gör. På nåt konstigt vis har det blivit fult och skamligt att prata om klass samtidigt som vi har mindre och mindre kunskap om vår historia.

Allt hänger ihop klass, historia, framtid och kunskap. Det är viktigt att veta sin historia så man inte upprepar samma misstagen som gjorts tidigare.

Det är så lätt att glömma historiken och vad andra kämpat sig till när man tar allt för givet och inte har kunskapen om kampen.
 

Lev och må

Britt-Inger

Tiggeri organiserat eller arrangerat

Så länge tiggandet kommer från en organisation eller arrangerat som en gala är tiggeriet legaliserat, då handlar det om solidaritet och är väl ansett. Alla ger med glädje, stora summor och känner att de gjort en god gärning. Samtidigt vill städer driva igenom ett tiggeriförbud för människorna det handlar om. Var tar solidariteten och glädjen vägen när det kommer till att ge till de som tigger på gatan? 

Tiggeriet är ju lika, det ena är bara i en snygg förpackning och det andra är den nakna sanningen.

Fattigdom är aldrig vackert i verkligheten. Det är inte så länge sedan dog barn på grund av för lite mat och av undernäring här i Sverige. Mammorna lät sina barnen äta först vilket gjorde att hennes kropp inte kunde ge barnet i magen den näring det behövde. Samtidigt som de större barnen fick skörbjugg med allt vad det innebar av tandlossning och skör benstomme. 

Jag har flera nära släktingar som berättar för mig idag om den svält som fanns på 1900- talets början och konsekvenserna av det. Hur folk tiggde få sig ett mål mat. Att det sen görs försök med att skriva om historien och försköna är ett brott mot allt sunt förnuft.

Hur ska vi kunna lära oss av historien om vi inte berättar sanningen som den såg ut? 

Mamma berättade för ett tag sedan.
"Jag satt ute i solen med en väninna", hon hade varit på stan och började prata om alla tiggare som finns. Hon tyckte synd om dem och sa "tänk än då att he fienns så mytche fattu folk". En 90- årig farbror som satt bredvid lade sig i samtalet och sa "förr had vi tattara" och fortsatte med säga att de att knacka dörr vid middagstid för då visste de att det fanns mat. "Tattarna" skickade fram barnen fortsatte han "för de visst att he vor svårare att motstå de hungriga barnaöga".  

Mamma gick hem med tunga steg. Tyngden kommer sig av att det fortfarande berättas om "tattarna" i negativa former i stället för att prata om den fattigdom som orsakade tiggandet. När hon sen berättar det för mig är hon lite blank i ögonen och sa, "det är som det är med det" och frågar sen vad hon kan göra för att hjälpa tiggarna i stan. Den här händelsen skedde för fyra år sedan och inte mycket har ändrat sig sedan dess.

Mamma är född 1930 ochfattigdomen som var under hennes uppväxt och det som är idag är nog ganska lika. Fattigdom är aldrig vackert, den är bara skoningslöst, det kan möjligtvis se olika ut och det finns alltid grader i helvetet men fattigdom är fattigdom vare sig det handlar om för eller nu. 

Idag hör vi att det fortfarande mullrar i leden, människor går samman. Dessa folkliga sammanslutningar organiserar sig mot rasism och för att hjälpa de fattigaste i vårt samhälle, som ett stort underkännande av makten. 

Allt i de växande klassklyftornas spår. 

Vad händer då dagens fattigdom? Kanske måste vi börja kalla saker vid sina rätta namn, tiggeri finns överallt, från tiggaren utanför affären, den lokala fotbollsklubben, Frälsningsarmén med sin bössa till de stora påkostade galorna. Alltså inget nytt under solen. Tiggandet på våra gator är inte det egentliga problemet, det är enbart ett symptom på vårt sjuka samhälle med våra ökande klassklyftor. 

Lev och må

Britt-Inger

Mina tankar om min klassresa

I antologin Inte en främling skriver jag att:

  ”Jag anser att jag tillhör arbetarklassen och är av resandefolket, men jag har också gjort en klassresa. Jag har läst in högstadiet och gymnasiet på folkhögskola för att sen börja på universitet. Jag har en högskoleexamen i socialt arbete och en fil. mag. i etnologi. Som etnolog har jag skrivit två uppsatser om resandefolket, blivit engagerad som föreläsare och arbetat som etnolog med resandefrågor. Ny miljö och nya människor, nya sätt att betrakta och bedömas. Jag har funnits med i olika sammanhang för att jag har mycket kontakter och är engagerad. Ett engagemang som ibland har kallats för aktivism. När går engagemanget över till aktivism och vem bedömer det? Aktivist kommer av aktiv, engagerad, bra eller dåligt?”

Jag har fått uppleva den stolthet andra känner inför det jag har gjort som en av dem. Samtidigt som jag ibland upplever ett förakt för akademiker bland arbetare och resande. ”Tro inte att du är nåt”. Kanske är det den svenska jantelagen som tar över eller den svenska avundsjukan. Vem vet? 

Kunskap är makt.

Alla vill att barnen ska gå i skolan och utbilda sig, och med all rätt, utbildning och kunskap är vägen till utveckling. Det som blir komplicerat är att den som redan idag har skaffat sig en utbildning eller högre studier betraktas med misstänksamhet och man ifrågasätter om vederbörande verkligen är en ”riktig” resande. Som om det bara är förunnat de som har gått i ”livets hårda skola” att få kalla sig resande. Kunskap är makt, sägs det, och visst är det så om man får utvecklas utan att hämmas av ett gammalt tankesätt. Därmed är vi tillbaka i resonemanget om klass igen och det gamla ordspråket om skomakaren som ska bli vid sin läst. Ett uttryck som passar lika bra bland resande som arbetarklassens sätt att betrakta studier och klassresor.

Det finns en önskan om något bättre, utveckling, en stolthet över vem man är och en rädsla för förändring. En rädsla som jag känner igen, vem blir jag när jag utbildar mig? Blir jag någon jag inte vill vara? Tappar jag min identitet som resande och arbetare?

I antologin Att störa homogenitet skriver jag om att:

”Rosemary Crompton som skriver i boken Class and Stratification att det som för samman många av klassdefinitionerna är att de ger uttryck åt en hierarkisk struktur av grupper i ett samhälle. Dessutom kan klassbegreppet användas till att berätta om social ställning eller inflytande men även för att skildra strukturer av materiell ojämlikhet. Det som skiljer synsätten åt är i första hand de mekanismer man väljer att lägga i själva definitionen av klassbegreppet och vilka processer man väljer att räkna till dess effekter. Frågan är med andra ord: vad kom först, hönan eller ägget? 

Göran Cigéhns bok Klassidentitet vid seklets slut tar upp att det inte är sagt att en persons känsla av klasstillhörighet alltid har sin förklaring i yrkestillhörigheten utan den kan också påverkas av till exempel utbildningsnivån, klassbakgrunden eller av den nuvarande familjesituationen.”

Jag är varken eller.

Jag är oerhört stolt över det jag har gjort men ibland väljer jag att inte berätta om mina akademiska meriter eftersom jag inte vill att folk ska uppleva att jag försöker göra mig märkvärdig. Precis som jag ibland väljer att inte berätta att jag är resande för att inte bli dömd på förhand. En konstig kombination av stolthet och skam i en och samma känsla. 

Jag är inte helt accepterad som akademiker eftersom min bakgrund alltid tas med i sättet att betrakta mig. En del låter min arbetar- och resandebakgrund definiera mig och inte de studier jag har förvärvat. Detta gör att jag står med ett ben i två världar vilket kan vara problematiskt ibland och irriterande ibland. 

Nu är jag så klar över min identitet och vem jag är att jag inte låter andra definiera mig. Denna självsäkerhet har nog delvis med ålder att göra och med det faktum att jag alltid haft full uppbackning hemifrån av min familj. Jag är resande, arbetare och akademiker inte nödvändigtvis i den ordningen. Jag är en kombo som gör mig till den person jag är och jag skulle inte vilja vara utan något av detta. Skulle jag utesluta den ena skulle jag inte vara komplett. 

Lev och må

Britt-Inger