Känslan när man läser boken är som när djävulen läser bibeln och man kan undra om det är värt det? Fast i hans värld är kanske rampljuset mer värt än relationen. Det finns alltid mer än en sanning eller två sidor på ett mynt. Lågvattenmärken finns och registreras, rektionen kanske inte blir den förväntade, med besvikelsen är total. Jag vet egentligen inte hur jag förväntas reagera, men räkna med överraskningar, man vet aldrig hur orden landar hos den andre parten. Det finns alltid en sändare och en mottagare i ett budskap, för visst kan man kalla det ett budskap när det finns en så tydlig adress.
Att man som före detta missbrukare har haft ett brokigt liv är inte så konstigt. Ett liv som inte varit roligt vare sig för missbrukaren, dennes barn eller för offren av missbruket. Jag vet att mina barn, plus min sambos barn, har fått ta oförtjänt mycket skit för det jag drogade för 25 år sedan. Att jag som missbrukare burit mig illa åt är inget jag förnekar. Men när man har varit drogfri i 25 år, byggt upp ett nytt liv, fått det att fungera och försökt att återanpassas i det nya livet kan man tycka att ett erkännande kunde vara på sin plats.
Tyvärr är de erkännanden som jag har fått av min omgivning lätträknade. Här träder det Norrländska alternativet in, lyckas du som före detta missbrukare hamnar du i en ny situation. Då får du konfronteras med avundsjukan och missunnsamheten för att du har återtagit makten över ditt liv. Att du har det bra stör andra, som före detta missbrukare vill man kunna fortsätta trampa på dig. På samma sätt som vi idag trampar på tiggarna på våra gator. Det finns alltid ett vi och ett dom, så andra kan se sig som den bättre parten.
Klarar du dessutom av att skaffa dig lite tillgångar, hur mycket du än har jobbat och slitit för att få ihop det, trampar du direkt på en öm tå. Tillgångar är status, i samhället mäter vi oss med prylar, ju fler prylar ju högre status. Omgivningen förringar nu dina prylar, av guldringar bli du en "zigenare", av en skjorta blir du gay och köps det en traktor är det nåt annat fel. Allt blir fel, för hur har du råd, har du stulit det, varför ska du ha, vilken fin bil, du har säkert skattefifflat jag känner folk på skattemyndigheten, hur kan du....... håll dig i rännstenen, stör inte ordningen. Hur var det nu, jo just det, "den som har mest grejer när han dör vinner" och det gillar inte alla.
Ett känt faktum är att missbrukare är ofta kreativa, när man dessutom nyktrar till och ser klart vill man kanske hjälpa andra. Men det faller inte alltid i god jord, speciellt när man inte varit närvarande med sina egna barn. Nu går inte det som har varit att förändra, det enda man kan försöka påverka är det man har framför sig. Att göra två fel blir inte ett rätt och inte heller förändrar ett rätt de fel man gjort tidigare.
Det som är allra tråkigast är när ens egna ser på en med missunnsamhetens och avundsjukans ögon. Kanske är det Luther som gjort sina avtryck i den Norrländska myllan. Jag har inte varit någon närvarande förälder (i faderskapsintyget är jag fortfarande förälder), jag har gjort många fel och det ska gudarna veta att jag inte varit någon helyllekille. En frånvarande förälder kan orsaka mycket sorg och saknad. Men i min frånvaro är det inte jag som präglat mina barn under deras barndom, det har andra gjort. Så att anklaga mig för det som hände i barndomen är nog lite missriktat, jag var inte där. Jag vill inte förringa de känslor som mina barn har eller deras upplevelser. Men att få ett livslångt straff för det man gjorde när man var ung kan inte heller vara rätt. Jag valde nykterheten för 25 år sedan.
Misstroendet lever vidare genom åren. För några år sedan åkte vi, jag och sambon, för att titta på en sommarstuga som en av sönerna hade köpt. Vi kom dit och gick runt, när det kommer två personer, en man och en kvinna. Kvinnan visade sig vara den som sålde huset och mannen skulle hämta nycklarna.
Kvinnan undrar vilka vi är och vi berättar det, när hon insåg vilka vi var började hon smussla med mannen. Det var uppenbart att hon tyckte det var obehagligt med oss, mannen såg bara generad ut. Hon ville inte låsa upp åt oss så vi kunde se huset, det var nyskurat. Hon ville inte ville inte vi skulle gå upp på bron heller, för det var nysopat. Hon viskade till mannen som skulle få nycklarna om vilken postlåda som tillhörde huset och ville inte visa hur man satte på och stängde av vattnet så länge vi var kvar.
Vi åkte ganska snabbt därifrån med en obehagskänsla, vad hade de sagt till henne om oss? Vem hade sagt något och varför? Ingen av oss hade träffat kvinnan tidigare, hon kunde omöjligt veta vilka vi var utan kunde endast fått kännedom om oss genom det andra hade sagt. Vi vet fortfarande inte om kvinnan har återhämtat sig efter mötet med oss.
Det här bara en händelse av många som hänt genom åren, men att bli avpolletterad som pappa i en bok är ett lågvattenmärke på sandlådenivå. Det man kan fundera på är hur länge arvsynden ska få leva kvar. Varför är det så viktigt att smutskasta och föra över all skit till andra. Jag har aldrig stängt dörren för mina barn men jag har heller aldrig tvingat mig på dem. Jag vet att jag inte alltid varit välkommen att vara delaktig i deras liv, till viss del självförvållat. Jag har därför alltid tänkt att det har varit viktigt att mina barn ska ha makten över vårt umgänge.
Jag är ingen isbit, det finns säkert förklaringar till varför mitt liv har sett ut som det har gjort, men man kan inte hela tiden skylla på hål i pottan och trasiga leksaker, var och en av oss har ett eget ansvar över våra egna liv.
Sen kan man ju alltid fundera på när nästa bok kommer, vem drabbas då? Och för de som tror att jag ska börja om att dricka, ni misstar er, det nöjet har jag inte tänkt att bereda någon.
Gud ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden
Med vänlig hälsning "Zigenaren"
Ps. Du som läser det här, döm inte, för nästa gång kan det vara din tur. Ds
