 |
| Privat foto |
Enligt skollagen ska vi ha en skola för alla. Har vi det? Nej, det anser jag inte och där har jag medhåll från forskningen. Vi har en skola för nästan alla, men inte för alla. Om man ser till rätten till likvärdig utbildning oavsett elevens behov och förutsättningar så är inte alla barn inkluderade i begreppet "alla".
Barn börjar skolan och för det flesta blir det precis den lyckliga och lärande resa som både de och deras föräldrar trodde det skulle bli den där första dagen i skolan. Men för några barn och föräldrar är det början på ett långvarigt lidande där barnen inte passar in och föräldrarna sliter sitt hår i desperation och letar vägar för att hjälpa sitt barn.
Skolan är bra på lärande och bra på de barn som inte avviker från normen. Men för de som avviker är det en annan sak. Man kan tycka att efter alla dessa år av skola så skulle skolan veta hur de ska agera. Det är faktiskt inget nytt, dessa barn har funnits i alla tider.
Lärarna kämpar också och vill väl men är ofta bakbundna av okunskap och skolan som institution. Det finns många bra lärare men systemet är inte gjort för dessa barn. Lärarna mår inte heller bra när de inte når eller kan hjälpa "alla" barn i lärandeprocessen.Dessutom är det ett faktum att många av dessa barn i det långa loppen inte är några kostnadsposter utan en enorm resurs för vårt land. En del av dem hamnar på högt uppsatta poster när de blir vuxna. De finns bland vetenskapen som forskare, de driver stora företag, de finns inom politik och etablissemanget. Medan andra arbetar i vår vanliga arbetsmarknad och anses vara mycket duktiga. Det vill säga om inte systemet knäcker dem för då blir de just den kostnadspost som skolan ibland pratat om.
I våra svenska fängelser uppfyller var fjärde (25%) kriteriet för ADHD - diagnos enligt Martin Lardén, chef för enheten för behandlingsprogram inom kriminalvården. Det är lätt att generalisera när man skriver om en koppling mellan neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och kriminalitet. Men det är viktigt att också ha klart för sig att de allra flest med ADHD inte blir kriminella. Maria Bauer är beteendevetare och expert på komplexa psykiatriska diagnoser menar att barn med ADHD har svårare att klara skolgången, och en misslyckad skolgång kan leda till en ond spiral av utanförskap, dålig självkänsla och fler misslyckanden. Alltså skolans misslyckande med att tillgodose barnets behov en del i att barnet misslyckande som vuxen. Till det ska man också ta med att ett vårddygn i kriminalvårdens regi kostar närmare 3500kr. Ur ett mänskligt perspektiv går det inte mäta hur mycket lidande man kan spara in genom att sätta in resurserna tidigt.
Jag har flera vänner som har barn som inte passar in i mallen för skolans snäva ramar och deras desperation går inte ta miste på. De kämpar, en del är så kallade besvärliga föräldrar andra inte. Men gemensamt är att de kämpar och de har ångest över att de förstör för sina barn när de kämpar för dem. Om jag gör si eller så, hur uppfattas det av skolan? Drabbar det mitt barn? Anser de att jag är en dålig förälder? Är jag en dålig förälder? Anmäler de mig till soc? Hur ska jag göra för att hjälpa mitt barn utan att de anser att jag är besvärlig och straffar mitt barn? Svåra frågor och svåra beslut.
Det är dessa föräldrar som känner sina barn bäst. Här behöver skolan lära sig att lyssna bättre och kanske se igenom förälderns ilska och tårar, hårda ord och misstolkningar. De kämpar för sina barns överlevnad. Att bemöta en sån förälder med ord om kostnader och resurser är fullständigt makabert. Att prata med föräldrar som är styrda av känslor med argument om tröghet i systemet eller ekonomi är helt galet och gör dem bara med desperata. Känslan av att inte duga som förälder ligger hela tiden på lur.
Attention har gjort en undersökning på konsekvenserna av det bristande stödet för barnen i skolan. Barnen släpar efter i ämnen 57%, ovilliga att gå i skolan 48%, sänkt betyg 40%, brister i läs -och skrivförmåga, 38%, mobbing 20% och 19% har tvingats byta skola. Barnets skolsituation påverkar hela familjen 52% uppger att brister i stöd har gjort att de har gått ner i arbetstid och 64% har fått sämre hälsa.
Jag har tre generationers perspektiv på den här betraktelsen, min egen skolgång, mina barns och mitt barnbarns och kan bli lite beklämd över att vi inte har kommit längre i en individanpassad skolgång. Jag har arbetat i skolans värld och jag har arbetat med de barnen som inte passade in i systemet större delen av mitt yrkesverksamma liv. Och jag blir ledsen över att vi fortfarande inte ser barnet eller det är nog fel vi ser barnet. Att vi fortfarare inte tillgodoser det behov det enskilda barnet har i högre utsträckning efter all den erfarenheten vi har av barn och skolgång i det här samhället. Vi borde kunna bättre.
Samhället måste satsa mer på skolan och individanpassa den så den kan nå målen i skollagen om att vara en skola för ALLA elever. Utbilda lärarna, sluta göra det möjligt med vinst på skolan, skapa mer resurser, individanpassa och gör enskilda lösningar för eleverna, det tjänar alla på.
Som avslutning vill jag också säga till föräldrarna; Du är den bästa förälder som finns för just ditt barn och du är oersättlig. Glöm aldrig det.
Lev och må
Britt-Inger
