Den första biten går genom byn vi bor i och då passar alltid hundarna på att skita lämpligt på vägen. Sen kommer vi till en brant uppförsbacke där jag måste gå av för att inte spränga lungorna och benmusklerna. Här pissar hundarna på allt de kommer åt. Väl uppe på backen fortsätter vi vår cyklonad nu är vi på en lååååååång raksträcka som aldrig verkar ta slutet. Men till sist viker vi av in på heden, där kliver jag av cykeln och släpper hundarna. Och det är nu Kung Casper tar ut sin hämnd för att han har fått foga sig i kopplet under cyklonaden, för när jag börjar cykla igen står han kvar som nån Ferdinand och luktar på blommorna, lyfter benet och låtsas pissa, för låtsas måste det vara annars hade han vid det här laget fallit i koma av vätskebrist.
När han se ser att jag inte tar någon hänsyn till honom sätter han fart efter mig. Nu springer bägge hundarna i full karriär, borta är all trötthet när de sträcker ut på heden. Kung Casper håller sig på lämpligt avstånd bakom cykeln så att det inte ska gå att tro att han fogar sig. Jackson springer till större delen snett bakom eller bredvid mig. När jag kommer till en nedförsbacke visslar jag för att de ska veta att nu går det undan och då kommer bägge hundarna som skjutna ur en kanon efter mig.
Sista nedförsbacken är grym, där får jag upp en hejdundrande fart och nu när vi är så nära hemma faller bägge hundarna in i en Ferdinandkoma, luktar på blommorna och ska pissa på varenda blomma som finns, eller vid det här laget kan det bara på sin höjd fisa ut lite luft om ens det. Jaha där har jag tagit mig ner med världens fart och hundarna är nu segare än allt, jag visslar, inga hundar, jag ropar, inga hundar eller jo där kommer visst min lilla blondie (Jackson) och ser ut som "men dö, jag kommer ju, typ" efter honom kommer Kung Casper och tittar på mig som om "ville du nåt".
Nu samlar jag ihop hundarna, vi går över vägen och är hemma, ytterligare en cyklonad är till ända.
Lev och må
Britt-Inger
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar