Tankar om vanvården

Jag har pratat med min gode vän och gästbloggare "Mitt liv på barnhem" Kurt om spänningen som finns innan man har fått beskedet. Om oron efter papper och intervjuer är klara och den spänning som uppstår när kuvertet dimper ner i lådan. Vi pratade också om att det är tur att man har varandra och kan stötta varandra under den här perioden, för man behöver någon som vet vad det handlar om.

Kurt berättade om två unga killar, varav han var en av dem, som var på ett hem tillsammans och fick sin ersättning för all stryk och pina som de fick utstå. "Inte kunde vi tro att vi skulle träffas bara för att vi beskrev vad vi hade fått utstå och hur mycket vi kämpat med olika myndigheter." Dessa två "gamla gubbar" som fick sin ursäkt för all vanvård. "Vi hade nog varit glada om vi hade sluppit hela skiten och fått leva som vanliga barn. Inga pengar eller ursäkter kan ge oss vår förlorade barndom tillbaka. Men vi är glada ändå att ha fått träffas och kunna njuta av statens ursäkt. Vi gamla gubbar sitter och tänker tillbaka och säger att vi överlevde ju, det var många barndomsvänner som föll ifrån på vägen."

Det är många som aldrig fick möjligheten att uppleva den här dagen, många gick bort alldeles för tidigt. Ärrade av sin uppväxt är det många som inte orkat med livet utan att mildra ångesten med droger. Många vanvårdade for illa under sin uppväxt och fortsatte att misshandla sig själva efter vanvården (med god hjälp från samhället). De visste kanske inget annat sätt eller så orkade de inte med tillvaron och ångesten utan behövde döva smärtan.

För de som har överlevt kämpar många med att få sin upprättelse. Staten har tillsatt sin ersättningsnämnd, men vad har kommunerna gjort för att kompensera dessa personer för den misshandel som de utsattes för. Staten stod för de övergripande besluten men kommunerna var de som utförde vanvården. När tänker kommunerna ta sitt ansvar och ge de vanvårdade barnen den upprättelse som de har rätt till?

Lev och må

Britt-Inger