Ett minne att vårda

Har precis kommit hem från en promenad med hundarna på heden. Skogen var full av renspår och hundarna sniffade och drog i kopplet. Jag gick där och filosoferade, kände hur kylan nöp i örsnibbarna och hur skogens frid gav mig lugn och energi.

Så kom jag att tänka på när jag nyss hade flyttat till Skellefteå för ca 25 år sedan, det var nog renspåren som fick mig att tänka på detta, när mina väninnor från Kungälv med sina barn kom upp för att hälsa på mig.

Det var sportlov och huset fylldes av mina väninnors tjatter och barnens skratt. Vi sov överallt och hade det ganska mysigt. För mina väninnor och deras barn var ju bara all snö en upplevelse men ändå mer exotiskt var att det fanns ren i skogarna runt Skellefteå. En dag bestämde vi oss för att göra en rensafari. Vi lånade mamma och pappas Van och packade in alla i bilen (det där med bilbälte och sånt var inte så noga på den här tiden. Bland annat stoppade vi in en vanlig soffa i Vanen för att alla skulle få plats.

Nåja, så bar det iväg, på snöiga halkiga vägar körde jag gamla Boliden vägen förbi Myckle, Medle, Slind, Grubban och alla andra namn som mina väninnor skrattade gott åt, vi närmade oss Selsforsen när de svarta sopsäckarna på plogkäpparna varnade för ren. Vi körde vidare och nu var spänningen på topp i bilen, det gick att nästan ta på den. Alla hade blickarna klistrade mot fönsterrutorna, spanades ut i skogen. Nu gav någon till ett skrik, den första renen hade visat sig till allas förtjusning och till min lättnad (för tnk om vi inte hade fått syn på någon ren). Vi körde vidare och fann nu en hel flock, vi stannade bilen, det pratades högt i bilen, det skrattades och alla var nöjda med rensafarin. Nu var det någon som vrålade i bilen för som grädde på moset stod en av renarna och pissade inte långt från bilen till alla barns stora förtjusning (och vuxnas).

Nu kunde jag vända bilen hemåt igen, alla var nöjda och stämningen kunde inte vara högre. Rensafarin hade blivit mycket lyckad och att en ren pissade bredvid bilen var det stora samtalsämnet på vägen hemåt.

Den här resan och den veckan när mina väninnor från Kungälv kom upp till mig i Skellefteå är ett av de där minnena som jag brukar ta fram ur minnesbanken när jag har någon tyngre dag ibland. Ett härligt minne som gör mig glad.

Till saken hör att några år efter deras besök skulle jag och min sambo åka och titta på ett hus och då åker vi just den vägen som jag och mina väninnor tog den dagen. Dessutom så köper vi huset och bosätter oss där, så detta underbara minne kommer till mig inte bara när det går tungt utan någon gång om sänder. Det är ett härligt minne som jag är lite rädd om.

Lev och må

Britt-Inger