OM SDs OCH ANDRA REAKTIONÄRA PARTIERS AVSIKTER

Gästbloggare Fredrik Larsson skriver
OM SDs OCH ANDRA REAKTIONÄRA PARTIERS AVSIKTER

Den intressanta frågan blir väl snarast denna: vilka krafter flirtar man med? Vilka försöker man locka in som väljare och vad står de egentligen för? SD är i högsta grad ett klassiskt missnöjesparti, samtidigt som det är ett parti som också eftersträvar makt. Man kan jämföra med exempelvis Mogens Glistrups Fremskrittsparti på sextiotalet och dess namne i Norge, samt ett antal liknande partier runt om i Europa.

Tittar vi längre tillbaka i tiden är de faktiskt mera lika Nazisterna än de klassiska Fascisterna som i grunden inte hade minsta rasistiska inslag. Men samtliga har ett mycket tydligt gemensamt drag i att de är klart och tydligt reaktionära. Man stödjer sig på den folkliga grundkonservatism som säger att det mesta urartat, att identiteten urholkats och att tidens svårigheter och problemställningar kan förklaras utifrån grundläggande politiska misstag under de senaste decennierna.

Mussolini hävdade (rätteligen) att den italienska politiken före Första Världskriget varit både inkompetent, icke representativ och ineffektiv ifråga om att leverera utveckling för folket. Hitler hävdade (rätteligen) att tyskarna fått en fred som var på tok för sträng och dessutom förnedrande för deras nationella stolthet. Han gick emellertid ett steg längre och utvecklade en ideologi som hävdade en sionistisk världskonspiration, vilken i samförstånd med världskommunismen medelst spel bakom kulisserna drivit fram den situation och de problem som folket nu hade att genomlida. Den förklaringen var och är lika befängd som när dagens olika missnöjespartier hävdar att invandringspolitiken skulle ha något slags avgörande betydelse för bristerna i de olika ländernas välfärd.

Om man istället tittar på de faktiska händelser som orsakat den jordmån av missnöje som gjort partiframgångarna möjliga, är det synnerligen tydligt att det i stort sett samtliga fall varit en relativt lång tid där sociala reformer uteblivit (även Sverige) eller att regeringarna av ekonomiska eller demokratiska skäl inte förmått skapa en någotsånär påtaglig känsla av trygghet, primärt hos landets arbetar- eller underklass.

I Sverige kan vi konstatera att vi kommit att få en social skiktning av ett slag vi inte är vana vid. Känslan av att utvecklingen i detta avseende går åt fel håll är helt klart själva förutsättningen för att SD ska kunna föra en framgångsrik argumentation i förhållande till väljarna. Även om man levererar svar och förslag till lösningar som rent sakligt är orimliga, innebär det inte att frågeställningarna inte är relevanta.

Den politiska manövermånen har minskat drastiskt under de senaste femtio åren, framförallt på grund av att kunskaperna i nationalekonomi gör att man helt enkelt inte KAN välja många av de vägar man gjorde förr, eftersom man nu vet att man skjuter sig själv i foten på lång sikt. Alternativen är få och dessutom har man att hantera att de flesta länders medelklass kommit att utgöra majoriteten av väljarna. I praktiken blir det då oerhört svårt att prioritera den mindre underklassens behov om detta på något vis slår mot medelklassens välmående. Två tredjedelssamhället kan inte undvikas eftersom den som vill erhålla makten MÅSTE ha den med sig i tillräckligt hög grad.

Och där har vi SDs tillrättaläggande av sin image. Frågan blir egentligen inte "vad säger de?" utan "vad skulle de säga om de KUNDE?". Vi måste helt enkelt försöka se bakom draperiet av anständighet de arrangerat framför sitt parti. Man vinner inga svenska val genom att framstå som en samling fördomsfulla huliganer. Man måste framstå som kritiska istället för brutala och framförallt som de som Skådat Ljuset i form av att se det ingen annan sett - eller rättare sagt: att man ser igenom det andra på grund av olika skäl försökt dölja!! Där finns en EGENTLIG sanning som givetvis ingen annan vågar yppa!

På det viset har reaktionärt populistiska partier alltid hanterat sin sida av politiken. Vi kallar dem gärna fascistiska, men det blir alltså lite fel eftersom den klassiska fascismen i grunden var något ganska annorlunda. I synnerhet var den framåtsyftande och Mussolinis grundinställning var helt enkelt "Mea voy condé", alltså "jag vill bestämma". Hade sedan Mussolini avslutat sin bana 1936 hade hans eftermäle blivit det bästa tänkbara. Tyvärr gjorde han den fatala dumheten att ta Hitlertyskland som ledstjärna och resten är en sorglig historia. Han förföll till och med till rasism, vilket framstår som fullkomligt obegripligt.

Att se bakom det som visas upp är helt avgörande för att vi ska kunna ana vad som kan komma av olika maktförskjutningar. Vad VILL de göra om de KAN? Tyvärr har inget hittills antytt att SD inte skulle komma att bedriva en politik som innebär allt som åtminstone jag avskyr, nämligen att man försöker skapa ett låtsas-Sverige av ett slag som försöker gå tillbaka till framtiden, som också till sist hamnar i den oundvikliga situation där Sanningen är Sann för att de säger det. Detta är personer som glatt och villigt tar lögnen i sin tjänst för att påvisa en bild som är direkt felaktig.

Det Sverige vi har behöver genomgripande och FRAMÅTSYFTANDE förändringar, men det sista som vår nu rätt gamla befolkning behöver är färre arbetsföra personer och färre barn. Vi behöver våra invandrare och kommer att göra det i allt vidare utsträckning framledes. Och för övrigt: oavsett vad man beslutar politiskt, blir människor inte ett dyft mindre homosexuella, transpersonella eller queera. Och det känns som en spottloska i mitt djupt Kristna ansikte när de gör sig till talesfolk för nyinförande av Kristendom i skolan. Den som är humanist behöver alls inte vara Kristen, men den som kallar sig Kristen utan att vara humanist kommer att få svara för det en dag!