Jag kände hur solen värmde, hur mjukt det var under skorna när marken sakta tinat upp.
Fåglarna kvittrade en nästan öronbedövande sång. Hundarna drog i kopplet när de hittade ett spår värt att utforska.
Jag njöt där jag sakta började dra mig hemåt. När jag kände en svag doft av hundskit. Lukten som är signalen om att våren verkligen är här och att sommaren snart är i antågande.
Jag funderade på allt som händer ersättningsnämnden har stängt dörrarna för att fler får söka. Många har inte lyckats bearbeta sig själva tillräckligt mycket för att söka. Den tid som möjligheten fanns ligger inte i fas med hur människor fungerar.
Flera har frågat mig om hur de ska söka och jag måste säga att det är för sent. Många har farit illa av processen för att sen fara än mer illa när avslaget kommer. Du blev inte tillräckligt misshandlad, dina sår är inte tillräckligt stora, du duger inte nu heller.
Att än en gång bli bedömd och mätt utifrån statens mått är ett trauma som är svårt att sätta sig in i. Hur känns det att än en gång inte duga?
Morgonfunderingar
Britt-Inger
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar