Gästbloggare: Tankar om ett Testamente

Tabun!

Det finns många saker som är tabu att prata om. Testamenten och barn som inte vill veta av sina föräldrar är ett sådant tabu. Jag har funderat på detta.

En av mina funderingar är om det inte är bättre ge med varm hand än med kall till de som verkligen har behoven? 

Eller är det så att man ska följa den gängse normen och testamentera till barn som inte vill ha någon kontakt med föräldern, det känns lite fel. Är blod tjockare än vatten? 

Verkligheten kan jag inte förändra, det var inte mitt val. Sorgen är min att leva. Och min att hantera, tillsammans med den verklighet jag ställts inför. 

Varför upprätthålla något som handlar om kutym eller som seden bjuder det. 

Jag har funderingar på detta om att skänka till välgörenhet! Det finns flera jag kan tänka mig att skänka mitt kapital till röda korset, rädda barnen, tiggare eller andra föreningar eller varför inte till samernas riksorganisation. Detta är några funderingar som jag haft kring mitt sparade kapital. Jag har min fulla rätt att ge bort pengar, prylar, saker, så länge jag är i livet, med varm hand.

Oskrivna regler styr våra beslut när det gäller hur saker ska se ut. Är jag då en dålig förälder som tänker så här? 

 

Givetvis är jag det tycker många, jag bör vända andra kinden till. Naturligtvis ska man testamentera till efterlevande. Eller? Det är alltid lätt för andra att ha en åsikt när de inte har varit i situationen.

När Gud kommer med döden, kommer djävulen med arvingarna, säger ett ordspråk. Arv och pengar kan tyvärr ge upphov till konflikter. 

Testamentera pengar till välgörande ändamål?  

När man googlar på testamente finns det uppsjö av förslag vad man ska göra eller inte. Jag närmar mig slutet av en resa och har jag börjat fundera. Tycker jag att mina närmaste ska få mina surt förvärvade slantar när jag dör? 

Svaret är nej, varför ska de det? De vill inte veta av mig medan jag är i livet så vad ska de med resterna av mig till när jag dör? 

Nu tänker vän av ordning det finns lagar arvslott/laglott. Ja jag vet, min tanke är inte att smita eller försöka undgå arvslagen. 

Nu har jag läst massor med frågor och svar om hur man ska göra innan man hamnar i dödsskuggans dal och har jag insett att det finns lika många svar som det finns frågor. Därför kommer funderingarna över mig. För en sak har livet lärt mig, när det gäller pengar, fastigheter och värdeföremål verkar alla moraliska värderingar försvinna. Den ilska och förakt som man kände försvinner så fort mammon tar över. Man kan ändra sig snabbt när det kommer till pengar och egendomar för egen vinnings skull.

Om jag i min värld (gud förbjude) tycker så illa om någon att jag uttrycker detta i tal och skrift och den personen sedan avlider förändrar det inte min åsikt om personen.  Jag skulle inte, bara för personen dör, förändra mitt ställningstagande. Om man gör det måste det vara största hyckleriet någonsin.  Har jag tagit avstånd från någon så gör jag det hela vägen och står för det. När man i livet gör ett aktivt val och tar avstånd från en människa, oavsett vilken orsak det handlar om, så förändras inte det bara för att personen avlider och det finns ett arv. 

Mina funderingar runt testamenten uppstod när min mor avled efter en tids sjukdom. Min mor, barnens farmor blev över 80 år gammal, men fick hon några besök eller telefonsamtal från mina barn, sina barnbarn? Ikke. 

Kom de på begravningen? Ikke. 

Hon har mig veterligen aldrig gjort något ont mot vare sig barnbarn eller barnbarnsbarn. Ska det straffas, så ska det göras ordentligt, hela min släkt, ända från grisen och upp eller kamelen, vilket av dem det nu är. Hämnden är ljuv sa bonden och sparkade grannens gris.

Nu tänker ni varför inte ringa, mejla eller smsa? Ja kanske det, men när ska våra barn börja ta eget ansvar? 

Personligen tycker jag att när man fyllt 40, och mer än så, har man ett eget ansvar. De må vara mina barn men det är också vuxna män med en egen vilja, förhoppningsvis.

Tankarna fortsätter!

Gubbjäveln