lördag 27 januari 2018

RUNGs årsmöte i Borås 2018-05-05 kl 12,00



Välkomna till RUNGs årsmöte
Skolgatan Carlolis församlingshem lördagen den 5maj klockan 12,00
Vi bjuder på en smörgås och kaffe, så anmäl er innan så vi vet hur mycket vi ska beställa. resandefolk@gmail.com


Föreningen RUNG Årsmöte 2018-05-05 kl 12.00
§ 1 Mötet öppnas
§ 2 Val av mötesordförande
§ 3 Val av protokollförare
§ 4 Val av justerare som tillsammans med ordföranden och sekreteraren ska justera protokollet
§ 5 Val av rösträknare
§ 6 Fråga om mötets stadgeenliga utlysande
§ 7 Godkännande av dagordningen
§ 8 Framläggande av styrelsens årsredovisning
§ 9 Framläggande av revisorernas berättelse
§ 10 Fråga om ansvarsfrihet för styrelseledamöterna
§ 11 Behandling av inkomna motioner och styrelsens förslag
§ 12 Val av ordförande
§ 13 Val av kassör
§ 14 Val av övriga ledamöter
§ 15 Val av revisorer
§ 16 Val av valberedning
§ 17 Mötets avslutande



17021700_10155885468263521_2120234394611566129_n

Välkommen önskar styrelsen RUNG
Ordförande; Linda Lundqvist
Vice ordförande; Jenny Gustavsson
Kassör; Kurt Magnusson
Sekreterare; Britt-Inger Hedström Lundqvist
Ledamot; Tomas Larsson
Ledamot; Marita Martinell

fredag 26 januari 2018

Linda skriver: Ingen panik, alla på en gång


Som kock i ett bra restaurangkök är jag hela tiden omgiven av fantastiska råvaror, nylagade såser, stora soppbaser som kokar intensivt och sprider underbar doft, och nygräddat bröd.

Jag har möjlighet att på en personallunch käka à la carte som andra betalar flera hundra kronor för, och att käka desserter tills jag är fyrkantig.

Men det gör jag inte. Ingen av mina kollegor heller. Vi står där vid luckan och äter potatis i olika former, som vi doppar i såsslattar som blivit över i kastrullerna, och pratar om gamla arbetskamrater som utmärkt sig på olika sätt (sinnessjuka, yrkesskickliga, roliga, ofta alltihop) eller om maträtter vi vill äta, och drömmer oss bort till fjärran matkulturer.

Det kommer in disk, mängder med kaffekoppar med servetterna nedtryckta tillsammans med kaffe, snusar, och glass. Varje dag. Varför gör ni så? Det är bara att börja utgrävningarna och försöka få ut pappersmassan. Ibland blir man överraskad av något extra kletigt i botten. Tvål och handsprit, och sedan på det igen.

Så röjer vi vidare med maten.

Lägger med minutiös noggrannhet den friterade rotsellerin på äppelcider­såsen, flamberar jordgubbarna med grönpeppar till vaniljglassen, och pressar potatis till duchessemoset tills armarna skriker.

Vi skriker förtvivlade åt den stackarn som bär ut tallrikarna i fel ordning, och därmed riskerar att maten inte är tillräckligt varm när den når bordet, och gör omsorgsfullt en tallrik soppa åt henne som kompensation. Som hon så klart inte hinner äta innan den kallnar.

Kockarna flockas girigt i luckan igen.

Det står överbliven friterad sötpotatis och saffransaioli där. Vi hänförs över hur olika sorters potatis igen gifter sig med all slags majonnäs, och skvallrar om vilka kändisar vi matat i dag, lokala såväl som nationella. Barnens dagisfröken, en känd hockeyspelare, och han den nya på Ica.

En kock begärs ut i matsalen. Jag går ut, styrkt av ett oräknat antal koppar kaffe som oftast hunnit kallna innan jag drack dem, och blir ombedd att lchf-recensera hela menyn.

Jag gör det, givetvis. Går igenom rätt efter rätt. Inget passar smaken. Jag erbjuder flera alternativ till den ordinarie menyn, men inget passar den jag ska mata. Jag kan göra coleslaw, ostchips, eller kanske slå knut på mig själv och spela munspel med röven?

”Jag tar en glass i stället”, säger hen, och väljer Daimstruten.

kommer middagsruschen, en timme tidigare än väntat. Matsalen fylls med människor. Allt vi håller på med i köket måste omedelbart avbrytas till förmån för att få ut tallrikarna i en rasande fart. Finns alla tillbehör? Vem fan har ställt bort lingonsylten, och var är de långbakade tomaterna? Är det här all älgskav som finns kvar?

Efter någon timme värker fötterna, och vätskebristen är påtaglig. Vi förbereder inför nästa sjöslag. Men först samlas vi över några kroketter, med nygjord vitlöksdressing till.

Linda Lundqvist

fredag 19 januari 2018

Verkligen refuserad

Tillbaka i verkligheten igen. Jobbat en vecka efter en välbehövlig semester. Hemresan blev ett dygn längre än väntat och bagaget försvann. Men nu är bagaget tillbaka och förseningen glömd eller i alla fall inte lika irriterande.

Under tiden jag var borta fick jag svar på det jag skrev om min klassresa. Den refuserades, det kändes så där. Jag kommer nog att få användning av texten i nåt annat sammanhang skulle jag tro. Eller så publicerar jag texten här, vi får se. Fick tipset om att skriva en biografi! Och kanske det men det bli nog när jag är pensionär i sådana fall.

Känns bra att vara hemma och jag gick och klippte mig av bara farten i veckan. Så nu har jag fått investera i mössa för jag håller på att frysa öronen av mig.

Lev och må 
Britt-Inger

Linda skriver: Vi är inga duvor

 På vissa ställen i Sverige så har man försökt bli av med duvor från torg och annat genom att sätta upp långa vassa piggar på alla de ställen där en duva kunde tänkas vilja sitta och chilla.

När jag som tonåring besökte en stor stad blev jag bestört över den grymhet som måste finnas hos någon som tänkt ut ett sådant illvilligt sätt att bli av med oönskade små individer. Nu görs detsamma mot oönskade människor.

Det har blivit vanligare i städerna att formge de offentliga utrymmena på ett sätt som är gjort för att vara särskilt ovänlig mot människor i någon form av nöd. Bänkar som går att sitta på, men är omöjliga att ligga och sova på, betongklumpar under brofästen där människor tidigare sov om natten, och omotiverat stora blomsterarrangemang där en person tidigare satt och bad förbipasserande om en slant. På tågstationerna har bänkarna ett räcke i mitten, eller är rundade eller lutar att den som är trött inte ska få vila. En del av toaletterna i de offentliga utrymmena kräver en mobiltelefon med pengar på för att få använda, och kräver att personen som ska använda dem kan tillgodogöra sig instruktioner på svenska i liten text.

Strategin går ut på att få bort oönskade personer från offentliga platser.

Och de oönskade människorna är alla som spenderar tid i staden utan annat syfte än att spendera pengar. Det handlar inte bara om de mest socialt utsatta. Det handlar om att vi alla håller på att bli utbyggda från de städer vi lever i eller i närheten av. De miljöer som tillhör oss alla blir mer och mer en yta för reklam och handel. Platser som tidigare fungerat som naturliga mötesplatser för människor rivs för att ge bättre insyn där stora gallerier butiker eller gallerior öppnar.

Det handlar allt mindre om vad människor faktiskt behöver för att känna att staden tillhör oss, och allt mer om vad vi kan konsumera där.

Om du vill sitta bekvämt så får du betala för en kaffe på ett café, för bänkarna som tidigare stod på torget ersätts mer och mer med öppna lösningar som inte skymmer sikten för butikerna. Och om du inte har någon sittplats så kanske du låter bli att sätta dig på marken och ta en frukt eller en glass med ungarna i centrum. Kanske väljer du någon annan, mer välkomnande plats.

Det värsta jag har sett i form av exkluderande design är galler, som inte skyddar någonting. Ett galler sätts upp för ingen ska kunna befinna sig på den markplätten under till exempel en trapp. Det finns inget av värde bakom gallret, men det finns något oönskat där utanför. Och det är vi.

Det är en del i gentrifieringen, vilket i praktiken innebär att man snobbar till de utrymmen där vi alla tidigare kände oss välkomna, till att passa mer välbeställda människors behov och vanor. Det ska se lite finare ut. Lite mindre löst folk som är i vägen för de fina skyltfönstren.

För hur skulle det se ut om alla småpratade och fikade på mötesplatser inne i stan helt utan att spendera något?

Ganska trevligt, skulle nog den vanliga människan säga. Det blir mer och mer tydligt att det är pengarna som styr kommunpolitikerna när de bygger ut oss från stadskärnorna, för att få en mer välpolerad fasad.

Vi vill inte ha en öppen yta för att kunna se vad butikerna har för nytt sortiment. Vi vill sitta ner i lugn och ro och kunna ta en mjukglass i solen. Helst utan att känna oss som duvor som butiksägarna vill spetsa på spikar för att vi inte ska vara i vägen och skräpa ner.

Linda Lundqvist