Med humor, dikter och sång kommer man långt, sa min far

Så här i coronatider när folk verkar vara ytterst oroliga för hur de ska kunna torka sig när de gjort sina behov och hamstrar toapapper tänkte jag att det hade varit roligt med lite dasshumor. 

Selma Lagerlöf ska ha sänt en dikt till Gustav Fröding för att få hans omdöme. Fröding var vid detta tillfälle, så att säga, inte varit helt vid sina sinnes fulla bruk när han svarade på detta sätt.

I skitande ställning jag läste ditt brev

ju mer jag läste, dess mera det drev.

Men marken var frusen, det fanns inga löv

så med dina rader jag torkade min röv.

Fröding var en stor diktare som min högt ärade far gillade. Om han hörde en bra vers sa han ofta att det nog var Fröding som skrivit den, vilket han förmodligen inte hade gjort. Pappas egna verser nådde aldrig den klass som Frödings befann sig i, även om jag som barn var omåttligt road av pappas deklamerande. 

Om jag kunde skita guld 

Skulle jag betala all min skuld

Aldrig mer handla på krita

Bara sitta här och skita

Pappa var en stor poet i mina barnaögon, han deklamerade dikter och sjöng mycket. Som vuxen inser jag att det var lite varierande kvalité på det han gjorde. Men en sak är säker det var oftast mycket lärorikt för ett barn. Här kommer en av dessa underbara dikter han lärde mig.

Det låg ett älskande par på stranden

Kärlek viskade i löven

Så kom det en våg från andra stranden

och sköljde dem båda i röven

Här kommer en annan av dessa dikter han deklamerade mycket högtidligt. 

Huru skönt är det ej att skita

och torka sig i röven med rosor 

En annan av dessa fantastiska dikten som han gärna deklamerade. Jag tror att den heter en Dåres dikt, eller så var det min pappa som gav den det namnet.

Se tallens stam står ren och vit till färgen

och björkens kottar ringla uti rad.

Här lyser mörkret på de ljusa bergen

och gäddan slår en drill så gråtmilt glad.

En loppa sitter fången bak ett galler

den ryter milt och skakar på sin bur.

Se vad är det som från trädet faller

är det ej klorna av en ilsken tjur.

Här ser ni spåren efter hästens tassar

och här en långbent tax har flugit fram

Och suggan har med sina många nassar

lyft vingarna mot havets makadam.

Ser du där borta på den ljumma isen

den vita negern stå i brännhet snö

sin fulla tombutelj han ställd på spisen

en ofödd änka är hans längtans mö.

Du store dvärg låt sorgen fröjda

gråt ut hos mig när du är full av skratt

För jag är glad att ni ej är nöjda

nu skiner solen fram nu blir det natt

Det var inte alltid han tog hela dikten men det gjorde inget för han gjorde det med en sån inlevelse. Förutom en hel massa fantastiska dikter så sjöng vi mycket tillsammans. Vi sjöng ofta skillingtryck. Min pappa gjorde aldrig något halvdant så han sjöng med stor inlevelse. 

Det var också han som lärde mig att sjunga psalmer, han hade varit med i kyrkans kör som barn där han ofta sjöng solo eftersom han hade en sån fantastisk röst. Och när psalmerna tog slut lärde han mig snapsvisor, han var en mångfasetterad man med mycket olika kunskaper.

När jag sjöng med honom kan man säga att hans röst hade passerat det skönsjungande stadiet och hade ett större djup. Jag frågade honom om varför och han berättade, som den goda berättaren han var, om hur han hade varit ute en kväll i glada vänners lag och hade skrattat så mycket att han förstörde rösten.

Lev och låt leva, framförallt låt alla få tillgång till dasspapper.

Britt-Inger

Året som gått och året som komma ska

Det har varit ett år med många upp och nedgångar. Det känns som det här året har tagit ut svängarna rejält.

2019 började inte så bra, min älskade mamma dog i början av året. Det var en svår förlust som gjorde mig lite vilsen ett tag.

Sen började jag nytt jobb i Lycksele som föreståndare på ett nystartat HVB-hem. Lite tillbaka till rötterna och lite närmare hem.

Men innan dess avslutade jag mitt jobb i Nordmaling som Kultur och fritidschef med att sjösätta en Regnbågsvecka och kommunen beslutade att flagga på de nationella minoriteternas dagar och under Regnbågsveckan. Det var ett otroligt roligt projekt som jag hoppas lever vidare. Kommuninnevånarna visade sig vara ett gäng som gillar mångfald, responsen och engagemanget blev otroligt. Jag kan ibland sakna Nordmalings gemenskap och välkomnande av nya saker.

Sen var det dags för ny ort, ny lägenhet och nytt jobb. Jobbmässigt har det, som i alla nystartade verksamheter, funnits upp och nedgångar, barnsjukdomar och strukturer som måste sättas. Men i det stora hela trivs jag med jobbet och känner att jag har massor att ge till verksamheten och kommunen.

Magasin DIKKO mitt lilla skötebarn, har varit lite av en räddningsplanka för mig när jag haft lite tyngre stunder. Tidningen går från klarhet till klarhet och fler och fler läser den och vill engagera sig i tidningen. Så roligt, man kan inte annat än bli glad av sånt. Engagemang är ljuvligt.

Jag har föreläst lite grann, men har tyvärr inte hunnit med det i samma utsträckning som tidigare av olika anledningar. Under nästa år kanske jag kan hinna med fler föreläsningar, vi får se.

Sen fick jag Katarina Taikon - priset ett pris som jag är otroligt stolt över att ha fått och som betyder mycket för mig personligen. Priset hjälpte mig också att förstå hur viktigt det är att engagera sig i sånt som betyder något. Samtidigt som det gav mig en belöning för allt ideellt arbete som jag under åren lagt ner på mänskliga rättigheter genom åren. Det tände min gnista igen, inte för att den hade slocknat, den lyser snarare klarare nu är tidigare. Och det gör mig redo för 2020 och det som året har i beredskap åt mig.

Sen har jag publicerat min saga Valentin - Vorsnos drom, både här i bloggen och i magasin DIKKO och på allvar startat igång projekt Dinglarens väg - Metodboken tillsammans med Ann, Linda och Johanna.

2020 hoppas jag ska visa sig vara det år då jag får rätat ut lite frågetecken, att jag arbetsmässigt hittar min plattform och att jag framförallt får ha roligt och trivas.

Lev och må

Britt-Inger

Semester, sol och bad

Har nu varit lite över halva tiden i Thailand. När vi kommer ner var redan fem i familjen här och två anlände dagen efter oss. Så vi totalt nio stycken under vår första vecka.

Vi firade min födelsedag med ett äventyr som klanen hade planerat utan min vetskap. En helt ljuvlig dag på en båt. Vi badade, snorklade, det fiskades och vi strosade runt på en ö (som jag inte minns vad den heter). Det var en dag i harmoni och njutning. Att det dessutom inte var så många på båten var ju bara ett plus. Jag fyllde 61 år och det firade vi med en iskall ananas-smoothie. Jag älskar verkligen min familj.

Sen kom julen och den njöt vi av på en restaurang i skogen, ett helt magiskt ställe. Barnen fick mata monstruösa fiskar som simmade runt i vattnet som omgav restaurangen. Maten var gudomlig och julafton blev en av de bästa jag har haft. Tack alla för en underbar dag och kväll. 

Till nyår hade Kim och Jenny åkt vidare till nya äventyr. Vi valde att fira nyåret dagen innan på samma restaurang som vi åt på julafton för hela Thailand verkade invadera området vi bodde på. Och säga vad man vill men de kan verkligen fira nyår. Här snackar vi inte om kvällsfirande utan det innefattar hela dagen. Jag och Roger somnade innan klockan slog tolv men vaknade av tolvslaget som innehöll mängder med bomber och raketer.

Vi har också hunnit med att hyra ett kök så att Linda fick laga lite mat åt oss. Det blev tre grymma måltider som tillreddes. Vi åt så vi storknade och ändå räckte det både tjuvätning och en måltid till. Mat är livet!

Lissa och Lii har återvänt till Sverige så nu är familjen desarmera till fem och vi saknar dem. Men ingen kan vara ledsen länge på den här breddgraden.

Nu har den lilla orten återgått till sin lunga lite sömniga tillvaratogs igen efter nyårsfirandet och det känns ganska skönt. Vi solar, eller jag sitter i skuggan medans de andra solar, äter gott och njuter av lugnet. Så förutom en del jobb med tidningen och lite artiklar så för vi en ganska lat tillvaro just nu.

Lev och må

Britt-Inger

http://dikko.nu/ 

Livet är fullt av överraskningar

Jag skrev en gång om min klassresa och blev refuserad med förslaget att jag kanske borde skriva en bok. Något jag aldrig tänkt, alls.

Så dog mamma och jag tog till en gammal beprövad metod för mig när det krisar. Jag började skriva. Tog tag i det refuserade materialet och lade till och fortsatte skrivandet. Nu är jag uppe i 50 A4 sidor och vet fortfarande inte vad jag ska göra av materialet. Hux flux upptäcker jag att jösses, och kanske i alla fall.

Det är nåt alldeles fantastiskt terapeutiskt att skriva för mig. Jag bearbetar och mår bättre efteråt.

Nu har jag suttit hela morgonen och lagt in nya händelser i texten och verkligen funderat på vad jag ska göra av all textmassa som jag har. Jag läser texten och inser att kanske, i alla fall, är det ett ämne till en bok. Kanske, kanske.

Ja, ja vi får se, jag är inte där ännu. Än så länge skriver jag mest för att jag fortfarande har ett behov av det.

Den som lever får se

Britt-Inger

Katarina Taikon priset, det här är helt sjukt

Jag kom hem igår efter att ha varit på semester och fick veta att jag vunnit Katarina Taikon- priset. Helt fantastiskt, jag blev så rörd och stolt. Jag trodde verkligen inte att jag skulle få det. Jag skrek rakt ut när jag slog på datorn vid den försenade hemkomsten. Jag fick Katarina Taikon- priset, det här är helt sjukt. Sen fällde jag en glädjetår.

Maken var den första att gratulera mig. Jag har mycket att tacka honom för, han har uppmuntrat mig när det gått tungt, han har stått ut när jag varit borta på resor och han har varit glad för min skull när det gått bra.

Sen exploderade inläggen på fb. Det fullständigt kokade av gratulationer och jag passade på att ta några danssteg när jag ändå var så glad. Jag är så lycklig och stolt över priset. Kim var på galan och tog emot det. Ett stort tack till finaste Kim som representerade mig. När jag pratade med honom på kvällen var vi båda lyckliga och stolta. DIKKO hade får publikens pris för flest nomineringar, jag och Kim enades om att det var det finaste priset eftersom det var folkets pris.

Betydelsen för att det var vi resande som fick priset går inte att beskriva. För, ja, det var vi resande som fick det även om det var mitt namn som ropades upp. Jag har inte varit ensam på resan. Hela min familj har funnits där i med och motgång. Alla mina fantastiska vänner som slutit upp när jag åkt runt i landet, det är vårt pris. Den stolthet jag känner går inte att klä i ord.

Det enda jag sörjer över är att min mamma inte fick uppleva den här dagen. Det var henne jag frågade om lov innan jag skrev min C- uppsats Stolta och starka Resandefolket. Hon skällde och förbannade mig innan hon sa Jag ska stötta dig. Och det gjorde hon med orden, en sak ska du veta har du tagit fan i båten år du ro han iland, men jag ska finnas där för dig. Du fanns även med när boken Dinglarens vägg - Vorsnos drom skrevs, både i text och som mitt stöd. Älskade mamma, vad jag hade önskat att du hade fått vara med om den här dagen, så stolt du hade varit.

Tack alla för att ni finns

Britt-Inger

En liten björn sprang över vägen

Idag åkte jag från sommarstugan för att besöka mina barn med familjer Jag körde i godan ro, lyssnade på en ljudbok och njöt av att vädret var hyfsat. Jag ser i backspegeln att hundburen sitter på trekvart och funderar på om jag ska stanna för att rätta till den.

Plötsligt ser ett litet brunt lurv intill vägkanten längre fram. och döm om min förvåning när en liten björnunge sneddar över vägen i full galopp. Sååååå söt och så rädd.

Jag börjar genast skanna över terrängen efter mamman men jag såg inte till henne. Björnungen försvann in i skogen och jag la i en växel igen och körde iväg. Jag kan lugnt säga att jag övergav tanken på att rätta till hundburen så att hunden skulle få det bekvämare. Hade ingen lust att stöta på en ilsken björnhona på jakt efter sin unge.

Det var en häftig upplevelse att komma så nära ett så pass vilt djur i det fria. Det kändes också skönt att sitta tryggt i en bil måste jag nog erkänna.

Lev och må 

Britt-Inger

Nu är jag installerad i Lycksele

Äntligen har jag flyttat klart, Nu kommer det bli mindre bilkörning. Februari tillryggalade jag så många mil i bil att jag inte ens vill räkna efter.

Det är med blandade känslor jag har slutat i Nordmaling. Jag har trivts så himla bra med alla människor så det är med saknad jag avlutat i Nordmaling. Jag är glad att jag fick vara med om att genomföra Regnbågsveckan i Nordmaling innan jag slutade. Det var mitt skötebarn och ett mycket roligt projekt som gjorde avtryck. Jag ser fram emot att följa utvecklingen av denna vecka i Nordmaling och lämnar över till min efterträdare med varm hand och ett lycka till. För egen del var det var dags att gå vidare, vända blad, anta nya utmaningar och att det blev Lycksele var en tillfällighet.

Nu är jag installerad på min lilla jobblägenhet som kommer vara min hemvist på veckorna. Jag har möblat och pimpar för aldrig det och börjar känna mig nöjd med resultatet. Arbetsmässigt har jag precis börjat och har mycket att ta itu med, det kommer ta lite längre tid än att pimpa en liten etta. Men det känns otroligt bra och roligt att få jobba med detta nya kommunala HVB-hem tillsammans med den handplockade personal som jobbar där.

Djuren verkar också ha bott in sig och acceptera det nya boendet. Jag längtar att våren ska komma så vi kan utforska den nya omgivningen.

Förutom att det blir nya utmaningar kommer jag få lite närmare hem till gubben och till andra delar av min familj, vilket är en stor fördel.

Jag saknar min mamma och har fortfarande inte vant mig vid att hon inte finns med i detta livet. Men det är bara att ta en dag i taget och gå vidare. Livets gång är inte så mycket att göra åt. Hennes artikel Himmelens änglar har usel timpeng är ofta läst vilket är en tröst.

Lev och må
Britt-Inger

Himmelens änglar har usel timpeng! av Gunnel Lundqvist

För två år sedan hamnade Gunnel Lundqvist på ett korttidsboende, en ny erfarenhet för henne.  Gunnel har tidigare blivit omskriven i tidningarna Arbetaren, Oberoende och gatutidningen Dik Manusch av sitt barnbarn Linda Lundqvist men hade aldrig tidigare skrivit själv. Men nu bestämde hon sig för att ta hjälpa av sitt barnbarn och skriva en artikel för att hylla alla de fantastiska kvinnor och män som finns inom vården. Hennes insändare uppmärksammades i ett flertal tidningar och återpubliceras här som en hyllning till denna fantastiska kvinna, mamma, mormor, farmor som gjort stor skillnad för så många. 

Himmelens änglar har usel timpeng!

Jag heter Gunnel Lundqvist och är 87 år. Jag är en rik kvinna på många sätt. Jag har umgåtts med människor från alla grupper i samhället, även om mitt hjärta alltid klappat främst för människor som ingen annan ser.

Min livfulla framfart genom livet har bromsats in lite på äldre dagar. Bland annat så ser jag nästan ingenting, och hör väldigt dåligt, efter några års tumör i hjärnan. För att kunna säga det jag vill säga till er så har jag använt ett av mina barnbarns kunskaper i datoranvändning. Själv har jag genom alla år istället roat mig med symaskinen, men den ser jag inte längre.

För en tid sedan blev jag inskriven på ett korttidsboende, och det är med anledning av detta jag vill skriva några rader. Jag var skeptisk till boendet i början. Så som så många av oss äldre är misstänksamma mot saker vi inte känner till. Vi kan ju inte bara gå därifrån om det inte passar oss. Och när man vet att man är i slutet på livet så är en eventuell försämring väldigt kännbar. Jag trodde att det skulle bli dåligt. Jag hade förutfattade meningar. Och ingen gång i livet är det så skönt att ha fel som då!

Så mycket ömhet och kärlek som de här kvinnorna och männen visat sen jag kom hit har jag väl aldrig sett maken till. Jag kunde varken gå eller stå när jag kom hit. När jag försökte så föll jag. Men efter en tid med omsorg, egengjorda vitamindrycker på bär och yoghurt, i sällskap av kunnig och professionell personal så klarar jag till och med att gå på toaletten själv. Det är inte illa pinkat av en trähäst!

Jag ligger oftast i sängen, annat har jag inte ork till. Mitt rum är på markplan, och fast jag inte kan se fåglarna längre så kan jag se hur naturen byter kostym med årstiderna, och känna lukten från den.  Ibland när jag tagit en tupplur vaknar jag till doften av nybakat. Pepparkaka och sockerkaka. Det går inte med ord beskriva vad lukter betyder för en människa som förlorat flera andra sinnen. Och lukter från barndom, och från de egna barnens uppväxt. Det luktar barnaskratt och helgmys. Personalen här bakar så ofta de hinner. På sommaren tänder de grillen och även de tandlösaste av oss börjar längta efter grillat kött.

Min avdelning stängdes över julen. Vinterkräksjukan härjade våra gamla kroppar svårt. Som himmelens änglar tog personalen hand om oss. De lyfte mitt huvud när jag skulle kräkas, och strök mig över pannan. Jag som alltid varit den som tagit hand om andra fick nu det tillbaka.
Jag är inte gaggig än. Jag vet vad de tjänar för allt de gör för oss. De är fruktansvärt kunniga och kompetenta, men har inte lön därefter. Om någon grupp i samhället är värda en högre lön, så är det dessa kvinnor och män.

Undersköterskornas löner är inte i närheten av deras kompetens eller engagemang. Och det tycker jag är fel. Mitt hjärta klappar för dem som inte andra ser, och det är ingen skillnad nu. Varför berömmer ingen dessa fantastiska människor, och visar dem vilket värde de har genom en rejäl löneökning. Det kan jag tycka är skamligt. Skäms på er politiker att betala himmelens änglar så usel timpeng! Det kan komma att bli kännbart när ni själva står där inför Sankte Per.

Gunnel Lundqvist

Epilog

Gunnel Lundqvist har nu stilla somnat in på Skellefteå lasarett, januari 2019, och hennes sista tid blev som hon levat. Hon var omgiven av människor som älskade henne i rummet och i tanken. Gunnel har betytt mycket och gjort skillnad för många genom sitt liv. Hon har alltid haft plats för en till i sin stora famn och kunde alltid ordna en sängplats om det fanns behov av det. Många är de som funnit en fristad och värme hos henne. Gunnel kommer vara saknad av många.


Sov i ro.
Hela den stora utökade familjen

Tant har fyllt 60 år

När jag fyllde 30 år blev jag uppvaktad av vänner och bekanta. Annars brukar min födelsedag gå ganska obemärkt förbi. Vem har tid med kalas så där två dagar innan julafton när justressen är som värst. Det ska lagas mat, köpas julklappar till familjen, vänner och medfirare och glöm för jösses namn inte svärmor.

När jag fyllde 50 gjorde jag ett försök jag ett försök att slå på stort och bjuda på mat i en nedlagd gruva. Men familjen var utspridd och upptagna med livet så ingen hade tid att komma så jag och Roger firade den dagen själva (vilket var ganska skönt). Och efter det tyckte jag att jag hade gjort mitt när det gällde kalasandet.

Men så fyller jag 60 år och tänker inte att det ska spela någon större roll det heller. Jag kunde inte ha haft mer fel. Det var vid 60 det hände, det var nu jag skulle fira min födelsedag, med överskningspartyn, arbetskamrater som uppvaktat mig och en familjefest av sällan skådat slag. Jisses vem visste att det var 60 år som var grejen.

Nu tänker jag att det mesta kan hända.
Min dotter säger att tanten hoppade över en generation i vår familj. Hon och mormor är tanter av rang men jag har aldrig varit det. Jag måste kanske hålla med henne lite, jag har varken varit någon bullmamma eller tant, men nu när jag har fyllt 60 år kanske jag förvärvat mig rätten att kalla mig tant i alla fall för bullmamma kommer jag aldrig bli. Vi får se hur det går.

Sen ser jag en trend i detta med mina födelsedagar, jag uppvaktades när jag fyllde 30 år och sen vid 60 så nästa milstolpe blir ju då 90 år och då kommer det bli en hejdundrande fest. Tack alla fina som uppvaktat mig på min födelsedag, ett särskilt tack till min underbara familj som jag älskar mer än jag kan beskriva, ni har gjort mig både rörd och glad. Tack för alla fantastiska presenter från alla, ingen nämnd och ingen glömd..
Jag bjuder här omgående in er alla till nästa fest när jag fyller 90 då ska vi verkligen festa lös. Väl mött 2048.

Nybliven tant och 60 år ung.

Britt-Inger

Krönika och DIKKO

Skrev en krönika till DIKKO som handlar om värderingar och familjen, om hur olika händelser och människor påverkar livet.

#Krönika. Där fanns Ryssen, Bengt Sleva och Dansken

Mina föräldrar var socialt engagerade, mamma med familjehemsbarnen och pappa med alkisarna, förutom all släkt som kom och gick hos oss. Flera av familjehemsbarnen är fortfarande en del av min utökade familj. Men där fanns också Ryssen, Bengt Sleva, Dansken och alla andra snälla gubbar som pappa hade med sig på bygget. Det fanns alltid någon som behövde tjäna sig en slant eller ha en säng att sova i, av en eller annan anledning. Jag visste aldrig hur många som fanns till frukost eller till kvällsmat.

Mitt största minne av dessa gubbar var att de alltid var arbetsklädda och att det ofta fanns en arom runt dem av nikotin, alkohol och svett. Vilken av dofterna som dominerade berodde lite på vilken dag i veckan det var och vilken tid på dygnet jag träffade dem. Det fanns en värme hos dessa gubbar som jag upplevde som en ynnest att få känna.

Läs fortsättningen här

I övrigt så händer det mycket i mitt liv just nu. Tidningen går fantastiskt bra och responsen är än så länge odelat positiv. (Vilket vi får hoppas den fortsätter att vara också)

Jag har blivit intervjuad av minoritet.se, SVT Uutiset och Radio Romano och det känns bra att DIKKO får uppmärksamhet. 

Lev och  må

Britt-Inger

#crazyasfuckgenomsverige och årsmöte med RUNG

Jag sitter nu på en buss på väg till Oslo för att träffa min yngsta. Det här verkligen varit en resan som lever upp till sitt namn #crazyasfuckgenomsverige. Vi startade i Vindeln i torsdag med att åka buss klockan fem på morgonen, jag Linda och två barn och sen har vi åkt och åkt och åkt. Vi skulle vara framme i Göteborg klockan 18 samma dag som vi åkte men det bar sig inte bättre än att det blev en dygns försening innan vi kom fram.

Fram till Örebro gick bra men sen började det. Okontrollerad brand och förrymda mördare kom i vår väg eller snarare i tågets väg. Vi fick till sist ta in på hotell i Örebro efter sex timmars lång väntan med olika besked innan det slutgiltiga beskedet kom. Det kommer ingen ersättningsbuss. Informationen har varit en katastrof hela vägen.

Ungarna var helt fantastiskt snälla, helt imponerade. Detta trots att vi fick sitta på asfalten och äta vår middag och en tupplur fick intas på resväskorna. Barnen är mina hjältar på den här resan. Efter en god natts sömn och en grym hotellfrukost gav vi oss iväg mot station med våra ombokade biljetter. Linda satt länge på kvällen och ordnade med vår fortsatta resan.

Framme vid stationen så kom tåget i tid och vi gick ombord med all vår packning, både nöjda, mätta och glada. Men det blev inte så långvarigt. Vi trodde vi skulle få åka hela vägen, men icke sa Nicke. Vi fick kliva av efter en kort stund och ställa för att invänta en buss i över en timma i gassande sol. Det kom en buss, det hade behövts fler. Linda såg till att vi fick plats och jag packade in bagaget. Så klev vi ombord och satte oss. Det blev snabbt full och folk fick kliva av. En kvinna fick sätta sig tillsamman med mig och ett av barnen så vi satt tre på vårt säte.

Vi har en konstig prioritering i Sverige. Den yngre generationen tog sig ombord snabbt och lätt medan barnfamiljer och äldre blev kvar utanför och fick förgäves vänta på nästa buss som aldrig kom eller kom långt senare. Inga hänsyn togs ålder eller behov. Var och en för sig själv och inga hänsyn tas.

Nåväl i alla fall, vi skumpade oss fram till Herrljunga där vi klev av och Kurt och Robert plockade upp oss som de hjältar de är. Vi slapp vänta ytterligare och kunde nu åka till Vänersborg för att avhandla RUNGs årsmöte, en timma för sent, och sen vidare till slutdestinationen i Göteborg. Tina kom och hämtade Linda och barnen. Jag och Kim åkte med Kurt och Robert till Borås och tog sen bussen därifrån till Götet.

Idag är gänget på väg Liseberg och jag är på väg till Oslo. Det här kommer vara en resa vi sent kommer att glömma och vi har många roliga episoder att minnas när vi träffas. Vi har till större delen skrattat och haft ganska roligt under hela resan, det blev ett oväntat äventyr med många humoristiska inslag. I morgon bär det av hemåt för mig igen och då ska jag åka bil med Kurt och hans son till Skellefteå. tack och lov. Linda och ungarna ska stanna tills på torsdag och chansa på att ta nattåget hem igen. Hoppas SJ gör bättre ifrån sig den här gången. Mitt förtroende för SJ är ganska naggat i kanten måste jag säga. Det får nog bli bil eller flyg nästa gång.

#crazyasfuckgenomsverige

Britt-Inger

Samtal om Dinglarens väg på Västerbottens museum

Samtalet ges onsdagen 25/4 kl 18.00 på Västerbottens museum.

"I Dinglarens väg — Vorsnos Drom skildras resandefolkets historia utifrån resandes egna livsberättelser. Det är berättelser om samhällets övergrepp, skam och utanförskap, men också om fina minnen, en levande kultur och stark gemenskap.

Författarna och etnologerna Britt-Inger Hedström Lundqvist och Ann Hellman betonar att det är samtliga medskapares bok. Ungefär trettio personer har hjälpt till med boken, till exempel med texter eller bilder. Tjugofem av dem tillhör resandefolket, precis som Britt-Inger Hedström Lundqvist själv."

Jag ser fram emot att få prata om boken och hoppas att många kommer.

Lev och må

Britt-Inger

Romernas nationaldag i mitt hjärta och museerna i mitt liv

Foto Linda Lundqvist

Idag ska jag ner till Västerbottens museum, på väg mot jobbet, för att fira Romernas nationaldag, se utställningen Vi är romer (igen) och träffa trevliga människor. Västerbottens museum har som tradition att fira Romernas nationaldag på museet med öppet hus och särskilt inbjudna gäster. Ett bra initiativ. För mig personligen är det alltid en speciell känsla att besöka ett museum för jag och museum har en egen historia.
 
Jag växte upp i en arbetarfamilj där det fanns mycket folk, gemenskap och glädje. Men framförallt fanns det berättelser om människor och djur, arbeten och affärer, skratt och tårar, nutid och dåtid, skrönor och sanningar som handlade om bekanta och obekanta.

Jag älskade berättandet och kunde sitta och lyssna i timmar när de vuxna pratade, tyst som en mus så att ingen skulle se mig och köra bort mig, alla berättelser var nog inte till för barnaöron.

När jag började skolan flyttade vi från Göteborg till en mindre stad som heter Kungälv. Någon gång under min skoltid tog vår lärare med oss till ett museum. Jag minns fortfarande känslan av att vara på ett museum som barn. Hur det luktade av malmedel och gammalt damm, hur högt det var högt i tak och hur ljuset gjorde skuggor som stimulerade min fantasi.

Men också hur mina träskor ekade när jag gick och hur ljudet studsade tillbaka på ett särskilt sätt. Jag lyssnade sällan på det läraren sa utan funderade på hur det egentligen hade varit.  Jag kunde inte se mig mätt på allt och hittade alltid nya saker att fundera på berättelsen om.

Jag skulle inte säga att vi i vår familj var särskilt finkulturella av oss. Jag fick stanna uppe och se OS med mamma, pappa, mina bröder och de personer som för tillfället bodde hos oss även om det var mitt i natten. Speciellt när det var boxning eller hockey fast jag bara gick i lågstadiet. Det var viktigt att vara med och heja fram de våra och sörja deras förluster som en familj. Ibland sändes det också boxning fast det inte var OS och jag har sett alla matcher som sändes i SVT under den här tiden.

Mina föräldrar har förmodligen aldrig satt sin fot på ett museum. Det var inte deras grej, vi fanns inte där så vad skulle de dit att göra. Att beundra på kungar och adel låg inte för dem. När jag kom hem från dessa besök från olika museerna i Göteborg fick jag inte särskilt stor respons på det jag berättade, de förstod nog aldrig min fascination. Åren gick och jag fortsatte att besöka olika museum, jag lade också intresset för kyrkbyggnader till min repertoar.

Jag insåg ganska snabbt att mina föräldrar hade rätt, vi fanns inte med i museivärlden utan precis som historieböcker så handlade det oftast om en elit. Och visades något annat upp så var det ”de lärda” som presenterade sin version av folket.

Jag fick barn och mina barn fick så klart ta del av mitt intresse för museer. De visste precis var det som var roligt i deras värld fanns i byggnaden. Så småningom utbildade jag mig och mitt intresse för museum och berättelser styrde min utbildning utan att jag egentligen tänkte på det. Jag blev en av ”de lärda” och trodde ett tag att jag skulle jobba på museum.

Men museivärlden var kanske inte riktigt redo för en sådan som mig. Jag har nog varit lite före min tid i många frågor. Kanske beror det på att den uppfostran jag fått tillsammans med mitt intresse för mänskliga rättigheter och mina andra lite udda intressen.

I min värld borde museerna vara en naturlig värmestuga för de som fryser och en välkomnande atmosfär som inkluderar sina besökare oavsett om det är den hemlöse som vill värma sig eller en person som bara vill fördriva lite tid. Idag fyller affärerna dessa funktioner, inte museerna. Om jag skulle fått med mina föräldrar på ett museum hade det behövt finnas en igenkänningsfaktor där och något som de kunde identifiera sig med.

Jag älskar fortfarande mina museer och ser att det sakta men säkert håller på att förändras, med betoning på sakta. Men det är därför är det särskilt roligt att det är ett museum jag åker till idag för att fira nationaldagen.

Likheter och olikheter. Ett brev från en vän

Jag gjorde boken Dinglarens väg -Vorsnos drom tillsammans med etnologen och gode vännen Ann Hellman. Det är vi som var redaktörer för boken.

Vi levde och andades samma luft när vi gjorde boken. Vi befann oss i en liten bokbubbla under närmare ett år där vi träffades i en liten skrivarlya i Finnerödja. Varför det blev Finnerödja är en annan historia som jag inte ska ta nu. Under den här tiden befann vi oss väldigt nära varandra, vi träffades i vår lilla lägenhet en vecka i månaden och levde i ett slags mental symbios. Vi pratade om det mesta, resonerade, skrattade, åt, sov och diskuterade om likheter och olikheter mellan mig och henne, jag som resande och hon som icke-resande.

Vi konstaterade att olikheterna fanns men att det var svårt att sätta ord på dem. Vi gjorde klart boken och började planera för nästa. Nu hade vi börjat nya jobb båda två, vi båda behövde pengar, och den nya boken som vi planerar blir när den blir. Men jag kunde inte riktigt släppa våra samtal om likheter och olikheter så jag kontaktade Ann och bad henne skriva ner hur hon såg på det och då fick jag den här texten av henne.

Till Britt-Inger;

Nu skriver jag bara som jag tänker för stunden. Spånar för mig själv och för dig som vi gör när vi pratar, det ena ger det andra. Får se nu var jag hamnar och om det finns nån tråd för dig att dra vidare i!

Alltid när jag mött resande eller när jag sett resande mötas så ingår i hälsningsritualen att bestämma vilken släkt vederbörande tillhör. Alltid! Därför blir jag omgående avslöjad som icke-resande vilket är ganska skönt. Ingen behöver någon längre stund tro att jag skulle vara resande. Jag behöver inte vara rädd för att verka under falsk flagg. Å andra sidan kan jag för vissa bli tämligen ointressant när jag inte tillhör, men hellre det.

Det finns många resande så hälsningsceremonin kan ta en stund, alla ska ringas in, kusiner och bryllingar och sånt som vi andra vanligtvis inte bryr oss om. Det skulle vara intressant att veta om resande- släktträd alltid sett ut som vårt svenska? Jag att bland annat det syriska inte gör det. De har inte farmor och mormor ens som vi. Där ryms många fler i ”familjen” såna som vi svenska bara räknar som släkt. Kanske finns nått liknande tänk bland resande? En svensk familj är mamma, pappa barn. De andra är släkt. Kusinerna avlägsna och det är inte säkert att de har någon kontakt eller ens sett varandra. För resande verkar allt detta med släkt och vem man är ha en större betydelse.

En svensk avvikelse finns och det är om du tillhör någon betydande släkt. Nu pratar jag pengar, slott, gårdar och mark. Då blir det viktigare även i Sverige att hålla rätt på vem som är släkt och inte. Det handlar om arvet förstås. Och så finns det en släkthistoria med porträtt och berättelser långt tillbaka. 

Men i statarfamiljer i Fattigsverige var sådan sekundärt. Där fanns inget att ärva och inget skrevs ner. Inget var av betydelse om det inte stod något i rättegångsprotokollet. Om inget olagligt hade skett så fanns inte människorna. Där finns kanske likheten med resande. 

Olikheten är, tror jag, att de resande var tvungna att hålla rätt på varandra. För att överleva i ett samhälle som på alla sätt ville ha bort dem så blev det viktigt att veta vem som var vän och vem som inte var det och vilken släkt en tillhörde. Även där fanns de som var finare än andra, de som var något bättre än de andra och lyckades lite mer. I alla samhällen finns hierarkier och de resande utvecklade nog sin egen på sidan om resten av samhället. Du har ibland hintat lite om att det finns de som är om inte bättre som ”mer” ”riktiga” resande än andra. Det finns nog mycket i det där sättet att hälsa, mycket som stäms av i den stunden. Det vet du bättre än mig. Spännande är det i alla fall.

Jag tycker mycket om den bild du ofta visar med fyra generationer. På din mamma, dig Linda och Teo. Såna bilder var vanliga förr, minns dem från när jag var liten. Kanske finns de nu också men jag tror inte det inte i samma utsträckning.

Jag tror att den svenska familjens sammanhållning tvättats bort i folkhemmet. Det var viktigt att kunna vara självständig. Göra egna val, inte vara beroende. Samhället tog över den rollen. Det absolut värsta vi kan tänka oss är att föräldrar bestämmer vem barnet ska gifta sig med. Det är jämställt med de värsta brotten. Det är individen som ska ta egna beslut och klara sig i vuxen ålder  föräldrarnas ekonomiska ansvar försvinner i och med att du blir myndig. Då kan du få barnbidrag, bostadsbidrag och studiebidrag och du ska klara dig själv, annars är du inte en riktig medborgare. Nu stämmer inte detta fullt ut förstås. Mina barn blir väldigt trevliga och ”nära” när de behöver mig ekonomiskt. Pengar är ett viktigt kitt. Och jag säger det utan ironi. Det har folkhemmet på alla sätt försökt ta bort med välvilja och det är positivt så klart. Men det finns en baksida. Behöver man inte familjen så är den lätt att upplösa.

Samtidigt som svenskarna skulle bli självständiga så intensifierades jakten på resande och man siktade in sig på barnen. De resande fick inte del av folkhemmets rena, fina och nya värld. Det gjorde att man som resande slöt sig och var tvungen att hålla i sina barn så gott det gick. Det man med rätta är rädd att förlora och kanske även mister, de flesta resande känner någon som blivit av med barn eller förlorat förmågan att ens få lyckan att få sätta några till världen.

Då blir barnen oändligt viktiga, att ha en familj blir viktigt. De resande kan inte ta den för givet att det ska vara så. De resande formulerar sin sorg sin rädsla sin förtvivlan att inte få det som måste vara en grundläggande rättighet överallt i alla tider och i alla samhällen.  Och just det att det blir uttalat, att det blir något att leva med, att inte kunna ta familjen som en självklarhet gör, tror jag, att de resande än idag, lyfter fram familjen som det viktigaste. Om du inte har den vad har du då?

Därför tror jag att de resande idag håller fram familjen som en mycket större del av sin identitet än vad vanliga svenskar gör.

Mm…. det var vad jag fick ihop så här långt. Spännande att få höra vad du har att fylla på med och vad du vill ta bort och ändra! J

Ann

Jag har inte ändrat någonting utan Anns brev till mig står på egna ben. Det är hennes tankar och funderingar. Jag uppskattar hennes klokhet och resonerande i ett ämne som jag ibland funderar på.

Linda skriver: Ingen panik, alla på en gång

Som kock i ett bra restaurangkök är jag hela tiden omgiven av fantastiska råvaror, nylagade såser, stora soppbaser som kokar intensivt och sprider underbar doft, och nygräddat bröd.

Jag har möjlighet att på en personallunch käka à la carte som andra betalar flera hundra kronor för, och att käka desserter tills jag är fyrkantig.

Men det gör jag inte. Ingen av mina kollegor heller. Vi står där vid luckan och äter potatis i olika former, som vi doppar i såsslattar som blivit över i kastrullerna, och pratar om gamla arbetskamrater som utmärkt sig på olika sätt (sinnessjuka, yrkesskickliga, roliga, ofta alltihop) eller om maträtter vi vill äta, och drömmer oss bort till fjärran matkulturer.

Det kommer in disk, mängder med kaffekoppar med servetterna nedtryckta tillsammans med kaffe, snusar, och glass. Varje dag. Varför gör ni så? Det är bara att börja utgrävningarna och försöka få ut pappersmassan. Ibland blir man överraskad av något extra kletigt i botten. Tvål och handsprit, och sedan på det igen.

Så röjer vi vidare med maten.

Lägger med minutiös noggrannhet den friterade rotsellerin på äppelcider­såsen, flamberar jordgubbarna med grönpeppar till vaniljglassen, och pressar potatis till duchessemoset tills armarna skriker.

Vi skriker förtvivlade åt den stackarn som bär ut tallrikarna i fel ordning, och därmed riskerar att maten inte är tillräckligt varm när den når bordet, och gör omsorgsfullt en tallrik soppa åt henne som kompensation. Som hon så klart inte hinner äta innan den kallnar.

Kockarna flockas girigt i luckan igen.

Det står överbliven friterad sötpotatis och saffransaioli där. Vi hänförs över hur olika sorters potatis igen gifter sig med all slags majonnäs, och skvallrar om vilka kändisar vi matat i dag, lokala såväl som nationella. Barnens dagisfröken, en känd hockeyspelare, och han den nya på Ica.

En kock begärs ut i matsalen. Jag går ut, styrkt av ett oräknat antal koppar kaffe som oftast hunnit kallna innan jag drack dem, och blir ombedd att lchf-recensera hela menyn.

Jag gör det, givetvis. Går igenom rätt efter rätt. Inget passar smaken. Jag erbjuder flera alternativ till den ordinarie menyn, men inget passar den jag ska mata. Jag kan göra coleslaw, ostchips, eller kanske slå knut på mig själv och spela munspel med röven?

”Jag tar en glass i stället”, säger hen, och väljer Daimstruten.

Då kommer middagsruschen, en timme tidigare än väntat. Matsalen fylls med människor. Allt vi håller på med i köket måste omedelbart avbrytas till förmån för att få ut tallrikarna i en rasande fart. Finns alla tillbehör? Vem fan har ställt bort lingonsylten, och var är de långbakade tomaterna? Är det här all älgskav som finns kvar?

Efter någon timme värker fötterna, och vätskebristen är påtaglig. Vi förbereder inför nästa sjöslag. Men först samlas vi över några kroketter, med nygjord vitlöksdressing till.

Linda Lundqvist

Linda skriver: Vi är inga duvor

 På vissa ställen i Sverige så har man försökt bli av med duvor från torg och annat genom att sätta upp långa vassa piggar på alla de ställen där en duva kunde tänkas vilja sitta och chilla.

När jag som tonåring besökte en stor stad blev jag bestört över den grymhet som måste finnas hos någon som tänkt ut ett sådant illvilligt sätt att bli av med oönskade små individer. Nu görs detsamma mot oönskade människor.

Det har blivit vanligare i städerna att formge de offentliga utrymmena på ett sätt som är gjort för att vara särskilt ovänlig mot människor i någon form av nöd. Bänkar som går att sitta på, men är omöjliga att ligga och sova på, betongklumpar under brofästen där människor tidigare sov om natten, och omotiverat stora blomsterarrangemang där en person tidigare satt och bad förbipasserande om en slant. På tågstationerna har bänkarna ett räcke i mitten, eller är rundade eller lutar att den som är trött inte ska få vila. En del av toaletterna i de offentliga utrymmena kräver en mobiltelefon med pengar på för att få använda, och kräver att personen som ska använda dem kan tillgodogöra sig instruktioner på svenska i liten text.

Strategin går ut på att få bort oönskade personer från offentliga platser.

Och de oönskade människorna är alla som spenderar tid i staden utan annat syfte än att spendera pengar. Det handlar inte bara om de mest socialt utsatta. Det handlar om att vi alla håller på att bli utbyggda från de städer vi lever i eller i närheten av. De miljöer som tillhör oss alla blir mer och mer en yta för reklam och handel. Platser som tidigare fungerat som naturliga mötesplatser för människor rivs för att ge bättre insyn där stora gallerier butiker eller gallerior öppnar.

Det handlar allt mindre om vad människor faktiskt behöver för att känna att staden tillhör oss, och allt mer om vad vi kan konsumera där.

Om du vill sitta bekvämt så får du betala för en kaffe på ett café, för bänkarna som tidigare stod på torget ersätts mer och mer med öppna lösningar som inte skymmer sikten för butikerna. Och om du inte har någon sittplats så kanske du låter bli att sätta dig på marken och ta en frukt eller en glass med ungarna i centrum. Kanske väljer du någon annan, mer välkomnande plats.

Det värsta jag har sett i form av exkluderande design är galler, som inte skyddar någonting. Ett galler sätts upp för ingen ska kunna befinna sig på den markplätten under till exempel en trapp. Det finns inget av värde bakom gallret, men det finns något oönskat där utanför. Och det är vi.

Det är en del i gentrifieringen, vilket i praktiken innebär att man snobbar till de utrymmen där vi alla tidigare kände oss välkomna, till att passa mer välbeställda människors behov och vanor. Det ska se lite finare ut. Lite mindre löst folk som är i vägen för de fina skyltfönstren.

För hur skulle det se ut om alla småpratade och fikade på mötesplatser inne i stan helt utan att spendera något?

Ganska trevligt, skulle nog den vanliga människan säga. Det blir mer och mer tydligt att det är pengarna som styr kommunpolitikerna när de bygger ut oss från stadskärnorna, för att få en mer välpolerad fasad.

Vi vill inte ha en öppen yta för att kunna se vad butikerna har för nytt sortiment. Vi vill sitta ner i lugn och ro och kunna ta en mjukglass i solen. Helst utan att känna oss som duvor som butiksägarna vill spetsa på spikar för att vi inte ska vara i vägen och skräpa ner.

Linda Lundqvist

Linda skriver: Du är så lik mig sa mormor

 ”Det finns ingen jag hellre skulle likna.”

Min mormor skulle hyra ut sitt hus på -90talet. Kvinnan som kom såg ut att ha levt ett hårt liv. Hennes man var visst på ”semester”, men skulle komma hem om en månad och åtta dagar sa hon. De hade några barn. Tonåringar och halvvuxna. Mormor skrev ett hyresavtal med kvinnan, och när familjen lämnat huset frågade jag hur hon tänkte. Varför välja att hyra ut sitt hus till människor som uppenbarligen skulle få problem att betala för det? En missbrukande kvinna med en man på kåken? Mormor tittade på mig, lite strängt.

– De måste väl också få bo någonstans? De är ju också människor?
– Ja, men måste de bo hos dig?
– Vem skulle annars hyra ut till dem hade du tänkt?

Jag tänkte på alla hennes tidigare hyresgäster hon haft. En del av dem hade inte betalat någon hyra alls, en del sov bara några nätter. Jag hade som den tonåring jag var trott att mormor inte förstod, att hon var naiv. Men hon visste precis vad hon gjorde.

Nu är mormor gammal. Hon är 87 år. Hon har inte längre något hus att hyra ut, eller någon liten friggebod att låna.

Hon orkar inte ha människor i nöd boende hemma hos sig som det har varit innan i hela hennes liv. Fosterbarn såväl som hemlösa missbrukare. Så nu samlar hon istället in kläder och husgeråd åt kvinnorna som tigger i staden där hon bor.

– Vi ska väl hjälpa våra egna först, mumlar en kärring i hissen åt mormor. Och mormor ler lite. Det krävs mer än ett ilsket mummel från en människa, som inte vet någonting, för att få mormor ur balans. De flesta som berättar, för människor som min mormor, vem hon ska ”hjälpa istället” är inte alls aktiva med att göra världen lite bättre.

Den som spottar på en människa, är också mest trolig att spotta på en annan människa. Det är nämligen så det förhåller sig.

På samma sätt som den som låter en vilsen tonåring sova över i ens hem är den som är mest trolig att öppna sitt hem för andra människor i nöd.

Medmänsklighet diskriminerar inte. Det är också därför det känns så självklart när Sverigedemokraterna som så gärna vill ”hjälpa våra egna först” är med och skär ner för pensionärerna i Sverige, och försämrar för arbetslösa och sjukskrivna. En någorlunda empatisk människa ser hunger och tänker ”mat är lösningen”. Inte hårdare straff och högre murar.

– Du är så lik mig, säger mormor när jag fått in en arg artikel om alla barns rätt till skolgång i lokaltidningen.

Det är en komplimang med tyngd i. Det finns ingen jag hellre skulle likna

Linda Lundqvist

Linda skriver: Jag är en människa

Linda Lundqvist har tidigare varit krönikör i tidningen Arbetaren, ledarskribent i gatutidningen Dik Manusch, författare och debattör.

Linda skrev en artikel i gatutidningen Dik Manusch som fortfarande är aktuell.

Liksom i andra svenska städer finns ett läger i Umeå där romer från Rumänien bor. De lever på att tigga, men skulle hellre arbeta.


– Jag är en människa, precis som alla andra, men folk behandlar mig sämre än en hund. Hundar spottar man inte på när de tigger.

Han heter Victor och är 20 år gammal. Han ser proper ut. Snygg huvtröja, ett par välsittande byxor, och ganska moderna gympadojor. Han ser ut som vilken ung kille som helst.
Det går inte att veta bara genom att titta på honom att kläderna han har på sig är de enda han äger, och att han på sin storlek 42-fötter har ett par skor som är storlek 39. Dessa kläder är det han har på sig när han sover i skjulet på nätterna i utkanten av Umeå.

Umeå är kulturhuvudstad i år, men alla kulturer får inte plats. Den romska kulturen som Victor representerar finns ingenstans att ta del av. Fast han tillhör en av landets fem romska minoriteter. Han är en nyanländ rom.

Victor försörjer sig genom att sitta på knä utanför en matvaruaffär. Första gången jag träffar honom är han väldigt sjuk. Han är förkyld, och har jätteproblem med bihålorna, och har ganska hög feber.
Jag köper en ask paracetamol på en mack i närheten åt honom. Så futtigt och otillräckligt. Han blir jätteglad, tar en tablett, och sen vänder han sig om och ger varsin tablett till tre äldre kvinnor med ont i ryggen.

– De är mina släktingar, berättar han. Familjen är allt.
Han sitter på knä utanför en affär för att förtjäna dina sympatier, så att han kanske kan få lite av din växel. Det är så han får mat på bordet.

– Det spelar ingen roll om man kommer från Sverige, Afrika eller Rumänien, om man är rom eller bonde, säger han.

– Alla är vi människor, och alla gör vi vårt bästa för att ha ett bra liv, och bli lyckliga. Helst hade jag velat ha ett jobb. Men jag har ju ingen utbildning. Fast jag var bäst i klassen de åren jag gick i skolan!

– Män på stan skriker ibland åt mig att jag är en jävla zigenare, och att jag borde åka hem. En del som är arga skriker åt mig att skaffa mig ett jobb. Jag brukar fråga om de har ett åt mig. Jag vill ju inte tigga. Jag vill inte behöva be om saker. Jag vill stå rak i ryggen. Jag vill tjäna egna pengar och kunna ge min familj ett bra liv.

Han berättar att han har en liten dotter. Jag berättar att jag har en son. Han säger genast att de nog inte kan träffas, för att de då kommer att bilda familj när de blir äldre, man vet ju hur ungdomar är!
En äldre släkting till Victor lägger sig i samtalet, och berättar om kvinnorna i deras familj. Matriarkerna. Hur de stolta står upp trots rasismen i Rumänien, och i Sverige. Hur de alltid ser till att det finns mat. Jag frågar mannen vad han heter.

– Victor, säger han och skrattar. Minst en man i varje generation heter Victor i vår familj.
Många är sjuka i lägret, men stämningen är bra. Jag blir bjuden på ett sött svagt kaffe, och får höra berättelser om rasism, om medmänsklighet, om familjemedlemmar, och om kyla och sjukdomar.
Vi pratar politik, berättar historier och solar sittande i bilsätena som står på marken. De är urlyfta ur en minibuss längre bort som sex män sover i på nätterna.

Elisabeta som kom till lägret för två dagar sedan känner igen mig från sitt förra besök i Sverige, och skriker rakt ut när hon ser mig. Hon kastar sig runt halsen på mig, kramar om mig ordentligt, och sen får jag en rejäl utskällning för min nya frisyr och hårfärg.

– Du som var så fin Linda!
Sedan berättar hon om hur hon ensam åkt till Sverige den här gången. Hennes son som var med förra gången har blivit ordentligt sjuk, och hennes man har stannat hemma med honom och de yngre barnen. Det är bara hon och hennes mamma nu.

Jag kramar om hennes mamma också. En liten skinntorr tant med stor livserfarenhet, och många berättelser jag inte kan ta del av.

Vi har inte så mycket gemensamt språk, men hon nyper mig ibland i sidan, och skrattar gott åt min förvirring när jag försöker blanda mellan att prata svenska, engelska och romani.
När hon försöker resa sig upp så måste jag hjälpa henne. Hon sitter på knä på en bit wellpapp på dagarna. När hon suttit där några timmar måste hennes dotter lyfta upp henne, för lederna har slutat samarbeta. Allt för att barnbarnen ska få gå i skola.

Victor skrattar mycket. Han är en jävligt intelligent ung man. Vi planerar en föreläsning ihop, där han ska prata om hur det är att vara tiggare i Umeå, och varför han bor i ett skjul i Sverige istället för med fru och barn i Rumänien.

– De som blir arga på oss förstår inte, säger han. De förstår inte hur det är att vara hatad på grund av sitt ursprung. Jag är zigenare. De säger att vi har en boss bland tiggarna, som tar våra pengar. Men det är bara jag som är maffiaboss, säger han, skrattar och tar mina solglasögon.
– Jag är ganska lik Brad Pitt, va? säger han sedan och flinar.

Vi pratar lite om ordet zigenare. För de äldre är det ett skällsord, och de skulle aldrig använda det. Victor säger att för honom spelar det ingen roll.

– Folk kallar mig zigenare hela tiden. Jag är väl en zigenare då. Det spelar väl ingen roll. Alla är ju människor, alla har samma värde och är lika inför Gud. Men jag säger inte så när min mamma hör.

Linda Lundqvist

#metoo ostoppbart

Vilken tsunamivåg av #metoo som sveper fram och städar upp i gammal skit som legat och grott under många år. En sällan skådad sammanhållning hos kvinnor som enats kring att nu får det vara nog.

Jag läser artiklar som förringar metoo rörelsen och säger att nu räcker det väl. Hundratusentals kvinnor har startat ett ostoppbart uppror mot manlig gränslöshet. Nu har vi satt ner foten och accepterar inte längre härskartekniker eller sexuella övergrepp, och allt där i mellan som uppstått när manlig maktutövning skapar en rutten atmosfär.

Jag hör röster som säger inte alla män och att män är också drabbade. Och självklart är det så. Men nu är det kvinnorna som startat rörelsen, det är vi som gjort upproret och är i centrum. Den här gången får ni drabbade män dra nytta av vår resa och stötta oss, för så klart ska ingen behöva utsättas för sexuella trakasserier eller maktutövande. Till er som säger inte alla män vill jag bara säga att det är ni som inger hopp om möjlig förändring. Ni och de män som inser att  de gamla sunkiga kulturer är fel och gör sig till en del i att förändra till det bättre. Att ändra gamla strukturer kräver att många drar åt samma håll så häng med på resan.

Det finns en massa olika sätt att kunna stötta upp alla de kvinnor som idag vill få ett slut på härskartekniker och sexuella övergrepp. Se bara på alla dessa modiga initiativ från alla de yrkesutövande människor, det är närmare hundra grupper som gått samman (eller i alla fall över 60 just nu) för att gemensamt avgöra hur vågen av protester och önskan av förändring bäst ska kunna komma till rätta.

Det är bara att jubla! För det är nu det händer! Det borde egentligen inte finnas ett behov av uppropen utan det är faktiskt en skam för vårt land. Men nu gör det gör det och det är nu vi sopar de undan alla argument om att det strukturella förtrycket mot kvinnor inte existerar i världens mest jämställda land.

För ett tag sedan fick jag ett samtal av ett av våra extra barn hon hade blivit utsatt på jobbet av en kollega. Han hade trakasserat henne sexuellt. Ingen rolig upplevelse. Vi pratade och pratade och pratade igen.

Så tog hon tag i saken, bestämde riktning och gick vidare med det. Jag är så stolt över henne. Stolt över att hon orkade stå upp för sig själv, orkade stå emot trycket och vågade driva saken vidare. Det var inte enkelt och hon fick inte det stöd hon hade behövt från arbetsgivaren. Förövaren (mannen) fick ett bättre jobb och hon erbjöds en lägre befattning som lösning på problemet. Hon drev vidare, och även om hon förlorade på ett plan (vilket är åt helvete) så vann hon på ett annat. Hon stod upp för sig själv och visade att det är inte rätt att tillåta män att behandla kvinnor som de vill. Hon gjorde skillnad.

Gamla invanda kulturer är svåra att bryta men nu är det nog bara för företag och människor att hänga med för nu går det fort. Tystnaden bryts och respekt krävs och ju större man är ju tyngre faller man. En tsunami går inte att stoppa och #metoo har kommit för att stanna. #metoo kommer att förändra gamla härskande kulturer som har fått råda i tysthet i så många år.Vi är alla en del i att forma framtiden, en del mer än andra.

Lev och må

Britt-Inger