Jag bläddrade bland gamla minnen på Facebook och insåg att jag har hållit på med olika tidningar sedan årsskiftet 2014/2015 när Dik Manuschs startade. Senare under 2015 blev jag också chefredaktör för RFHLs tidning Oberoende, som precis som Dik Manusch kom ut fyra gånger per år. Oberoende hann jag med att göra sex nummer av innan jag inte kunde fortsätta med den och tidningen lades på is.
Dik Manusch fortsatte jag med fram till 2017 när tidningen fick läggas ner för att den inte gick att driva under de former som den fanns. Men under slutet av 2018 återuppstod Dik Manusch som magasin DIKKO som än så länge enbart är en nättidning. De tre tidningar jag har jobbat med har jag alltid drivit vid sidan om ett lönejobb vilket ibland har inneburit mycket jobb.
Drömmen är att kunna ge ut DIKKO som papperstidning i alla fall fyra gånger per år. Det finns så många personer som av olika anledningar inte har tillgång till nätet eller förstår sig på det. Jag skulle vilja ge dessa ett magasin som där de kan känna igen sig, få information, nyheter och känna att deras frågor också har betydelse. Dessa personer tänker jag är många av våra äldre, människor med olika diagnoser och de som befinner sig på någon form av institution.
Det behövs engagemang och kunskap för att göra en papperstidning och det har vi i massor. Men för att genomföra ett sådant projekt behövs det pengar och några sådana har vi inte. Jag vet inte om jag någonsin kommer få vara med om att kan publicera DIKKO som papperstidning, men drömma går ju alltid. Och än har jag inte gett upp hoppet. Kanske dyker det upp någon välgörare som skänker oss pengarna eller kanske får vi en Jack pott någon gång. Man ska aldrig säga aldrig.
Lev och må
Britt-Inger
