söndag 19 februari 2017

Gunnel 87år skrev en artikel om vården och tackar för responsen

Den 5 februari kom Gunnels ,min mammas, artikel om vården i Norran och snabbt gjorde NEWSNER ett reportage och sen Expressen. I samma veva som hennes artikel gick som en löpeld genom Sverige så flyttade mamma från sitt korttidsboende som hon hyllade i artikeln till ett permanent boende en bit bort i korridoren i samma byggnad.
Alla tre inläggen här

Hon trivs även på sitt nya boende där hon nu har sina egna möbler i. Det blev uppståndelse på boendet efter artikeln och det pratades en del om den både bland personal och patienter. Norran skickade kommentarerna under artikeln till mig via mail och jag har jag läste upp för henne. Mamma blev imponerad och lite rörd över allt beröm.

Det har nu sjunkit in hur stort det blev med hennes artikel. Särskilt sen hon fick brev till boendet. Brev som tackar henne för att hon har ingjutit hopp. Hennes artikel har stillat en oro om att hamna på ett boenden på äldre dar. Kan hon trivas så kan andra det också, verkar de tänka.

Gunnel vill här meddela att hon är mycket tacksam över allt som skrivits och är glad över att hennes artikel kanske gjort lite skillnad för de som har läst den. Hon har bara berättar om sin upplevelse och är glad om den kan vara till glädje för andra.

Tack alla ni som skrivit och delat hennes artikel.  

tisdag 7 februari 2017

Djuret Vito premiär på skotern


Nu är vi tillbaka i verkligheten i lägenheten på tredje våningen. Helgen har varit bra, vädret var skit men lugnet och naturen gjorde att helgen i ändå blev lyckad.

Vito gjorde sin första tur som skoterhund och med mössan (avklippt socka) på skallen. När jag trädde på den såg han ut som han tänkte att, mycket ska man få vara med om. Men lät mig ändå sätta på den vackra skapelsen utan protest.

När jag skulle sätta ner Jackson bredvid Vito blåste han upp sig så inte Jackson skulle få plats. Han gjorde samma sak varje gång. Skulle tro att han ger upp efter sjuttifemte gången eller nåt sånt. Terrier kräver en viss upprepning innan de ger sig. 
Väl nere i konten gick det bra även om Vito tog mer än lovligt med plats. Sen körde vi iväg Jackson är gammal och van så han är jag trygg med, men att ha Vito där var spännande. Fast det gick helt fantastiskt bra. Han är en både tuff och trygg så min oro var helt obefogad.

 
Så blev dags för fiske och Vito var lika delaktig i det som han är med allting annat. Nyfiket, närgånget och envetet. Vi hade lite diskussion om vad fisken som drogs upp skulle användas till leksak eller mat. Jag provade tricket att vakta fisken. Ni vet man böjer sig ner och markerar kraftigt mot hunden för att tala om att den här är min. Funkar dåligt på Vito. Han bara tittar på mig och ser ut att tänka, vad skriker du om nu då? Så diskussionen om fiskens funktion tog en stund innan han bestämde sig för att ge sig för den här gången. Så efter lite (mycket) diskussion enades vi om att det var mat i alla fall.

Pimelhålet var nästa sak som var högintressant. Var det därifrån fisken kom? Och vad släppte man ner för nåt? Vuxna människor med fokus på ett hål, nåt spännande måste det ju vara, men vad?

Det är tveksamt om han förstod vår passion. Efter att ha stått en stund vid mitt hål lyfte han benet och pissade på det som för att markera hur tråkigt han tyckte mitt intresse för hålet var.

 
Ha det så bra alla djur och människor för det har i alla fall vi och glöm inte att lev och må// Britt-Inger

måndag 6 februari 2017

Min mamma 87 år har skrivit en debattartikel om vården

Gammal är äldst. För ett halvår sedan trodde vi hon gjorde sin sista resa och idag skriver hon en debattartikel med hjälp av sitt barnbarns, min dotterns datorkunskaper.

Kan man annat än beundra en sån kvinna, min stolthet över min mamma är enorm. När artikeln var klar frågade Linda, barnbarnet, Norran om de ville publicera hennes mormors text och det ville de. Mamma blev mer än lovligt nöjd Norran som är tidningen med stort T i hennes värld hade sagt ja till hennes artikel. Tänk så märkvärdigt ändå, hennes glädje visste ingen gräns. Norran ville inte beskära hennes text utan publicerar den i sin helhet fast den egentligen för lång. Sen beslutade de också att de skulle komma förbi på boendet för att fota mamma.

Det blev mer än lovligt spännande, fram med kläder, piffa till håret, många oj oj och nämen ändå, blev det innan de var dags för fotosession. När Norran väl dök upp var hon hur proffsig och charmerande som helst. Boendet bjöd på kaffe med paj som var nybakad av världens bästa Moa, mammas kontaktperson, en helt fantastisk tjej.

Mamma posade för fotografen som den värsta fotomodell och skrattade gott när han gick mer på knä för henne. Snyggt jobbat morsan, du är så fantastisk.

 Foto Britt-Inger Hedström Lundqvist.

Norran släppte hennes hennes artikel i lördagens tidning och där fick den rubriken "Gunnel Lundqvist, 87: Varför berömmer ingen dessa fantastiska människor?"
På söndag kom den även på nätet och då tog det fart.

Hennes insändare i Norran uppmärksammats av fler media och NEWSNER berättades om mamma under rubriken "Gunnel, 87, fick livet tillbaka på korttidsboendet - nu hyllar hon vårdpersonalen"

Sen ringde Expressen och intervjuade mig om min mamma och skrev ett reportaget "Gunnel, 87, hyllar vården: "Ni är som änglar""
Expressens reportag hamnade precis som Norrans även i papperstidningen, fast i omvänd ordning först på nätet och sen i tidningen.

Hur tog mamma all uppståndelse då? Jo då med ro. Hon tyckte det var roligt och berättade att personalen på boendet nog tyckte det var roligare än vad hon själv tyckte.

- Jag säger bara det som behöver sägas. 

Sen tillägger, med ett leende, att hon kanske ska skriva fler artiklar nu när hon ändå har kommit igång.

Här kommer hennes insändare i sin helhet med min rubrik.

Himmelens änglar har usel timpeng!


Jag heter Gunnel Lundqvist och är 87 år. Jag är en rik kvinna på många sätt. Jag har umgåtts med människor från alla grupper i samhället, även om mitt hjärta alltid klappat främst för människor som ingen annan ser. 

Min livfulla framfart genom livet har bromsats in lite på äldre dagar. Bland annat så ser jag nästan ingenting, och hör väldigt dåligt, efter några års tumör i hjärnan. För att kunna säga det jag vill säga till er så har jag använt ett av mina barnbarns kunskaper i datoranvändning. Själv har jag genom alla år istället roat mig med symaskinen, men den ser jag inte längre.

För en tid sedan blev jag inskriven på ett korttidsboende, och det är med anledning av detta jag vill skriva några rader. Jag var skeptisk till boendet i början. Så som så många av oss äldre är misstänksamma mot saker vi inte känner till. Vi kan ju inte bara gå därifrån om det inte passar oss. Och när man vet att man är i slutet på livet så är en eventuell försämring väldigt kännbar. Jag trodde att det skulle bli dåligt. Jag hade förutfattade meningar. Och ingen gång i livet är det så skönt att ha fel som då!

Så mycket ömhet och kärlek som de här kvinnorna och männen visat sen jag kom hit har jag väl aldrig sett maken till. Jag kunde varken gå eller stå när jag kom hit. När jag försökte så föll jag. Men efter en tid med omsorg, egengjorda vitamindrycker på bär och yoghurt, i sällskap av kunnig och professionell personal så klarar jag till och med att gå på toaletten själv. Det är inte illa pinkat av en trähäst!

Jag ligger oftast i sängen, annat har jag inte ork till. Mitt rum är på markplan, och fast jag inte kan se fåglarna längre så kan jag se hur naturen byter kostym med årstiderna, och känna lukten från den.  Ibland när jag tagit en tupplur vaknar jag till doften av nybakat. Pepparkaka och sockerkaka. Det går inte med ord beskriva vad lukter betyder för en människa som förlorat flera andra sinnen. Och lukter från barndom, och från de egna barnens uppväxt. Det luktar barnaskratt och helgmys. Personalen här bakar så ofta de hinner. På sommaren tänder de grillen och även de tandlösaste av oss börjar längta efter grillat kött.

Min avdelning stängdes över julen. Vinterkräksjukan härjade våra gamla kroppar svårt. Som himmelens änglar tog personalen hand om oss. De lyfte mitt huvud när jag skulle kräkas, och strök mig över pannan. Jag som alltid varit den som tagit hand om andra fick nu det tillbaka.

Jag är inte gaggig än. Jag vet vad de tjänar för allt de gör för oss. De är fruktansvärt kunniga och kompetenta, men har inte lön därefter. Om någon grupp i samhället är värda en högre lön, så är det dessa kvinnor och män. Undersköterskornas löner är inte i närheten av deras kompetens eller engagemang. Och det tycker jag är fel. Mitt hjärta klappar för dem som inte andra ser, och det är ingen skillnad nu. Varför berömmer ingen dessa fantastiska människor, och visar dem vilket värde de har genom en rejäl löneökning. Det kan jag tycka är skamligt. Skäms på er politiker att betala himmelens änglar så usel timpeng! Det kan komma att bli kännbart när ni själva står där inför Sankte Per.

Gunnel Lundqvist
Pensionär i Skellefteå



Lev och må
Britt-Inger