tisdag 27 februari 2018

Djuret Vito fyller två år

För två år sedan idag tittade djuret ut tillsammans med sina kullsyskon i Sagokullen. Då visste vi inte att han skulle bli vårt djur, Vito.

På nåt sätt var det i alla fall menat och han kom som en stormvind och vann vann oss på en gång.















lördag 24 februari 2018

Likheter och olikheter. Ett brev från en vän


Jag gjorde boken Dinglarens väg -Vorsnos drom tillsammans med etnologen och gode vännen Ann Hellman. Det är vi som var redaktörer för boken.

Vi levde och andades samma luft när vi gjorde boken. Vi befann oss i en liten bokbubbla under närmare ett år där vi träffades i en liten skrivarlya i Finnerödja. Varför det blev Finnerödja är en annan historia som jag inte ska ta nu. Under den här tiden befann vi oss väldigt nära varandra, vi träffades i vår lilla lägenhet en vecka i månaden och levde i ett slags mental symbios. Vi pratade om det mesta, resonerade, skrattade, åt, sov och diskuterade om likheter och olikheter mellan mig och henne, jag som resande och hon som icke-resande.

Vi konstaterade att olikheterna fanns men att det var svårt att sätta ord på dem. Vi gjorde klart boken och började planera för nästa. Nu hade vi börjat nya jobb båda två, vi båda behövde pengar, och den nya boken som vi planerar blir när den blir. Men jag kunde inte riktigt släppa våra samtal om likheter och olikheter så jag kontaktade Ann och bad henne skriva ner hur hon såg på det och då fick jag den här texten av henne.

Till Britt-Inger;

Nu skriver jag bara som jag tänker för stunden. Spånar för mig själv och för dig som vi gör när vi pratar, det ena ger det andra. Får se nu var jag hamnar och om det finns nån tråd för dig att dra vidare i!


Alltid när jag mött resande eller när jag sett resande mötas så ingår i hälsningsritualen att bestämma vilken släkt vederbörande tillhör. Alltid! Därför blir jag omgående avslöjad som icke-resande vilket är ganska skönt. Ingen behöver någon längre stund tro att jag skulle vara resande. Jag behöver inte vara rädd för att verka under falsk flagg. Å andra sidan kan jag för vissa bli tämligen ointressant när jag inte tillhör, men hellre det.

Det finns många resande så hälsningsceremonin kan ta en stund, alla ska ringas in, kusiner och bryllingar och sånt som vi andra vanligtvis inte bryr oss om. Det skulle vara intressant att veta om resande- släktträd alltid sett ut som vårt svenska? Jag att bland annat det syriska inte gör det. De har inte farmor och mormor ens som vi. Där ryms många fler i ”familjen” såna som vi svenska bara räknar som släkt. Kanske finns nått liknande tänk bland resande? En svensk familj är mamma, pappa barn. De andra är släkt. Kusinerna avlägsna och det är inte säkert att de har någon kontakt eller ens sett varandra. För resande verkar allt detta med släkt och vem man är ha en större betydelse.

En svensk avvikelse finns och det är om du tillhör någon betydande släkt. Nu pratar jag pengar, slott, gårdar och mark. Då blir det viktigare även i Sverige att hålla rätt på vem som är släkt och inte. Det handlar om arvet förstås. Och så finns det en släkthistoria med porträtt och berättelser långt tillbaka. 

Men i statarfamiljer i Fattigsverige var sådan sekundärt. Där fanns inget att ärva och inget skrevs ner. Inget var av betydelse om det inte stod något i rättegångsprotokollet. Om inget olagligt hade skett så fanns inte människorna. Där finns kanske likheten med resande. 

Olikheten är, tror jag, att de resande var tvungna att hålla rätt på varandra. För att överleva i ett samhälle som på alla sätt ville ha bort dem så blev det viktigt att veta vem som var vän och vem som inte var det och vilken släkt en tillhörde. Även där fanns de som var finare än andra, de som var något bättre än de andra och lyckades lite mer. I alla samhällen finns hierarkier och de resande utvecklade nog sin egen på sidan om resten av samhället. Du har ibland hintat lite om att det finns de som är om inte bättre som ”mer” ”riktiga” resande än andra. Det finns nog mycket i det där sättet att hälsa, mycket som stäms av i den stunden. Det vet du bättre än mig. Spännande är det i alla fall.


Jag tycker mycket om den bild du ofta visar med fyra generationer. På din mamma, dig Linda och Teo. Såna bilder var vanliga förr, minns dem från när jag var liten. Kanske finns de nu också men jag tror inte det inte i samma utsträckning.

Jag tror att den svenska familjens sammanhållning tvättats bort i folkhemmet. Det var viktigt att kunna vara självständig. Göra egna val, inte vara beroende. Samhället tog över den rollen. Det absolut värsta vi kan tänka oss är att föräldrar bestämmer vem barnet ska gifta sig med. Det är jämställt med de värsta brotten. Det är individen som ska ta egna beslut och klara sig i vuxen ålder  föräldrarnas ekonomiska ansvar försvinner i och med att du blir myndig. Då kan du få barnbidrag, bostadsbidrag och studiebidrag och du ska klara dig själv, annars är du inte en riktig medborgare. Nu stämmer inte detta fullt ut förstås. Mina barn blir väldigt trevliga och ”nära” när de behöver mig ekonomiskt. Pengar är ett viktigt kitt. Och jag säger det utan ironi. Det har folkhemmet på alla sätt försökt ta bort med välvilja och det är positivt så klart. Men det finns en baksida. Behöver man inte familjen så är den lätt att upplösa.


Samtidigt som svenskarna skulle bli självständiga så intensifierades jakten på resande och man siktade in sig på barnen. De resande fick inte del av folkhemmets rena, fina och nya värld. Det gjorde att man som resande slöt sig och var tvungen att hålla i sina barn så gott det gick. Det man med rätta är rädd att förlora och kanske även mister, de flesta resande känner någon som blivit av med barn eller förlorat förmågan att ens få lyckan att få sätta några till världen.


Då blir barnen oändligt viktiga, att ha en familj blir viktigt. De resande kan inte ta den för givet att det ska vara så. De resande formulerar sin sorg sin rädsla sin förtvivlan att inte få det som måste vara en grundläggande rättighet överallt i alla tider och i alla samhällen.  Och just det att det blir uttalat, att det blir något att leva med, att inte kunna ta familjen som en självklarhet gör, tror jag, att de resande än idag, lyfter fram familjen som det viktigaste. Om du inte har den vad har du då?


Därför tror jag att de resande idag håller fram familjen som en mycket större del av sin identitet än vad vanliga svenskar gör.


Mm…. det var vad jag fick ihop så här långt. Spännande att få höra vad du har att fylla på med och vad du vill ta bort och ändra! J
Ann

Jag har inte ändrat någonting utan Anns brev till mig står på egna ben. Det är hennes tankar och funderingar. Jag uppskattar hennes klokhet och resonerande i ett ämne som jag ibland funderar på.

tisdag 20 februari 2018

Stoppa tiden eller bevara kulturen

Jag och Kurt Magnusson pratade om kultur och traditioner och funderade. Här kommer några av de tankar vi dryftade under samtalet tillsammans med lite citaten kommer från arbetet med boken Dinglarens väg – Vorsnos drom (en del finns med i boken och andra inte).

 Många är de resande som har minnen från resor som gjorts genom Sverige och de människor vi träffat och besökt. Det välkomnande man känner när man kliver in genom dörrarna hos andra resande är nog ganska unikt och del av våra traditioner. Som barn har jag många varma minnen från dessa möten med andra resande.

Citat Dinglarens väg:
”Det har varit fantastiska möten, och många spännande livsöden. Jag har skrattat så jag har fått kramp i magen, för att dagen efter sitta och prata med någon där jag har fått behärska mig för att inte bryta ihop hulkande i tårar vid en vänlig människas köksbord, när jag fått höra om hur myndigheterna burit sig åt för att utplåna hela familjer.”

Barnen är en annan viktig ingrediens i vårt sätt att leva och umgås. Jag åkte med mamma och pappa genom landet och hälsade på vänner och släktingar. Dessa resor minns jag med värme och glädje. På ett ställe fick jag smycken i massor. De hade över från sommarens försäljning marknaderna. Jag kände mig som en prinsessa i alla dessa bjärta plastsmycken som prasslade runt min hals och mina armar.  

Citat Dinglarens väg:
”Jag hade också med mig min 4-årige son, och trots att han är ett aktivt barn har det inte varit något problem att ha med honom. Tvärtom så har han varit lika välkommen som jag.  Sånt värmer ett mammahjärta.”
”Genomgående är ju att man står sina barn nära, även om det finns undantag, men det finns det ju överallt.”

Respekten för de äldre är en sak som de flesta resande fostras in i från barnsben. Att inte”käfta” mot de äldre och att hjälpa till där vi har kunnat är något vi ofta får med oss i modersmjölken. Att åka hem till de äldre som barn innebar både att bli sedd och känna sig älskad i en kombo med att hjälpa till och inte säga emot. Så här var det förr menar Kurt men det har börjat tunnas ut bland många av oss vilket Kurt tycker är synd. ”Jag växte upp på barnhem men när jag kom hem var det en självklarhet för mig att respektera de vuxna. Detta trots att de vuxna på barnhemmen behandlade mig otroligt illa så uppfostrades jag som resande att respektera de vuxna och äldre.” Den solidaritet som ofta finns är fantastisk och att hjälpa de som har det sämre är också en självklarhet.

Citat Dinglarens väg:
”Man känner sina löss på gången” är ett gammalt kärt uttryck. Vi resande känner oftast igen varandra utan ord, och vi välkomnar det vi ser. Vi har bott hemma hos folk, och någon natt i bilen. Och jag kommer från ett fantastiskt folk. Jag har fått varm mat, jag har fått husrum, jag har fått vänliga leenden, och en av dem jag intervjuade skickade mig till och med vidare med en femhundring i bensinpengar och en stor påse wienerbröd.”

Man blir som man umgås eller som man fostras. En självklarhet hos många resande är att dela med sig av den mat som finns när det vankas middag eller fika. Kurt säger också ”att morsan alltid, hur dåligt ställt vi än hade det, bjöd på det som fanns till de som kom.”

Citat Dinglarens väg:
”När det kom någon till oss delade vi alltid på det lilla vi hade och så har det varit i alla tider, vi har delat bröd med de som har kommit till oss.”
”På helgerna så åkte antingen familjen och hälsade på någon i släkten eller så kom någon till oss. Familjen och släkten är fortfarande viktiga för mig.” 

Familjen är viktiga för oss resande på vilket sätt är svårt att förklara för de som inte är resande, men familjen är en självklarhet för oss som är resande. Under hela min uppväxt satt jag och lyssnade när de vuxna berättade sina historier som kunde handla om olika affärer, dagens arbete eller om resandefolket. Jag satt där tyst som en mus så att ingen skulle lägga märke till mig. Men mamma såg mig alltid och jag fick lova att inte berätta det jag hört för någon.

Citat Dinglarens väg:
”Jag står min mamma, pappa och syster oerhört nära. Vi pratar med varandra flera gånger om dagen, ses jämt och umgås. Respekt och kärlek är de viktigaste egenskaperna tror jag. Allt annat blir fel på något vis.”

Livet kanske inte alltid är en dans på rosor. Kurt har växt upp på barnhem, omhändertagandet av resandebarnen och det är också en del av resandekulturen. Andra har släktingar som steriliserats, dessa händelser kanske inte är nutid men det har präglat oss som folk. Det tråkiga är att idag är det snart ingen som kommer ihåg det som har hänt och vår samtid handlar om andra saker. Våra traditioner vattnas ur i samma takt som smältvattnets flödande om våren. Frågan är om vi kan stoppa tiden, dämma upp vattnet eller bevara kulturen. Eller kanske är också frågan låter vi våra unga bli de kulturbärare som vi vill att de ska vara?

Citat Dinglarens väg:
”Det är ju många som har liknande berättelse som mig, men jag är ändå stolt över att jag är den jag är, för man har ju fått med sig något på ett positivt sätt. Såna här saker gör en stark.”

Tankar från Kurt, Britt-Inger och Dinglarens väg - Vorsnos drom


lördag 17 februari 2018

Vi måste få politikerna att lyssna

Nu är det valår och partierna kommer prioritera sina frågor utifrån var de kan få flest röster. Det spelar ingen roll vad som lovats i ett tidigare skede nu är det andra regler som gäller. 

Jag och Kurt Magnusson träffade Alice Bah Kuhnke 27 januari 2017 och pratade om resandebarnen och den behandling som de fick utstå under 30-40 talet. Vi tänkte då att kanske, kanske skulle frågan om en ursäkt till barnen och Resandefolket komma nu. 

Eller nu kommer utredning om vad som hände bli verklighet. Nu kanske vi i alla fall blev lyssnade till. Det kändes lite hoppfullt när vi gick ut. Men säg det hopp som går över till handling och inte stannar vid tomma ord.

Mellan åren 1920-95 placerades minst 250 000 barn i fosterhem och barnhem. Många av dessa tillhörde Resandefolket och blev i och med omhändertagandet skilda från sina familjer och sin kultur. De skulle omprogrammeras för att bli dugliga medborgare.

Nu har både ersättningsnämnden och Kommissionen mot antiziganism avslutat sina arbeten. Ersättningsnämnden upphörde som myndighet den 30 juni 2016 och det går inte längre att kontakta myndigheten. Den 30 juni 2016 upphörde också möjligheten till stödsamtal genom S:t Lukasstiftelsen. Kommissionen mot antiziganism avslutade sitt arbete den 20 juni 2016, då kommissionen lämnade in sitt slutbetänkande till regeringen ”Kraftsamling mot antiziganism” SOU 2016:44.

Ingen verkar bry sig

Ingen av dessa instanser har överhuvudtaget engagerat sig i alla barn som blev omhändertagna på etniska grunder. Att man genom sterilisering av vuxna och omhändertagande av barn försökte begå ett folkmord på Resandefolket är det ingen som tagit hänsyn till eller lagt fokus på. Hur länge ska man låtsas om att det inte har skett? Tills alla inblandade har dött?

Kurt Magnusson som tillhör Resandefolket och blev omhändertagen som fyraåring säger:

”Jag kan bara svara för det jag gör, för hur jag blev behandlad tillsammans med många andra resande under barnhemstiden. Vi blev omhändertagna för att man skulle utrota vårt folk, vi blev omhändertagna för att vi var av en annan ras, vi var ”tattare”. Vi resandebarn har inte fått någon som helst ursäkt för det man gjort mot oss och vårt folk, det finns inget om vår historia i läroböckerna. Vi resandebarn finns inte ens med i Vitboken trots att man, genom att omhänderta oss, försökte utrota Resandefolket.”


Vitboken som Kurt hänvisar till, där omhändertagandet av resandebarnen som ett led i ett försök till utrotning endast nämns i förbifarten, är ”Den mörka och okända historien – Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet”. En bok som ska belysa de övergrepp och kränkningar av Resandefolket och romer som skedde under 1900-talet, en bok som ska användas i skolorna. Utredningen lägger ingen vikt på frågan om de omhändertagna resandebarnen utan där tas detta försök till utrotning endast upp som en parentes.

Rasism och rasbiologi låg till grund för hur resande behandlades i Sverige under 1900-talet. I vart fjärde hushåll bland Resandefolket fanns det någon anhörig som tvångssteriliserats. Omhändertagandet av barn bland resande var mycket högre än hos övriga i samhället. Det finns knappast någon folkgrupp som varit så utsatt för att bli räknade och registrerade.

Det behövs en ursäkt

Alla barn som omhändertogs av myndigheten mellan åren 1920-95 har fått en ursäkt av staten och ungefär hälften har även fått ersättning. Men varken Ersättningsnämnden eller Kommissionen mot antiziganism har haft utrotningen av Resandefolket eller omhändertagandet av resandebarnen på som en prioriterad fråga, trots att det uppenbart handlat om ras och eliminering.

Det handlar inte om pengar, utan det handlar om ett erkännande om att det som gjordes mot alla de resandebarn som omhändertogs var fel. Det handlar om att man aldrig får blunda för det faktum att svenska staten använde ras som grund för steriliseringar och omhändertagande av barn. Resandebarnen bör få en offentlig ursäkt för den behandling som de fick utstå. Dessutom måste man skriva in behandlingen av Resandefolket i historieböckerna som mer än en parentes eller generalisering. Det var ett försök till ett folkmord på en etnisk grupp och det bör man inte komma undan med att tiga ihjäl.


fredag 9 februari 2018

Tiggeri organiserat eller arrangerat




Så länge tiggandet kommer från en organisation eller arrangerat som en gala är tiggeriet legaliserat, då handlar det om solidaritet och är väl ansett. Alla ger med glädje, stora summor och känner att de gjort en god gärning. Samtidigt vill städer driva igenom ett tiggeriförbud för människorna det handlar om. Var tar solidariteten och glädjen vägen när det kommer till att ge till de som tigger på gatan? 

Tiggeriet är ju lika, det ena är bara i en snygg förpackning och det andra är den nakna sanningen.

Fattigdom är aldrig vackert i verkligheten. Det är inte så länge sedan dog barn på grund av för lite mat och av undernäring här i Sverige. Mammorna lät sina barnen äta först vilket gjorde att hennes kropp inte kunde ge barnet i magen den näring det behövde. Samtidigt som de större barnen fick skörbjugg med allt vad det innebar av tandlossning och skör benstomme. 

Jag har flera nära släktingar som berättar för mig idag om den svält som fanns på 1900- talets början och konsekvenserna av det. Hur folk tiggde få sig ett mål mat. Att det sen görs försök med att skriva om historien och försköna är ett brott mot allt sunt förnuft.

Hur ska vi kunna lära oss av historien om vi inte berättar sanningen som den såg ut? 

Mamma berättade för ett tag sedan.
"Jag satt ute i solen med en väninna", hon hade varit på stan och började prata om alla tiggare som finns. Hon tyckte synd om dem och sa "tänk än då att he fienns så mytche fattu folk". En 90- årig farbror som satt bredvid lade sig i samtalet och sa "förr had vi tattara" och fortsatte med säga att de att knacka dörr vid middagstid för då visste de att det fanns mat. "Tattarna" skickade fram barnen fortsatte han "för de visst att he vor svårare att motstå de hungriga barnaöga".  

Mamma gick hem med tunga steg. Tyngden kommer sig av att det fortfarande berättas om "tattarna" i negativa former i stället för att prata om den fattigdom som orsakade tiggandet. När hon sen berättar det för mig är hon lite blank i ögonen och sa, "det är som det är med det" och frågar sen vad hon kan göra för att hjälpa tiggarna i stan. Den här händelsen skedde för fyra år sedan och inte mycket har ändrat sig sedan dess.

Mamma är född 1930 ochfattigdomen som var under hennes uppväxt och det som är idag är nog ganska lika. Fattigdom är aldrig vackert, den är bara skoningslöst, det kan möjligtvis se olika ut och det finns alltid grader i helvetet men fattigdom är fattigdom vare sig det handlar om för eller nu. 

Idag hör vi att det fortfarande mullrar i leden, människor går samman. Dessa folkliga sammanslutningar organiserar sig mot rasism och för att hjälpa de fattigaste i vårt samhälle, som ett stort underkännande av makten. 

Allt i de växande klassklyftornas spår. 

Vad händer då dagens fattigdom? Kanske måste vi börja kalla saker vid sina rätta namn, tiggeri finns överallt, från tiggaren utanför affären, den lokala fotbollsklubben, Frälsningsarmén med sin bössa till de stora påkostade galorna. Alltså inget nytt under solen. Tiggandet på våra gator är inte det egentliga problemet, det är enbart ett symptom på vårt sjuka samhälle med våra ökande klassklyftor. 

Lev och må
Britt-Inger

lördag 3 februari 2018

Malå tur och retur

I dag åkte vi till Malå och hälsade på bästa Anette och Christer. 13 mil enkel väg. Vi tog den lilla röda och åkte vid 13 tiden. Kallt men vackert hela vägen.



Mottagandet när vi kom fram var både kram och skäll. På besök hade de nämligen både Cilla och Betty. Det blev rena hunddagiset när vi kom med våra två också. Våran Vito hittade sig en ny polare i lilla Betty (en blandning medan Sankt Bernhard och Grand Danois)


Lite omaka men vad gör det när man har roligt. Vi pratade, skrattade och åt en god middag innan det var dags att åka de13 milen hem igen. Under kvällen hade kylan tilltagit och temperaturen pendlade mellan 15 och 22 minusgrader. Den lilla röda knorrade men tuffade på hela vägen hem igen. Det blev en snabb sväng med hundarna innan jag landade i soffan, kurade ihop mig och njöt av värmen. Det är skönt inomhus när minusgraderna sjunker ute.

 
Lev och må
Britt-Inger