Så länge tiggandet
kommer från en organisation eller arrangerat som en gala är tiggeriet
legaliserat, då handlar det om solidaritet och är väl ansett. Alla ger med
glädje, stora summor och känner att de gjort en god gärning. Samtidigt vill städer driva igenom ett tiggeriförbud för människorna det handlar om. Var tar
solidariteten och glädjen vägen när det kommer till att ge till de som tigger
på gatan?
Tiggeriet är ju lika,
det ena är bara i en snygg förpackning och det andra är den nakna sanningen.
Fattigdom är aldrig vackert i verkligheten. Det är inte så länge sedan dog barn på grund av för lite mat och av
undernäring här i Sverige. Mammorna lät sina barnen äta först vilket gjorde att hennes kropp
inte kunde ge barnet i magen den näring det behövde. Samtidigt som de större barnen
fick skörbjugg med allt vad det innebar av tandlossning och skör benstomme.
Jag har flera nära släktingar som berättar för mig
idag om den svält som fanns på 1900- talets början och konsekvenserna av det. Hur folk
tiggde få sig ett mål mat. Att det sen görs försök med att skriva om historien
och försköna är ett brott mot allt sunt förnuft.
Hur ska vi kunna lära oss av historien om vi inte
berättar sanningen som den såg ut?
Mamma berättade för ett tag sedan.
"Jag satt ute i solen med en väninna", hon hade varit på stan och började prata om alla tiggare som finns. Hon tyckte synd om dem och sa "tänk än då att he fienns så mytche fattu folk". En 90- årig farbror som satt bredvid lade sig i samtalet och sa "förr had vi tattara" och fortsatte med säga att de att knacka dörr vid middagstid för då visste de att det fanns mat. "Tattarna" skickade fram barnen fortsatte han "för de visst att he vor svårare att motstå de hungriga barnaöga".
"Jag satt ute i solen med en väninna", hon hade varit på stan och började prata om alla tiggare som finns. Hon tyckte synd om dem och sa "tänk än då att he fienns så mytche fattu folk". En 90- årig farbror som satt bredvid lade sig i samtalet och sa "förr had vi tattara" och fortsatte med säga att de att knacka dörr vid middagstid för då visste de att det fanns mat. "Tattarna" skickade fram barnen fortsatte han "för de visst att he vor svårare att motstå de hungriga barnaöga".
Mamma gick hem med tunga steg. Tyngden
kommer sig av att det fortfarande berättas om "tattarna" i negativa
former i stället för att prata om den fattigdom som orsakade tiggandet. När hon sen berättar det för mig är hon lite blank i ögonen och sa,
"det är som det är med det" och frågar sen vad hon kan göra för att
hjälpa tiggarna i stan. Den här händelsen skedde för fyra år sedan och inte mycket har ändrat sig sedan dess.
Mamma är född 1930 ochfattigdomen som var under hennes uppväxt och det som
är idag är nog ganska lika. Fattigdom är aldrig vackert, den är bara
skoningslöst, det kan möjligtvis se olika ut och det finns alltid grader i
helvetet men fattigdom är fattigdom vare sig det handlar om för eller nu.
Idag hör vi att det fortfarande mullrar i leden,
människor går samman. Dessa folkliga sammanslutningar organiserar sig mot
rasism och för att hjälpa de fattigaste i vårt samhälle, som ett stort
underkännande av makten.
Allt i de växande klassklyftornas spår.
Vad händer då dagens fattigdom? Kanske måste vi börja kalla saker vid sina rätta namn, tiggeri finns överallt, från tiggaren utanför affären, den lokala fotbollsklubben, Frälsningsarmén med sin bössa till de stora påkostade galorna. Alltså inget
nytt under solen. Tiggandet på våra gator är inte det egentliga problemet, det
är enbart ett symptom på vårt sjuka samhälle med våra ökande klassklyftor.
Lev och må
Britt-Inger
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar