Jag gjorde boken Dinglarens väg -Vorsnos drom tillsammans med etnologen och gode vännen Ann Hellman. Det är vi som var redaktörer för boken.
Vi levde och
andades samma luft när vi gjorde boken. Vi befann oss i en liten
bokbubbla under närmare ett år där vi träffades i en liten skrivarlya i
Finnerödja. Varför det blev Finnerödja är en annan historia som jag inte ska ta
nu. Under den här tiden befann vi oss väldigt nära varandra, vi träffades i vår
lilla lägenhet en vecka i månaden och levde i ett slags mental symbios. Vi pratade om det
mesta, resonerade, skrattade, åt, sov och diskuterade om likheter och olikheter mellan mig och henne,
jag som resande och hon som icke-resande.
Vi konstaterade att olikheterna
fanns men att det var svårt att sätta ord på dem. Vi gjorde klart boken och
började planera för nästa. Nu hade vi börjat nya jobb båda två, vi båda behövde pengar, och
den nya boken som vi planerar blir när den blir. Men jag
kunde inte riktigt släppa våra samtal om likheter och olikheter så jag kontaktade Ann och bad
henne skriva ner hur hon såg på det och då fick jag den här texten av henne.
Till Britt-Inger;
Nu skriver jag bara som jag tänker för stunden. Spånar för
mig själv och för dig som vi gör när vi pratar, det ena ger det andra. Får se
nu var jag hamnar och om det finns nån tråd för dig att dra vidare i!
Alltid när jag mött resande eller
när jag sett resande mötas så ingår i hälsningsritualen att bestämma vilken
släkt vederbörande tillhör. Alltid! Därför blir jag omgående avslöjad som
icke-resande vilket är ganska skönt. Ingen behöver någon längre stund tro att
jag skulle vara resande. Jag behöver inte vara rädd för att verka under falsk
flagg. Å andra sidan kan jag för vissa bli tämligen ointressant när jag inte
tillhör, men hellre det.
Det finns många resande så
hälsningsceremonin kan ta en stund, alla ska ringas in, kusiner och
bryllingar och sånt som vi andra vanligtvis inte bryr oss om. Det skulle vara
intressant att veta om resande- släktträd alltid sett ut som vårt svenska? Jag att bland annat det syriska inte gör det. De har inte farmor och mormor
ens som vi. Där ryms många fler i ”familjen” såna som vi svenska bara räknar
som släkt. Kanske finns nått liknande tänk bland resande? En svensk familj är
mamma, pappa barn. De andra är släkt. Kusinerna avlägsna och det är inte säkert
att de har någon kontakt eller ens sett varandra.
För resande verkar allt detta med släkt och vem man är ha en större betydelse.
En svensk avvikelse finns och det
är om du tillhör någon betydande släkt. Nu pratar jag pengar, slott, gårdar och
mark. Då blir det viktigare även i Sverige att hålla rätt på vem som är släkt
och inte. Det handlar om arvet förstås. Och så finns det en släkthistoria med
porträtt och berättelser långt tillbaka.
Men i statarfamiljer i Fattigsverige
var sådan sekundärt. Där fanns inget att ärva och inget skrevs ner. Inget var
av betydelse om det inte stod något i rättegångsprotokollet. Om inget olagligt
hade skett så fanns inte människorna. Där finns kanske likheten med resande.
Olikheten är, tror jag, att de
resande var tvungna att hålla rätt på varandra. För att överleva i ett samhälle
som på alla sätt ville ha bort dem så blev det viktigt att veta vem som var vän
och vem som inte var det och vilken släkt en tillhörde. Även där fanns de som
var finare än andra, de som var något bättre än de andra och lyckades lite mer.
I alla samhällen finns hierarkier och de resande utvecklade nog sin egen på
sidan om resten av samhället. Du har ibland hintat lite om att det finns de som
är om inte bättre som ”mer” ”riktiga” resande än andra. Det finns nog mycket i
det där sättet att hälsa, mycket som stäms av i den stunden. Det vet du bättre
än mig. Spännande är det i alla fall.
Jag tycker mycket om den bild du
ofta visar med fyra generationer. På din mamma, dig Linda och Teo. Såna
bilder var vanliga förr, minns dem från när jag var liten. Kanske finns de nu
också men jag tror inte det inte i samma utsträckning.
Jag tror att den svenska
familjens sammanhållning tvättats bort i folkhemmet. Det var viktigt
att kunna vara självständig. Göra egna val, inte vara beroende. Samhället tog
över den rollen. Det absolut värsta vi kan tänka oss är att föräldrar bestämmer
vem barnet ska gifta sig med. Det är jämställt med de värsta brotten. Det är
individen som ska ta egna beslut och klara sig i vuxen ålder föräldrarnas
ekonomiska ansvar försvinner i och med att du blir myndig. Då kan du få
barnbidrag, bostadsbidrag och studiebidrag och du ska klara dig själv, annars
är du inte en riktig medborgare. Nu stämmer inte detta fullt ut förstås. Mina
barn blir väldigt trevliga och ”nära” när de behöver mig ekonomiskt. Pengar är
ett viktigt kitt. Och jag säger det utan ironi. Det har folkhemmet på alla sätt
försökt ta bort med välvilja och det är positivt så klart. Men det finns en
baksida. Behöver man inte familjen så är den lätt att upplösa.
Samtidigt som svenskarna skulle
bli självständiga så intensifierades jakten på resande och man siktade in sig
på barnen. De resande fick inte del av folkhemmets rena, fina och nya värld.
Det gjorde att man som resande slöt sig och var tvungen att hålla i sina barn
så gott det gick. Det man med rätta är rädd att förlora och kanske även mister,
de flesta resande känner någon som blivit av med barn eller förlorat förmågan
att ens få lyckan att få sätta några till världen.
Då blir barnen oändligt viktiga,
att ha en familj blir viktigt. De resande kan inte ta den för givet att det ska
vara så. De resande formulerar sin sorg sin rädsla sin förtvivlan att inte få
det som måste vara en grundläggande rättighet överallt i alla tider och i alla
samhällen. Och just det att det blir
uttalat, att det blir något att leva med, att inte kunna ta familjen som en
självklarhet gör, tror jag, att de resande än idag, lyfter fram familjen som
det viktigaste. Om du inte har den vad har du då?
Därför tror jag att de resande
idag håller fram familjen som en mycket större del av sin identitet än vad
vanliga svenskar gör.
Mm…. det var vad jag fick ihop så här långt. Spännande att få
höra vad du har att fylla på med och vad du vill ta bort och ändra! J
Ann
Jag har inte ändrat någonting utan Anns brev till mig står på
egna ben. Det är hennes tankar och funderingar. Jag uppskattar hennes klokhet
och resonerande i ett ämne som jag ibland funderar på.
