Bygg inte barnhem igen!

Liten Kurt nyss förd till
barnhemmet.

Nya barnhem byggs i folkhemmet och välfärdens tecken.

Det går bra för landet Sverige, högkonjunkturen ger en blomstrande ekonomi och vi har ett valår. Och ändå, helt obegripligt, sparas det in på de allra mest utsatta i vårt samhälle.

Statsministern står i teve och säger att vi ska känna trygghet med våra barn och vill öka på föräldraledigheten med en vecka. Fast tryggheten verkar inte gälla för alla barn, bara de friska. För vissa av de barn som har funktionsvariationer bygger vi barnhem till och gömmer undan så samhället inte behöver ta den merkostnad som assistansen skulle kosta. Detta trots att alla vet att barnen mår bäst av att bo hemma med sin familj. Det är ett svek och de som får betala för det sveket är BARNEN.  

Sveriges ekonomi blomstrar och ändå skär man ner på kostnaderna för de allra svagaste. Alla partier pratar om den goda ekonomin men var är hjälpen till de som bäst behöver det. Hur går detta ihop med folkhemmet och välfärden samtidigt som vi bygger barnhem. Har vi då inte lärt oss något av vår historia. Från ca 1920 – 1980 vistades ca 100 000 barn på barnhem i Sverige. Sen försvann barnhemmen och nu 2018 börjar vi om att bygga dem igen.

Försäkringskassan nekar fler och fler föräldrar assistans till sina barn och då faller ansvaret på kommunerna och deras lösning är barnhem. Föräldrarna vill att deras barn ska växa upp hemma hos dem hos sin familj, men kan hamna i situationen där de måste lämna bort barnet. I valtider kommer nu vallöftena ”vi ska se till att ändra när vi kommer till makten”. Men det här är inget nytt utan har pågått och uppmärksammats under en längre period. Barnhemmen har man redan börjat bygga och den lilla människan kommer i kläm.  

Tidigare var det var ”tattare” (resandefolket), psykiskt sjuka, utvecklingsstörda och personer med fysisk funktionsnedsättning och då i synnerhet kvinnor som hamnade på barnhem. Samhället försökte gömma undan och utrota dem via steriliseringar. Sveriges måttstock då handlade om den ariska rasen och att ett starkt folk. Idag handlar det inte om etnicitet utan om ekonomi. Gårdagens omhändertagande upprepar sig i modern tappning för våra assistansbehövande barn.

Alla föräldrar och många forskare kan beskriva om hur viktigt det är för barn att ha en närhet till sin familj. Många är också de barn från 30- 40 talet som kan vittna om hur illa de for när de placerades på barnhem. Staten har erkänt att de har gjort fel och via ersättningsnämnden gett många av dessa barn ersättning för den fysiska och psykiska misshandel de utsattes för under sin vistelse på barnhemmen och ändå bygger vi nya barnhem i Sverige igen.

Kurt Magnusson 74 år, barnhemsbarn och resande säger:

Än i dag lider jag av dessa hemska upplevelser. Ibland vaknar jag genomsvettig från någon mardröm. Jag skulle aldrig utsätta någon levande varelse för det jag varit med om.

Försäkringskassan har fått i uppdrag att spara in på den personliga assistansen. Motiveringen till uppdragen handlar om att jaga timmar och kostnader. Timmarna i assistansersättningen har på tio år ökat från i genomsnitt 101 timmar per person och vecka till 127 timmar. Ingen större ökning alltså.

När LSS och assistansreformen genomfördes på 90- talet slutade Sverige bygga barnhem. Alla var unisont eniga om att det inte var bra för barnen att bo på barnhem och att de utvecklades och mådde bäst hemma hos familjen. Har vi redan glömt. Idag bygger minst åtta kommuner barnhem igen enligt en undersökning som Sveriges Television har gjort byggs det i Jönköping, Ljungby, Malung-Sälen, Vadstena, Åstorp, Övertorneå, Eskilstuna och Västerås.  

LSS-lagstiftningen är en den reform som förpassade barnhemmen till historien och som skulle skapa möjligheter och trygghet. Det som händer nu är en känslolös politik som sliter isär familjer, smular sönder tryggheten och tar bort friheten. Det här handlar om riktiga levande människor och inte diagram på ett papper. Barnkonventionen ska vara norm i Sverige idag låt oss visa det. 30- och 40 talen är en skamfläck i vår historia visa då att vi lärt av vår historia. Gör upp med den ordentligt och låt oss inte upprepa misstagen i staten/kommunens namn en gång till.

Kurt Magnusson barnhemsbarn som fått ersättning från ersättningsnämnden och kassör i föreningen RUNG
Britt-Inger Hedström Lundqvist sekreterare i föreningen RUNG

Är vi på väg tillbaka? Vill vi det?

Jag och Kurt blev med artikel i tidningen Opulens

Vill regeringen ha tillbaka svenska barnhem?

PERSONLIG ASSISTANS. Det går bra för landet Sverige. Högkonjunkturen ger ringar på vattnet och finansminister Magdalena Andersson pratar om hur svensk ekonomi blomstrar. Konjunkturuppgången i Sverige borde komma alla människor till godo, kan man tycka. Därför är det obegripligt varför man sparar in på de allra mest utsatta i vårt samhälle.

För samtidigt som den svenska ekonomin blomstrar väljer den socialdemokratiska regeringen att ge Försäkringskassan i uppdrag att spara in på den personliga assistansen. Motiveringen till uppdragen sägs handla om kostnader. Timmarna i assistansersättningen har på tio år ökat från i genomsnitt 101 timmar per person och vecka till 127 timmar. Vilka kostnader menar de?

Socialdemokraterna satt vid makten förra gången det begav sig, även om alla partier var med på den lagstiftningen. Detta skedde på 30- och 40 talen i vårt land. Lagarna skapades för att komma åt ”problemet” som då var ”tattare” (resandefolket), psykiskt sjuka, utvecklingsstörda och personer med fysisk funktionsnedsättning och då i synnerhet kvinnor. Samhället försökte gömma undan och utrota dem, de dög inte som människor.

Läs fortsättningen här Vill regeringen ha tillbaka svenska barnhem?

Romer mördades natten 2-3 augusti i förintelselägret Auschwitz-Birkenau

På natten mellan 2 och 3 augusti 1944 mördades de sista 3 000 kvarvarande romerna i förintelselägret Auschwitz-Birkenau i södra delen av det tyskockuperade Polen. Många av dessa tillhörde sintigruppen.

Alla romerna hade bokstaven Z intatuerat och var  placerade i en speciell avdelning där tusentals rutinmässigt gasades eller slogs ihjäl, dog av sjukdomar, undernäring eller i alla de medicinska experiment som utfördes. Det togs inga hänsyn till om det var vuxna eller barn.

Under Förintelsen mördades närmare en halv miljon romer. Romerna var icke-existerande, osynliga människor vilket gjorde att aldrig blev införda på några listor. Vilket gör att forskarna är osäkra om det exakta antalet. 

Men romernas lidande började under förintelsen utan långt tidigare. utan det handlar om århundraden förföljelser och trakasserier. Romer och resande har hållits utanför samhällets gemenskap och fått leva i utkanten av samhällena, majoritetssamhället har föraktat och misstänkliggjort dem.

I boken Dinglarens väg-Vorsnos drom står det att läsa:

Tankarna om rashygien fanns i hela Europa, även om det var i Uppsala som världens första rasbiologiska institut öppnade. Herman Lundborg var institutets första chef. Han genomförde rasbiologiska undersökningar av 100000 svenskar där man ansåg sig kunna hitta brottslighet, alkoholism, sinnessjukdom och andra negativa egenskaper kopplade till etnicitet. Resultaten presenterades bland annat 1926 i en lärobok för gymnasiet med titeln Svensk raskunskap. I steriliseringslagen, som kom 1934, fick man inte sterilisera någon utifrån etnicitet. I praktiken sammanföll ändå egenskaperna som tillskrivs 

Resandefolket med de karaktärsdrag som angavs som skäl för sterilisering. Det var individer vilka ansågs vara psykiskt sjuka, sinnesslöa eller utvecklingsstörda som man med tvång kunde sterilisera. Vem och vilka som ansågs höra till de kategorierna var, sett med dagens ögon, väldigt godtyckligt. 1941 utvidgades lagen till att även gälla dem som genom arvsanlag kunde överföra en sjukdom eller som levde på ett sätt som kunde uppfattas som asocialt. Dessutom kunde de som ansågs olämpliga som föräldrar steriliseras. 

Det fanns förslag om att lagen även skulle innehålla tvångssterilisering av alla som tillhörde Resandefolket, men detta förslag blev nedröstat. Däremot tillkom ett tillägg om levnadssätt, vilket blev ett sätt att komma åt Resandefolket. Hur många resande som blev steriliserade med tvång eller av andra orsaker finns inga uppgifter om, men de flesta resande kan berätta att de känner någon som blivit steriliserad. I Sverige steriliserades 1935–1975 närmare 63000 människor. Steriliseringarna utfördes på både män och kvinnor men det var påfallande många kvinnor som råkade ut för det.

Regeringens har skrivit en vitbok om övergrepp och kränkningar av romer och resande visar hur dessa grupper systematiskt tvångssteriliserats, kartlagts och registrerats, förvägrats bostad, barnbidrag, pension, socialförsäkringar, rösträtt och skolgång. För att inte tala om den stängda arbetsmarknaden. I Sverige på 1900-talet, långt efter Auschwitz och alla de lärdomar vi borde gjort utifrån Förintelsen.

I Dinglarens väg-Vorsnos drom tas Vitboken upp i ett eget kapitel:

Vitboken 

Tanken med Vitboken är att ge ett erkännande åt offren och deras anhöriga samt att skapa en större förståelse för minoriteten romers situation i dag 2011 påbörjas ett arbete inom regeringskansliet för att göra en Vitbok om de övergrepp och kränkningar som minoriteten romer blivit utsatt för under 1900-talet. 2014 presenterar integrationsminister Erik Ullenhag Den mörka och okända historien, en vitbok om de övergrepp och de kränkningar av Resandefolket och romerna som förekommit i Sverige under 1900-talet. Boken har tagits fram av Arbetsmarknadsdepartementet. Den innehåller arkivmaterial, forskarrapporter och intervjuer med Resandefolket och romer. 

Den ger inte en fullständig bild av minoriteten romer/ Resandefolkets utsatthet under 1900-talet, men är den hittills mest omfattande boken på detta område. Trots sitt goda syfte innehåller den ändå felaktigheter. Det har forskats mycket lite kring minoriteten romer/Resandefolket. Det finns många teorier om de fem olika gruppernas ursprung, och det är därför viktigt att var och en av dessa fem grupper får skriva sin egen historia både ur ett bevarandeperspektiv och ur ett identitetsperspektiv. 

Att förstå vem man är i förhållande till sin omgivning förutsätter att man vet var man kommer ifrån. Identitet är beroende av många saker, bland annat genus, klass, religion, familj, släkt och etnicitet. Men identiteten är också beroende av historia och möjligheten att kunna se sin del i historien. Om man berövas sin historia eller om den är otydlig uppstår en identitetskris som kan få konsekvenser för individen såväl som för minoriteten. 

I Vitboken står det att »tattarinventeringen« 1944 registrerade romer, vilket gör att det blir en begreppsförvirring. »Tattarinveneringen« registrerade Resandefolket. De senare »zigenarinventeringarna« registrerade romer. Minoriteten romer/Resandefolket blev erkänd som bestående av fem olika grupper i det beslut som togs år 2000. Tyvärr osynliggörs och blandas grupperna ihop i Vitboken. 

Denna sammanblandning av de olika grupperna hjälper inte någon av grupperna att bevara sin kultur och sina traditioner. Behandlingen av de olika grupperna har sett olika ut genom tiderna och ser olika ut även i vår samtid. Romerna fick t ex inte gå i skola förrän på 1960-talet medan Resandefolket har gått i skola lika länge som det har funnits skolplikt i landet. Dessa och andra fakta gör att det är oerhört viktigt att var och en av grupperna inom minoriteten får skriva sin egen historia. 

Rasism och rasbiologi låg till grund för hur resande behandlades i Sverige under 1900-talet. I vart fjärde hushåll bland resandefolket fanns det någon anhörig som tvångssteriliserats. Omhändertagandet av barn bland resande var mycket högre än hos övriga i samhället. Det finns knappast någon folkgrupp som varit så utsatt för att bli räknade och registrerade. Ändå har varken de tvångsomhändertagna resandebarnen eller Resandefolket har fått nån ursäkt för det man gjort mot dem.

Vi får aldrig glömma vår historia

Britt-Inger

Hur blev det fru kulturminister?

Kurt Magnusson och Britt-Inger Hedström Lundqvist hade den 27 januari 2017 ett möte med kulturminister Alica Bah Kuhnke om resandebarnen och den ursäkt och det erkännande som de båda anser att staten ska ge Resandefolket och de barn som omhändertogs under Sveriges rasbiologiska era.  Mötet med kulturministern väckte ett hopp.

Bakgrunden till mötet är att mellan åren 1920-95 placerades minst 250 000 barn i fosterhem och barnhem. En stor del av dessa barn tillhörde Resandefolket och blev i och med omhändertagandet skilda från sina familjer och sin kultur. De skulle omprogrammeras för att bli ”dugliga” medborgare.

Både ersättningsnämnden och Kommissionen mot antiziganism har avslutat sina arbeten. Ersättningsnämnden upphörde som myndighet den 30 juni 2016 och det går inte längre att kontakta myndigheten. Den 30 juni 2016 upphörde också möjligheten till stödsamtal genom S:t Lukasstiftelsen. Kommissionen mot antiziganism avslutade sitt arbete den 20 juni 2016, då kommissionen lämnade in sitt slutbetänkande till regeringen ”Kraftsamling mot antiziganism” SOU 2016:44.

Ingen av dessa instanser har överhuvudtaget engagerat sig i alla barn som blev omhändertagna på etniska grunder. Detta trots att det pågick en systematisk utrotning av Resandefolket. Staten omhändertog barnen och satte dem i ”särskola” så att staten kunde använda sig av steriliseringslagarna när de blev äldre. Att man genom sterilisering och lobotomering av vuxna och omhändertagande av barn försökte begå ett folkmord på Resandefolket är det ingen som tagit hänsyn till eller lagt fokus på.

Kurt Magnusson och Britt-Inger Hedström Lundqvist har varit drivande i frågande rörande resandebarnen via föreningen RUNG och som privatpersoner långt innan ersättningsnämnden tillsattes. På mötet med Alice Bah Kuhnke pratades det bland annat om att Resandefolket och den behandling som barnen fick utstå och att staten måste ta sitt ansvar när det gäller resandebarnen.

Alla barn som omhändertogs av myndigheten mellan åren 1920-95 har fått en ursäkt av staten och ungefär hälften har även fått ersättning. Men varken Ersättningsnämnden eller Kommissionen mot antiziganism har haft utrotningen av Resandefolket eller omhändertagandet av resandebarnen på som en prioriterad fråga, trots att det uppenbart handlat om ras och eliminering.

Rasism och rasbiologi låg till grund för hur resande behandlades i Sverige under 1900-talet. I vart fjärde hushåll bland Resandefolket fanns det någon anhörig som tvångssteriliserats. Omhändertagandet av barn bland resande var avsevärt mycket högre än hos övriga i samhället. Det finns knappast någon folkgrupp som varit så utsatt för att bli räknade och registrerade.

Om vi som land inte gör upp med vårt förflutna finns det en uppenbar risk för att vi kommer upprepa vår historia. Okunskapen om minoriteten romer och Resandefolket är stor. Något som blir tydligt i dag när det gäller den Romska inkluderingen som kommunerna har satsat på. Resandefolket som varit här längst är mycket lågt representerade i dessa sammanhang. De invandrade romska grupperna ser romsk inkludering som integration och inte som inkludering. Minoriteten romer är fem olika grupper med olika behov. Inkludering får aldrig bli integration.  

Staten är en bidragande orsak till allt som sker och genom att inte erkänna och stå för de fel som har begåtts exkluderas fortfarande Resandefolket i Sverige. Historien om Sveriges förflutna kommer fortsätta finnas i en dimridå av förnekelse och ignorering om staten inte berättar hela historien och erkänner det fel som begått. 

Det handlar inte om pengar, utan det handlar om ett erkännande om att det som gjordes mot alla de resandebarn som omhändertogs var fel. Det handlar om att man aldrig får blunda eller ignorera det faktum att svenska staten använde ras som grund för steriliseringar och omhändertagande av barn. Resandebarnen måste få en offentlig ursäkt för den behandling som de fick utstå. 

Behandlingen av Resandefolket är ett öppet sår som inte läker så länge staten inte erkänner sin del i det som hände och står upp för det. Dessutom måste man skriva in behandlingen av Resandefolket i historieböckerna som mer än en parentes eller generalisering. Det var ett försök till ett folkmord på en etnisk grupp och det bör man inte komma undan med att tiga ihjäl.

Nu är frågan var mötet med kulturminister Alice Bah Kuhnke bara ett spel för gallerierna? Eller kommer hon göra det möjligt för såren av vanvården, steriliseringar, lobotomeringar och den rasism som staten utsatte Resandefolket för få möjligheter att påbörja sin läkningsprocess? 

Lev och må

Britt-Inger

Kurt och jag åsså en kulturminister

Fredagen den 27 januari ska Kurt och jag träffa Alice Bah Kuhnke.

 Alice Bah Kuhnke, riksdagsledamot för Miljöpartiet och Sveriges kulturminister.

För ett tag sedan skrev Kurt och jag en artikel som tog in i Fempers och senare i Oberoende om att vi anser att resandebarnen bör få en ursäkt för de övergrepp som staten gjorde mot dem. Kurt skickade artikeln till Alice Bah Kuhnke som ville träffa oss. Efter en del förvecklingar ska det nu bli av den 27 januari i Göteborg.

I tidningen Fempers inleds artikeln med orden "”Rasism och rasbiologi låg till grund för hur resande behandlades i Sverige under 1900-talet. I vart fjärde hushåll bland resandefolket fanns det någon anhörig som tvångssteriliserats. Omhändertagandet av barn bland resande var mycket högre än hos övriga i samhället.” Det skriver Kurt Magnusson och Britt-Inger Hedström Lundqvist från föreningen Rung (resande, ung, ny och gammal) som vill ha en offentlig ursäkt och att nedtystandet upphör."

Och nu ska vi träffa vår kulturminister för att få lyfta frågan om "Resandebarnen bör få en offentlig ursäkt för den behandling som de fick utstå. Dessutom måste man skriva in behandlingen av resandefolket i historieböckerna som mer än en parentes eller generalisering. Det var ett försök till ett folkmord på en etnisk grupp och det bör man inte komma undan med att tiga ihjäl."

Hela artikeln kan du läsa antingen i Fempers eller i Obeorende

Fortsättning följer

Britt-Inger och Kurt

Att inte duga

I går var jag tvungen att stanna upp när jag var ute med hundarna (och det handlade inte om min kondis)
Jag kände hur solen värmde, hur mjukt det var under skorna när marken sakta tinat upp.
Fåglarna kvittrade en nästan öronbedövande sång. Hundarna drog i kopplet när de hittade ett spår värt att utforska.
Jag njöt där jag sakta började dra mig hemåt. När jag kände en svag doft av hundskit. Lukten som är signalen om att våren verkligen är här och att sommaren snart är i antågande.

Jag funderade på allt som händer ersättningsnämnden har stängt dörrarna för att fler får söka. Många har inte lyckats bearbeta sig själva tillräckligt mycket för att söka. Den tid som möjligheten fanns ligger inte i fas med hur människor fungerar.
Flera har frågat mig om hur de ska söka och jag måste säga att det är för sent. Många har farit illa av processen för att sen fara än mer illa när avslaget kommer. Du blev inte tillräckligt misshandlad, dina sår är inte tillräckligt stora, du duger inte nu heller.
Att än en gång bli bedömd och mätt utifrån statens mått är ett trauma som är svårt att sätta sig in i. Hur känns det att än en gång inte duga?

Morgonfunderingar

Britt-Inger

Jag är ett barnhemsbarn

Jag är ett barnhemsbarn är en paneldebatt den 18 februari klockan 18.00 på Göteborgs stadsmuseum.

Hur kan ett samhälle ge upprättelse åt individer som farit illa under dess omsorg? Med Johanna Sköld, forskare vid Linköpings universitet, Göran Johansson, chef inom socialtjänsten och Britt-Inger Lundqvist, fil mag etnologi.

Väl mött 

Britt-Inger

En debattartikel om pengar, vanvården och fisar i rymden

Innan jag åkte på semester läste jag något som upprörde mig och skrev en debattartikel.Den handlar om skillnader mellan lort och pannkaka och e djupa orättvisor som finns.

"Harriette Broman satt häktad i 556 dagar. Hon friades senare helt från misstankarna om inblandning i ett narkotikamål. Nu vill hon ha 7 miljoner kronor i skadestånd av justitiekanslern för sitt lidande.
Man kan jämföra den summan med de 0 kronor som många barn, som mellan 1920 och 1980 omhändertogs i samhällsvård och vanvårdades, fick för den fysiska och psykiska misshandel de utsattes för. 0 kronor eftersom misshandeln inte var av tillräckligt allvarlig art. Eller de som hade fått på skallen tillräckligt ofta och mycket, de som blivit instängda i skrubbar och utsatta för sexuella övergrepp och fick sina 250 000 kronor. Om man jämför det med 7 miljoner så är deras pengar som en fis i rymden.

De vanvårdade barnen var också oskyldiga, de hade inte gjort något ont för att hamna på barnhem. Kurt Magnusson var fyra år när han blev tvångs-/våldsomhändertagen av myndigheterna, och blev inte utsläppt förrän han skulle göra sin militärtjänst.

”Jag satt isolerad i 23 timmar per dygn och fick besöka en rastbur i cirka 45 minuter per dag, det var ren tortyr”, säger Harriette Broman till Svt Nyheter.

”En annan vanlig form av bestraffning var att jag blev isolerad genom inlåsning i sjukrummet. Första dygnet låg jag fastspänd i ett bälte på en säng. De bältade ben, armar och midjan. Andra dagen tog de bort bältet, jag fick vara kvar i samma rum upp till 14 dagar”, skriver Kurt Magnusson i boken Dinglarens väg – Vorsnos drom om sin isolering. Boken kommer ut under hösten 2015."

Läs hela artikeln här En fis i rymden åt de vanvårdade barnen

Lev och må

Britt-Inger

De döda barnen som är osynliga

Barnen som dog på barnhemmen under 1900-talet var finns de?

Det finns en vanvårdsutredning om vanvården. Men det finns ingen redovisning av döda barnen i utredningarna. Istället används det sammanfattande ordet "överdödlighet." (SOU 2099:99 s. 26, 54, 152, 158.) 

Jag funderar på varför man inte redovisat de berättelser man känner till om de barn som dött. 

Ekonomhistorikern Johanna Sköld vid Tema Barn på Linköpings universitet har tittat på olika typer av fosterhemsplaceringar under 1900-talet. Och anser att vid förra sekelskiftet fanns det en omfattande barnhandelsindustri där det var vanligt att barn annonserade ut i tidningarna och vanvårdades.

Johanna menar att;

- Det var ett stort samhällsproblem att många barn dog en för tidig död.
http://www.forte.se/sv/Tema/I-samhallets-vard/Fosterbarnsvard-bedrevs-i-manga-olika-former/

Jag har pratat med flera stycken som har egen erfarenhet av den vanvård som förekom under den här perioden. En av dem berättar att;

- På Vidkärr dog barn, det minns jag, men var ju själv liten. 

På de olika barnhemmen dog barn av vanskötseln och men också av andra orsaker. När barnen plötsligt var borta frågade de andra barnen efter dem fick de svaret att;

- De blivit så sjuka och kunde inte vara kvar.

Jag letar ibland min litteratur i bokhyllan efter den brittiske psykoanalytikern och barnpsykiatern John Bowlby (1907-1990) och hans  anknytningsteori. Han studerade föräldralösa barn efter andra världskriget i det krigshärjade Europas många barnhem. Vid den här tiden trodde man att småbarn inte behövde så mycket. Mat och en varm säng att sova i räckte för att de skulle må bra. Men John Bowlby uppdagade att den känslan av att bli buren i en mjuk famn är precis lika viktig för ett barns överlevnad som mat. De barn som bodde på barnhem och inte fick den livsnödvändiga kroppskontakten riskerade att dö utan synbar orsak. Detta var också något som hände många barnhemsbarn innan John Bowlby gjorde sin upptäckt. Faktum är att ett barn som inte blir kramad eller buren intill en varm kropp tror att det blivit övergivet. Eftersom barnet då känner att allt hopp är ute slutar barnet att utvecklas normalt och riskerar, om inte det sker en förändring, att tyna bort och dö.

Jag letar vidare för att se om jag hittar något mer och hittar Sören Olssons krönika. Han skriver om en undersökning som gjordes under andra världskriget på de tyska barnhemmen om dödligheten på små barn. Det förvånade forskarna då de såg att vid ett barnhem, på en speciell avdelning, överlevde det fler barn än på någon annan avdelning i hela undersökningen. När de tittade efter närmare visade det sig att det på just den avdelningen fanns en nattsköterska som varje natt tog sig an ett barn i taget. Hon bar med sig det lilla barnet under sitt arbete under natten. Hon kramade barnet och bar det under kläderna intill sin egen hud. Nästa natt tog hon nästa barn i turordning och gav den samma behandling. De barn som fick känna denna intimitet och närhet överlevde där andra små barn dog.
http://www.foraldrakraft.se/articles/n%C3%A4rhet-och-fysisk-kontakt-%C3%A4r-livsviktigt

Nu kan man tänka att det var i Europa och Tyskland barnen dog av närhetsbrist. Men då måste vi komma ihåg att Sverige var det första land i världen att skaffa oss ett rasbiologiskt institut. 1921 lades en motion om detta i vår riksdag, som undertecknad av högerns Arvid Lindman och socialdemokraten Hjalmar Branting. Sverige fick sitt institut och efter att ha mätt och kategoriserat folket så skapades en handlingsplan för att skapa genetiskt utrymme för den ljusa, blåögda nordiska rasen. Detta gjordes på bekostnad av ”lappar, zigenare och tattare” och alla de som i övrigt inte passade in i det elitsamhälle som skulle införas så som fattiga, sjuka eller ensamstående mammor. Det var deras barn som omhändertogs och hamnade på barnhemmen, barn som samhället inte hade något värde i. Så att barn har dött av närhetsbrist i Sverige är nog mycket troligt.

Dessa teorier bekräftar det som saknas i vanvårdsutredningen alla de små barn som dog av känslomässig svält och vanvård. Var är de? Är de bara en siffra i statistiken eller blev de ens till statistik? Är de helt osynliga?

Några andra man kan fråga sig var de är, barnen som tog livet av sig?

Att det fanns barn som tog livet av sig kan många av de vanvårdade barnen vittna om. Alla som bodde på barnhemmen visste att det var barn som tog sitt liv i/på cellerna/rummen.

En av de jag har pratat med berättade att;

- Jag kände två, sen vet ju ingen vad som hänt mer. Vi fick ju inte reda på allt. 

En annan sa att;

- En kompis tog de till sjukan han hängde sig. 

Jag och en vän smög dit och såg när han hängde i lakanet. Jag var 6-7 år gammal.

Var finns statistiken för hur många barn som tog livet av sig? Eller finns inte den statestiken heller?

 Är de också helt osynliga?

På Irland har det framkommit att;

It is believed nearly 800 children died at what was once a mother and baby home run by nuns in Tuam, County Galway.

http://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-27976515

Det finns inget underlag för att säga att samma sak har hänt i Sverige. Vi har inte ens med de döda barnen i utredningarna. Det är som att de aldrig funnits, precis som barnen på Irland, ända tills de återfanns. 

Kanske borde Svenska staten även titta på den här delen av vanvården. Oavsett hur barnen dog så borde de få den uppmärksamhet som de förtjänar och sen få vila i frid.

Lev och må

Britt-Inger

Rasism och sanningen om vår historia

Ser en skrämmande utveckling i vårt samhälle men rasism och främlingsfientlighet. 30-40 talets vindar har börjat blåsa igen. SD vill införa barnbegränsning för muslimer, förra gången var det "tattare, zigenare och lappar" som var de som skulle barnbegränsas. Detta uttalande kommer från medlemmar ur ett parti som sitter i vår riksdag och i EU.

SD-ledamot vill begränsa barnafödandet hos muslimer

Att vi hamnar i den här situationen i Sverige med ett främlingsfientligt parti i riksdagen måste vi nog binda vid vårt eget ben. Vi har inte berättat den sanna historien om 30-40 talet. Hur minoriteterna behandlades i landet, hur tyskarna fick gå genom Sverige för att invadera Norge, hur många finska flyktingar som kom hit, hur många människor som steriliserades, hur många barn som omhändertogs för att deras föräldrar var av fel sort och så vidare.

Vi berättar inte heller om att Sverige var det första landet i världen med att skapa ett rasbiologiskt institut eller att vi är det land som steriliserade flest människor sett till antalet invånare. Lika lite berättar vi att ingen opponerade sig när motionen lades om att skaffa det rasbiologiska institutet. Det finns mycket som inte har berättats om Sveriges agerande under 30- 40 talet.

Resandefolket var en av de grupper som drabbades mycket hårt under den här perioden både med steriliseringar och omhändertagande av barnen. Sverige har aldrig gjort upp med sitt förflutna, kanske är tiden inne för att göra det NU. Tillsätt en sanningskommission så Sverige får gjort upp med sitt förflutna samtidigt som befolkningen får reda på fakta.

Låt var och en av grupperna inom minoriteten romer skriva sin egen historia så skolbarnen får läsa om minoriteten på rätt sätt och förstå likheter och olikheter inom gruppen. Låt samer, judar och alla andra göra likadant. Det kan aldrig bli rätt när en majoritet skriver en minoritets historia, se bara på Vitboken. I den klumpas grupperna samman till en enda röra och ingen som har läst den kommer förstå att det handlar om olika grupper. Minoriteten romer består av fem olika grupper som har behandlats och behandlas olika, visa på det.

Sanning, information och upplysning är ett sätt att komma år den främlingsfientlighet som vi ser idag. Vi måste ta den på allvar och berätta om vår historia, vi kan inte ta för givet att alla redan vet när sanningen aldrig blivit sagd.

Förra gången var det judarna som fick skulden för allt, den här gången är det muslimerna. Men det var och är bara början. 

Lev och må

Britt-Inger

Har vi glömt vår historia? Då måste vi berätta den!

Fattar fortfarande inte att det är sant. Att de bruna breder ut sig inom EU. Hur kan rasister och nazister få det utrymmet? Har vi helt glömt vår historia eller är det helt enkelt så att vi har tagit för givet att alla vet om den utan att vi berättar den.

Bättre sent än aldrig, vi måste berätta vår historia. De sanna historien om hur det har sett ut i Sverige. För minoriteten resande/romer som består av fem grupper, resandefolket, svenska romer, utomnordiska romer, finska romer och nytillkomna romer, har 1900- talet bestått av diskriminering, utrensning, sterilisering och omhändertagande av barn på grund av etnicitet. 

Av dessa fem grupper är Resandefolket den största gruppen.

Sverige startade som första land i världen ett rasbiologiskt institut där folk mättes och kategoriserades.  När det var klart skapade de en handlingsplan för att gynna det ljushåriga, blåögda och nordiska på bekostnad av "tattare, zigenare och lappar". 

Resandefolket blev särskilt drabbat eftersom de var lika men ändå olika. De var också de som var mest bofasta och enklast att hitta igen. Vilket innebar att staten satte fokus på de resande i första hand. Det första registret som gjordes i landet var av resande "tattarregistret". Det finns mycket att berätta kring detta, i ett senare skede gjordes också ett "zigenarregister" av romerna för att kunna hitta igen dem.

Sverige var inte bara först med att skaffa ett rasbiologiskt institut, vi leder också ligan på antalet steriliserade under den här perioden om man ser till innevånarantal. Kanske inte ett rekord att vara stolt över. 

Resandefolket startade historisk sett för ca 1500 år sedan när ett nomadfolk började vandra från Indien. De gick sidenvägen och för ca 900 år sedan kom de till Europa via Balkan. I höjd med Rumänien vek några av dit, där de förslavades medan de andra fortsatte via Tyskland mot Skandivanien. Den 29 september 1512 är den första dokumentationen om resandefolk i Sverige nedtecknat i Stockholms tänkebok. Resandefolkets dag.

På mitten av 1800 talet släpps romerna från Rumänien och de som kunde stack där i från. Några kommer till Norden och de båda grupperna träffades igen, efter alla år, men nu kände de inte riktigt igen varandra utan hade utvecklats åt två olika håll. Detta trots att det finns likheter i språket och vissa delar av kulturen som ser likadan ut. Resande kallades förr för ”tattare” och romerna kallades för ”zigenare”.  

Var och en av grupperna inom minoriteten romer måste få skriva och berätta sin egen historia. För även om vi har en del som är lika så är mycket olikt också. Det är viktigt att alla grupper får skriva sin egen historia och att den sanna historien kommer fram. Sveriges roll under 1900-talet måste också komma fram, vi kan inte bara ta för givet att alla vet. 

Lev och må

Britt-Inger

Ersättningsnämnden ger och ersättningsnämnden avslår

2014-05-12 har ersättningsnämnden har fattat 1 879 beslut i 963 fall har de sökande beviljats ersättning på 250 000 kronor och 916 sökande har fått avslag på sina ansökningar om ersättning. Vilket innebär att nästan 50% har fått avslag. Vilka, varför?

Sara är en flicka vars mamma dör och pappan blir tvungen att lämna ifrån sig sin flicka till ett barnhem så hon åtminstone får äta sig mätt. Sara är fem år när hon kommer till barnhemmet.

Mellan 1950-1980 vistades minst 100 000 barn någon gång på barnhem. Minst 250 000 barn har någon gång varit placerad.

Kommunen placerar Sara i ett fosterhem, en stor familj ute på landet. Där blir hon lillpiga och får hjälpa till med hushållssysslorna och ladugården. Sara trivs, trots att hon får jobba hela dagarna och det finns lite tid för lek så får hon i alla fall äta sig mätt.

Som lillpiga gäller det att göra rätt annars får man lära sig den hårda vägen genom hugg och slag. När Sara är åtta år förändras hennes liv. Hon ska hjälpa till i ladugården och blir där våldtagen av en av männen på gården. Ingen hör hennes skrik, ingen ser hennes tårar och ingen tar hand om hennes sargade kropp efteråt, ingen bryr sig om den lilla pigan som kryper efter väggarna för att göra sig osynlig.

Det finns mer än en man i hushållet som använder Saras kropp för att förlusta sig. Hon lär sig snabbt att det är ingen idé att skrika eller gråta. Hon vänder sig inåt, till en liten undanskymd vrå där hon kan springa på gröna ängar, vara trygg och känna glädje.

Socialtanterna kommer för att se hur det går för Sara. De pratar med kvinnorna och männen som misshandlar och våldtar Sara, men inte med Sara. De vuxna tittar på henne och konstaterar att hon är en konstig liten flicka. Tyst, inbunden och tycker inte om fysisk kontakt, Sara är nog lite efter konstaterar de. Socialtanterna som ska se till Saras bästa och skydda henne är nöjda, för Sara får äta sig mätt.

Dokumentationen av de besök som gjordes under placeringar skiljer sig åt i landet och enskilda handläggare, ibland finns det löpande dokumentation, ibland lösa lappar ofta har dokumenten gallrats bort.

Sara blir äldre och till sist tar hon sig från fosterhemmet och flyttar till eget. Livet på landet har satt sina spår, hon har fortfarande svårt med fysisk närhet. Hennes tilltro till människorna och systemet har fått sig sina törnar.

Så kommer möjligheten till upprättelse, hon kan ansöka i ersättningsnämnden som ett vanvårdat barn. Äntligen ska hon bli sedd, nu ska den smutsiga byken tvättas. Efter mycket möda och stort besvär får hon ihop sina papper och skickar in dem. Hon väntar på sin upprättelse, så kommer beskedet. AVSLAG.

1 § Den som någon gång under perioden den 1 januari 1920 till och med den 31 december 1980 har varit omhändertagen för samhällsvård har rätt till ersättning av staten enligt denna lag om det kan antas att han eller hon har utsatts för sådana övergrepp eller försummelser som är av allvarlig art i samband med vården och omhändertagandet har skett med stöd av

1. lagen (1902:67 s. 1)
2. lagen (1918:422)
3. lagen (1924:361)
4. lagen (1960:97)

Om övergreppen eller försummelserna har varit av allvarlig art ska bedömas med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten för händelserna.

För Sara är det magiska ordet omhändertagen, hon blev inte omhändertagen, pappan lämnade henne frivilligt för att hon skulle få äta sig mätt. Det han inte visste var att när han frivilligt lämnade henne på barnhemmet blev hon ett fritt villebråd, en icke människa att hantera som man ville, misshandla och våldta.  Ersättningsnämndens avslag är bara ytterligare en bekräftelse för Sara att hon ingen vill ha henne, ingen skyddar henne och ingen SER henne. Hon ska vara tacksam, för hon fick ju äta sig mätt.

Sara är en av de nästan 50% som har fått avslag, är det rätt?

Lev och må

Britt-Inger

I morgon är en annan dag

Idag har jag varit på Att störa homogenitets konferens, jag har varit där som en av föreläsarna. Jag pratade om det jag har skrivit i boken att röra homogenitet och om olika händelser som har skett. Bland annat registreringarna och att vi fick en inbjudan till SD till föreningen, som vi så klart tackade nej till.

Jag funderar sen vidare på hur man ska kunna nå fram till de som faktiskt kan gör skillnad i vanvårdsfrågan. Får se om det kommer ett samtal i morgon som gör skillnad, man kan ju alltid hoppas.

Men i kväll är jag bara för trött och i morgon ska jag jobba med Ann på museet. Ser fram emot detta, men nu är det snart natten, ska fundera över hur man ska nå fram till politikerna om vanvårdsfrågan under natten.

Lev och må

Britt-Inger

#kristallnatten kom inte över natten

Vakna upp så det inte händer igen. Låt inte historien upprepas, lyssna till folket och engagera er, ni folkvalda politiker.

Rosa Park är ett föredöme i kampen mot rasism.

Det är viktigt att ha principer och stå för dem. Utan principer blir det svårt att se sig själv i spegeln om mornarna. Att vända kappan efter vinden och sälja ut sina vänner brukar som regel slå tillbaka så småningom.

Läs gärna SD möter vanvården och Låt inte SD få ensamrätt på vanvårdsfrågan

En dikt så här den 9 november #kristallnatten för 75 år sedan

När nazisterna hämtade kommunisterna, teg jag: jag var ju ingen kommunist.
När de spärrade in socialdemokraterna, teg jag: jag var ju ingen socialdemokrat.
När de hämtade de fackliga, lät jag bli att protestera: jag var ju inte med i facket.
När de hämtade judarna, lät jag bli att protestera: jag var ju ingen jude.
När dom hämtade mig, Fanns det ingen kvar som kunde protestera.

Martin Niemöller (1892-1984) ubåtskapten o krigshjälte under första världskriget. Präst och koncentrationslägerfånge under andra världskriget.

Britt-Inger

och

Kurt

Folkvalda politiker vakna! Vanvården och Resandefolket behöver er!

Var är ni folkvalda politiker?

Förberedelserna fortsätter inför mötet, den 29 november, med SD och resandefolket, vanvården. En presskonferens kommer utlysas till 15.30 samma dag. Peter Lindberg och Rolf Karlsson kommer vara presstalesmän, presskonferensen kommer att hållas på riksdagshuset. Under ett samtal med Peter Lindberg berättar han att en förening från Norge ska vara med.

På presskonferensen, som vanvårdsförenngarna håller inte SD, kommer man ta upp att regeringen bestämde hur ersättningen (de 250000) skulle se ut, utan att ha pratat med alla föreningar.

Föreningarnas engagemang är något som vi tar upp i vår artikel Politiker, låt inte SD få ensamrätt på vanvårdsfrågan

"Det finns idag engagerade föreningar både för de vanvårdade barnen och för resandefolket, och det är dags att börja ta oss på allvar. Hade ni gjort det så hade vi inte varit i en situation där man blir hänvisad till ett enda parti att ventilera en av våra hjärtefrågor med."

Peter Lindberg säger att man även kommer att ta upp om att Maria Larsson inte räknade med 380 remissvar när ersättningen skulle bestämmas på presskonferensen. Hade dessa remissvar räknats med hade Sverige haft samma modell som Norge har idag. Norges modell hade också gett alla de efter 1980 som inte får ersättning, rätt till ersättning. Maria Larssons svar på varför de inte räknas med är att de är sekretessbelagda?

I Jönköpingsnytt har Maria Larsson (KD) erkänt att hon känt till att medlemmarnas remissvar inte räknats var för sig utan som ett. Det gäller remissvaren inför propositionen om ersättning till personer som utsatts för övergrepp eller försummelser i samhällsvården.

"Öppna ögonen och skruva upp hörapparaten, snälla ni, det kan inte vara meningen att SD ska få äga vanvårdsfrågan. VISA ATT NI FINNS." I SD möter vanvården går det att läsa mer om mötet. 

Britt-Inger 

och 

Kurt

SD möter vanvården

Nu är det klart, nu är datumet för mötet fastlagt.  Det blir ett möte mellan vanvården och SD den 29 november klockan 11.00 ca 10 personer kommer att delta. Representanter för de finska krigsbarnen, de svenska vanvårdade barnen från olika föreningar och det kommer också finnas en representation från Norge. Detta möte verkar vara att betrakta som ett första möte och ett möte för att lägga upp fortsättningen i frågan.  

VAR ÄR NI ANDRA, ni folkvalda politiker. 

Öppna ögonen och skruva upp hörapparaten, snälla ni, det kan inte vara meningen att SD ska få äga vanvårdsfrågan. VISA ATT NI FINNS.

Jag och Kurt skrev en artikel om just detta, vårt syfte var att väcka liv i det insomnade engagemanget hos er politiker. Reaktionen uteblev, kanske drunknade den i tårtor och socialdemokraternas planer att inte svara på vilka de ska regera med. Vad vet jag, kanske fick vanvårdsfrågan en sömntablett efter att vanvårdsutredningen var klar och ersättningsnämnden tillsattes och är i djup dvala än. 

Vanvården är en fråga som ska ägas av alla partier, och i synnerhet av de gamla etablerade partierna som har historien ihop med de vanvårdade. SNÄLLA Politiker, låt inte SD få ensamrätt på vanvårdsfrågan

Britt-Inger 

och 

Kurt