2014-05-12 har ersättningsnämnden har fattat 1 879 beslut i 963 fall har de sökande beviljats ersättning på 250 000 kronor och 916 sökande har fått avslag på sina ansökningar om ersättning. Vilket innebär att nästan 50% har fått avslag. Vilka, varför?
Sara är en flicka vars mamma dör
och pappan blir tvungen att lämna ifrån sig sin flicka till ett barnhem så hon
åtminstone får äta sig mätt. Sara är fem år när hon kommer till barnhemmet.
Mellan 1950-1980 vistades minst 100
000 barn någon gång på barnhem. Minst 250 000 barn har någon gång varit
placerad.
Kommunen placerar Sara i ett
fosterhem, en stor familj ute på landet. Där blir hon lillpiga och får hjälpa till
med hushållssysslorna och ladugården. Sara trivs, trots att hon får jobba hela
dagarna och det finns lite tid för lek så får hon i alla fall äta sig mätt.
Som lillpiga gäller det att göra
rätt annars får man lära sig den hårda vägen genom hugg och slag. När Sara är
åtta år förändras hennes liv. Hon ska hjälpa till i ladugården och blir där
våldtagen av en av männen på gården. Ingen hör hennes skrik, ingen ser hennes
tårar och ingen tar hand om hennes sargade kropp efteråt, ingen bryr sig om den
lilla pigan som kryper efter väggarna för att göra sig osynlig.
Det finns mer än en man i hushållet
som använder Saras kropp för att förlusta sig. Hon lär sig snabbt att det är
ingen idé att skrika eller gråta. Hon vänder sig inåt, till en liten undanskymd
vrå där hon kan springa på gröna ängar, vara trygg och känna glädje.
Socialtanterna kommer för att se
hur det går för Sara. De pratar med kvinnorna och männen som misshandlar och
våldtar Sara, men inte med Sara. De vuxna tittar på henne och konstaterar att
hon är en konstig liten flicka. Tyst, inbunden och tycker inte om fysisk
kontakt, Sara är nog lite efter konstaterar de. Socialtanterna som ska se till
Saras bästa och skydda henne är nöjda, för Sara får äta sig mätt.
Dokumentationen av de besök som
gjordes under placeringar skiljer sig åt i landet och enskilda handläggare, ibland
finns det löpande dokumentation, ibland lösa lappar ofta har dokumenten
gallrats bort.
Sara blir äldre och till sist tar
hon sig från fosterhemmet och flyttar till eget. Livet på landet har satt sina
spår, hon har fortfarande svårt med fysisk närhet. Hennes tilltro till
människorna och systemet har fått sig sina törnar.
Så kommer möjligheten till
upprättelse, hon kan ansöka i ersättningsnämnden som ett vanvårdat barn. Äntligen
ska hon bli sedd, nu ska den smutsiga byken tvättas. Efter mycket möda och
stort besvär får hon ihop sina papper och skickar in dem. Hon väntar på sin
upprättelse, så kommer beskedet. AVSLAG.
1 § Den som någon gång under perioden den 1
januari 1920 till och med den 31 december 1980 har varit omhändertagen för
samhällsvård har rätt till ersättning av staten enligt denna lag om det kan
antas att han eller hon har utsatts för sådana övergrepp eller försummelser som
är av allvarlig art i samband med vården och omhändertagandet har skett med
stöd av
1. lagen (1902:67 s. 1)
2. lagen (1918:422)
3. lagen (1924:361)
4. lagen (1960:97)
2. lagen (1918:422)
3. lagen (1924:361)
4. lagen (1960:97)
Om övergreppen eller försummelserna har varit av allvarlig
art ska bedömas med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten för händelserna.
För Sara är det magiska ordet omhändertagen, hon blev inte
omhändertagen, pappan lämnade henne frivilligt för att hon skulle få äta sig
mätt. Det han inte visste var att när han frivilligt lämnade henne på
barnhemmet blev hon ett fritt villebråd, en icke människa att hantera som man
ville, misshandla och våldta. Ersättningsnämndens avslag är bara ytterligare
en bekräftelse för Sara att hon ingen vill ha henne, ingen skyddar henne och ingen SER henne. Hon ska vara tacksam, för hon fick ju äta sig mätt.
Sara är en av de nästan 50% som har fått avslag, är det rätt?
Lev och må
Britt-Inger
